Barndomens känsla är inte kvar - men spelet är fortfarande bra

Simon Hedman spelar Quake och reser tillbaka till 1997

Jag tankade Quake för ett tag sedan efter en plötslig nostalgisk attack, och direkt jag slog igång det kom minnena forsande tillbaka. Den första flashback jag får är av ljudet. Id Software lyckades verkligen med konststycket att skapa äkta övernaturlig känsla med sina omänskliga vrål av monster som torteras, huvudkaraktärens skrik när han brinner upp i lava och det köttiga ljudet av zombies som sliter infekterat kött från sina huvuden och kastar det på spelaren.
Nästa sak som slår mig är att spelskaparna använt alla sina bruna färgkritor, lite av de gröna och någon enstaka röd. Det räckte så, tyckte de sen. Och visst, den murriga omgivningen bidrar till den otrevliga stämningen som Quake-världen ger.
Själva spelet var stilbildande, istället för "Doom-kloner" började folk prata om "Quake-kloner" och Id förnyade genren återigen med sin dystopiska sci-fi-shooter som har en story som väldigt få spelare faktiskt minns. Det var något med att trycka på knappar, skjuta på knappar, strejfa undan fiends och kasta granater på zombiesarna va?
Storyn är heller inte det viktiga när det gäller Quake, det är inte den som gav spelet sin otroliga framgång. Min teori är att Quake kunde växa sig så stort dels på grund av att det helt enkelt, även med dagens mått mätt, är ett väldigt bra spel, och dels att tillverkarna släppte källkoden för programmet 1999 vilket gjorde att vem som helst kunde skapa sina egna modifikationer och helt egna spel baserade på motorn.

När min bror fyllde 9 eller 10 år gav jag honom en bränd cd-rom-skiva i födelsedagspresent. Eller, det var våra föräldrar som gav honom den eftersom den kostade runt 200:-. Det var hjälpläraren Tette som fixat skivan åt mig och på den fanns Duke Nukem 3d, Diablo, Quake, Daggerfall och Warcraft 2 inlagt, samt några olika program för att hantera ihoppackade filer. Dessa spel var de mest attraktiva vid den tiden, kring 1997, och jag hade övertygat mor och far om att det var värt att lägga ut de där hundralapparna på skivan. Vi blev blixtförälskade i alla spel (förutom Daggerfall som aldrig fungerade) och tillbringade många timmar i Azeroth, Tristram, New York och, slutligen "The World Of Quake" som den hette. Vi var sannolikt nördar men det var alla i min bekantskapskrets vid den här tiden så det gjorde inte så mycket. Skolrasterna gick åt, vill jag minnas, mest till att diskutera olika fusk i Duke Nukem, hur man ska spendera level up-poängen i Diablo och hur man dödar Cthon.
Nu när jag, elva år senare, spelar de gamla spelen igen ler jag lite åt mig själv som 13-åring. Jag kastas tillbaka till den tiden då The Butchers "ah, fresh meat!" gav gåshud längs ryggraden på Joel och mig, och då vi hade stora problem med att döda första bossen i Quake på Easy (trots att man fick +100 health på den banan!) Antingen har jag blivit otroligt bra på att spela dataspel (vilket inte låter otroligt med tanke på den träning jag har) eller så var jag otroligt dålig på att spela när jag var 13 år. Det är säkerligen en kombination av de båda.
Hur som helst var den där cd-rom-skivan ett stort steg i min nördutveckling och gjorde mig till den jag är idag, på gott och på ont.

Is it rolling Bob?

Jag fick en surrealistisk gåva i brevlådan nu idag. Det var ett sånt där mjukt kuvert perfekt för att skicka cd-skivor i, och mycket riktigt låg det en sådan däri. Avsändaren var Sven-Erold Marklllund och paketet innehöll "Is It Rolling Bob?", och jag ropade rakt ut.
    När jag senare styrde kosan mot Renudden slog jag igång CD 1 (CD 2 var dubversionerna så klart) och fick höra exakt vad jag förväntade mig. Ni vet, jag hatar reggae, eller egentligen hatar jag folk som säger att de älskar reggae och enbart nämner "Bob Marley" som favoritreggae-"band", eller hata är ett starkt ord men det tar vi någon annan gång. Alltnog! Reggae är alltid reggae, oavsett om det är Bob Dylan-låtar eller julsånger. Min hjärna pallade med cirka sju låtar innan jag bytte till radio och lyssnade på det imbecilla nattprogrammet i P3 och P4. Konstigt nog lyckades de gamla ganjagubbarna accentuera några av Robert Zimmermans texter så att de lyftes fram lite tydligare och faktiskt ganska tydligt beskrev hur jag kände mig just då. Detta hände speciellt med "Just like a woman" och "Gotta serve somebody" ("Just like a woman" är faktiskt en av mina favoriter bland Dylan-låtarna) och som ni alla hjärtekrossade pojkar och eventuella flickor vet så vill man ju faktiskt höra någon sjunga precis det man själv känner (Andrew WK och ODB då det är party, Mårrisy och Kjåår då det är kääs) men den eviga baktakten och jamaicanernas ovana att byta ut "the devil" mot "Selassie" och "heaven" mot "Zion" gnagde mot min hjärnbark tills jag kom på mig själv att uttala ordet "woman" med ett långt "a" för mig själv, och min självbevarelsedrift räddade mig till slut.

   När jag kom hem beredde jag mig på en surftur på intormotorvägen och hittade många bra saker på en gång, till exempel Firefox-tillägget YouPlayer som skapar en Winamp-liknande spellista för olika videolänkar i en ram i webläsaren. Den funkade mycket fint och jag lyssnade på lite Jenny Owen Youngs och Those Dancing Days (förresten, jag är ganska kär i typ hela bandet fast mest hon med glasögon).
   Vidare vittjade jag min mail och fann att babian.se äntligen kommit med ett nytt nummer, och jag blev överraskad att hitta en serie tecknad av en dam som jag tidigare på min blogg länkat till, Turk-Sannah, åtminstone tror jag att det är hon och om inte annat får hon ju lite gratisreklam här.

    Förresten, jag har ju inte berättat varför jag åkte hem under brinnande arbetsvecka! Det hör inte till vanligheterna, jag bor ju i Slagnäs när jag jobbar, men jag har ett viktigt ärende på en matvarubutik imorgon, nämligen att hämta ut min nya bäbis HP 6720S C530 15.4 (FYI: det är en dator och jag har knappt någon aning om vad di där siffrorna betyder men jag kommer älska den for ever and ever and ever.)

Jag läste lite i förra veckans Arbetaren att enligt en färsk undersökning från Demoskop skulle den borgerliga alliansen få 38,6 % av rösterna om det vore val idag. Jag lägger inte in nån värdering här men jag hatar borgarsvin.
Arbetaren har för övrigt åter igen tagit in den fantastiska socialrealistiska serien Hetero i Bandhagen (tidigare känd som Hetero i Gubbängen, men paret har flyttat) och den är fortfarande lika bra som förra gången den gick, då jag även då skrev om den och dess tecknare Sofia Olsson som jag också är lite kär i.

Say Anything – In defence of the genre
Max Bemis försvarstal är såväl ojämnt som långdraget men vi bjuds hela tiden på glimtar av en unik talang.

Allas vår bipolära emoidol Max Bemis och dennes Say Anything öppnade med sitt debutalbum …is a real boy upp en hel del dörrar i en genre som i de flesta fall förbannats av ganska påtaglig platsbrist. Say Anythings styrka, de fantastiska melodierna, korsbefruktades med genrens stereotypiska hjärta- och smärta-tematik men en sann litterär talang med ett unikt perspektiv resulterade i någonting som höjde sig över havet av snedluggar, lugna verser med skrikiga refränger och löjliga bandnamn. Det var 2004 och en mycket besvärad man lyckades med bedriften att skapa en fokuserad, genomarbetad och relevant skiva, debutskiva till och med.

Nu är det 2007 och Max Bemis senaste avkomma heter In defence of the genre består av 27 låtar som tillsammans klockar in på dryga 89 minuter. Att komponera ett dubbelalbum av sådana proportioner är inte enkelt, Red Hot Chili Peppers senaste mastodont Stadium Arcadium är ett exempel på detta där helheten är både grölig och sönderproducerad, enstaka låtar däremot är av mycket hög klass och dessa isolerade skulle ha resulterat i en mycket starkare enhet. Lite samma problematik finns hos In defence of the genre där enstaka låtar ger mig som lyssnare mycket vildare upplevelser än albumet i dess helhet. Det finns inte så många genomgående starka dubbelalbum, som inte är samlingar av något slag, och den modiga minoriteten är då oftast signerad med namn som Bob Dylan eller Billy Corgan.

In defence of the genre är inte på något sätt ett undermåligt album dock, detta är värt att poängteras. Det ämne som Bemis texter behandlar, psykisk sjukdom och svårigheterna med mänsklig interaktion, ligger nära den excentriska musiken som hela tiden byter takt och ton. Det är bra långt mellan klimax i fantastiska This is fucking ectasy och ångest dagen efter i Hangover song. Ibland så lyckas till och med Bemis pussla in hela spektret i samma låt som i 3 minuter och 4 sekunder The church channel som tar med lyssnaren på en, ursäkta klyschan, känslomässig berg- och dalbana.

Skivan tycks dessutom använda sig av en klassisk formel lånad från hip-hopen som lyder: ju fler gästartister desto bättre skiva. Och Bemis trycker verkligen in gästspelen som om hans liv hängde på det - från han snubben i My chemical romance, Matt Skiba till Chris Carrabba. Vissa av dessa funkar okej, andra funkar sämre. Stackars Matt Skiba kommer helt till korta med en otacksam roll i en ganska dålig låt. Min egen favorit är Anna Waronker från nittiotalets indiefavoriter that dog. som låter helt fantastisk på albumets andra spår No soul.

Max Bemis påminner mig mer och mer om E från altinstutionen Eels. Också en mycket plågad man som någonstans mellan ett flertal självmord inom familjen till en fru som jobbade som flygvärdinna på planet vilket störtade likt ett eldklot ner i Pentagons murar har fått en ganska misantropisk syn på livet. Men på vissa skivor så lyckas E se igenom sig själv och sina demoner. Då är han klinisk, fokuserad och fruktansvärt rolig – men inte nödvändigtvis bättre. På In defence of the genre så presenteras vi för en Max Bemis som varken sovrar eller kritiskt granskar vad han själv håller på med. Och kanske just därför är det ett intressant album. Det sparkar och spottar och skriker och gråter, allt som oftast samtidigt - ibland passionerat, ibland ironiskt och ibland mest bara ovidkommande. Detta är albumets styrka, men är det egentligen som titeln indikerar något försvar för genren? När den timmen vankas placerar jag hellre …is a real boy i vittnesbåset.

"Att låsa dörren är som att kapitulera."
Tankar om glesbygdsandan.

På väg hem från jobbet berättar far att det österrikiska paret som blivit våra grannar (i den bemärkelse att de bor tvärs över sjön) har satt upp ett stängsel runt sin gård, låst grinden och satt upp en skylt med "varning för hunden". Far suckar. "Så där gör inte folk härifrån" säger han. Och tro inte att han menar något rasistiskt. Absolut inte. Lokalpatriotiskt, kanske. För vi låser bara vår ytterdörr när vi åker någonstans. Aldrig på nätterna, aldrig när vi är hemma över huvud taget.
    "Att låsa dörren är som att kapitulera, som att låta dem vinna". Med "dem" vet jag inte säkert vad han menar, kanske de kriminella, kanske helt enkelt hela resten av Sverige, "sörlänningarna", "plassara" (för att låna ett arjeplogskt uttryck, betyder "stadsborna"). Skydda från hela deras värld, för att få ha kvar det som det alltid varit här, där man kan lämna bilnyckeln i tändningslåset när man går och handlar. Man låser bara ute hederligt folk, lyder ett Göte-ordspråk.
    "Även om ditt hem ligger vid helvetets port längtar du till din födelseort" lyder ett ordstäv från dessa trakter. Du är ditt ursprung. Det går aldrig att tvätta bort det. Visst finns det avfällingar som flyttat söderut, skalat bort sin dialekt och inte nämner sitt ursprung, och de behandlas illa av glesbygdens urinnevånare. Jag tänker inte racka ner på några sådana här men visst är det tråkigt att de inte kan se det vackra och unika med sin hemort, utan bara minns med förskräckelse hur de blev behandlade av de som stannade kvar, hur de otrivdes med allt som pågick och hur de längtade bort någon gång. Till alla er som tycks ha glömt var ni kommer ifrån vill jag nu sträcka ut en hand. Liksom er har jag längtat bort, och gör det väl i viss mån fortfarande. Skillnaden mellan då och nu är att jag vet vad som finns här hemma, och jag vet att det är gott, ty det var gott nog åt mina förfäder.
    Förut, när jag som tonåring ville flytta till något större ställe, såg jag allt i Arvidsjaur i moll, men nu kan jag äntligen börja se guldkanten och höra durtonerna klinga mellan bergen, porla i bäckarna och ina med åte. Jag vet var stigarna går, vem som är släkt med vem och att jag inte behöver låsa dörren när jag går och lägger mig. Vem skulle väl få för sig att komma hit och råna oss?
    Dessa tankar väcktes när jag för några timmar sedan övervarade en konsert med Glesbygd'n, ett band där de flesta medlemmarna är födda i Arvidsjaur med omnejd. Musiken är influerad av reggae, klezmer och liknande stilar, och texterna, klart rödfärgade, sjunges på klingande arvidsjaurbondska av Arvid Andersson, som också är han som rör sig mest. Det är han bra på.
    Kompetenta musiker tillsammans med välskrivna låtar och en känsla av äkthet ger Glesbygden ett otroligt, engagerande driv som får alla, rullstolsburna, barn och innebandyspelare, att svänga runt på dansgolvet. Det är nog sant som Chuck D sa, att om man vill få folk att lyssna så måste man först få dem att röra på fötterna. Det gör verkligen Glesbygd'n, ett band som verkligen trivs med varandra på scen. Det är ju en utsliten klyscha men det syns att de har kul. Arvid studsar runt nedanför scenen med sina omöjliga moves och de andra har ett inneboende gung som smittar av sig.
    Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer men tänk på det jag sagt. För er skull.

Glesbygd'n får 4 poäng av fem möjliga.

[Fejvorit' in re:praj's]
Jag är en tönt, och äckligt stolt över det ibland. Jag vet att ni också är töntar och väntar spända som ukulelesträngar på Harry Potter and the Deathly Hallows. Jo, det gör ni. Försök inte ljuga. Eftersom det ännu är ett tag innan den kommer ut läste jag nyligen igenom den förra boken i serien, ...and The Half-Blood Prince för att friska upp mitt minne och ta mig tillbaka till Rowlings värld. Jag gick och funderade lite om jag skulle recensera den men kom sedan på att jag redan gjorde det samma dag som jag läste ut den förra gången. Det var för övrigt min första recension som inte publicerades här utan bara på Lunarstorm. Och eftersom jag är festivalsjuk och trött i huvudet orkar jag bara återge den precis som den lät då. Så, jag ger er en töntig recension:

Harry Potter Del 6
Igår vid klockan 11.30 hämtade jag posten och såg att det i lådan vid den lilla enskilda vägen som man leds in på om man svänger vid Renudden-skylten låg ett tjockt paket. Jag visste vad som fanns i paketet innan jag tittat på adresseringen, kände igen den välbekanta känslan som fortfarande bubblar inom mig när något efterlängtat kommer i ett paket på posten.
Denna gång var det Harry Potter and the Half-Blood Prince.
Jag satte genast igång att febrilt läsa den; på varje ledig stund på jobbet plockade jag fram den, läste den i hemlighet, som en missbrukare.
Och så nu, för cirka 25 minuter sedan, läste jag ut den.

JK Rowling serverar återigen en komplex, gåtfylld kaka där inget saknas; på de drygt 600 sidorna bjuds läsaren på kärlek, svek, hat, vänskap och humor, allt med en underbar magi som talar till åtminstone mina känslor, en magi som författaren lånat inspiration till av bland andra Roald Dahl, och blandat med sin egen till synes gränslösa fantasi.
Språket i boken gör mig fundersam; flera ord var jag själv osäker på, hur är det då inte för barn som ska läsa den? Dessutom blev jag chockad när ordet "slut"(=eng. ungefär "slampa") används. Chocken kom mest av att jag mer och mer förstod att Harry Potter-böckerna lämpas mer för unga vuxna än för barn (fast jag kommer att läsa dem för mina egna små illbattingar, när jag väl får dem) och denna upptäckt gjorde mig väldigt glad.
Sanningen är att böckerna om den unge trollkarlen Harry och hans äventyr borde läsas av alla människor, för de bär på en otrolig vishet, för att inte tala om det underfundiga och bildrika språket.
Eftersom jag hatar spoilers kommer jag inte alls avslöja vad som händer i boken, men jag kan säga så mycket att det kommer en ny lärare till Hogwarts, och att Rowling nu börjar knyta ihop Harry Potter -cken, men inte innan hon kastat in nytt köttigt material och skakat om den så allting vänds på ända flera gånger om - fast ändå är välkomnande igenkännbart från de tidigare böckerna.
Det jag finner är Rowlings storhet är att hon blandar mörker med ljus, hopp med förtvivlan och högt med lågt. Allt ifrån tonårshångel till vandrande döda behandlas i denna nya sommarförhöjare, vilken jag starkt rekommenderar.
Jag kommer säkert återvända med mer lovord över Rowlings nya mästerverk när jag låtit den smälta.

Såja, små vänner, nu är det dags för Simpan att krypa ner i sin säng och vara arg på sig själv för att han läst ut sommarens mest efterlängtade bok på två dagar. Mongo.

"Pojken i Skogen" av Mats Jonsson
Det verkar nästan förutbestämt.
För cirka tre veckor sedan hade jag några timmar att döda i Stockholm och sökte mig likt ett blint barn som känner lukten av sin mor till Comics Heaven i Gamla Stan. Där hittade jag en massa saker jag ville ha, men nöjde mig med Mats Jonssons första bok, "Unga Norrlänningar", med samlade serier som gör nedslag i vissa tider i tecknarens liv. Den beredde mig mycket nöje på min resa, som profetiskt nog avslutades i Stockholm där jag i en annan serieaffär inhandlade Jonssons senaste bok, "Pojken i Skogen". Den hade jag visserligen läst flera gånger tidigare men hade då satt den på topp 10, ja kanske topp 3, av de bästa böcker jag läst, så naturligtvis behövde jag den.
Jag försökte att inte läsa ut den så fort, att suga på den som en karamell och inte stressa. Detta ledde till att jag idag, fem dagar efter inhandlandet, läste klart den.
Det är ingen idé att kritisera Mats Jonsson för att han gör en bok om sin barndom, eftersom han själv är sin mest bitska kritiker. Så därför tänker jag bara hylla honom så till den milda grad att det nästan blir löjligt.
"Pojken i Skogen" handlar som sagt om en pojke som växer upp i Stensätter utanför Bollstabruk utanför Kramfors. Det som är speciellt med denna uppväxtskildring är att den till hundra procent visar barnets perspektiv, dess fantasier, rädslor och tankar - tankar som jag trodde jag var ensam om att ha haft. Mats barndom är säkert inte olik många barns, men jag misstänker att de flesta vuxna där ute har glömt hur det kändes att fantisera om demonerna i sågverket, tycka att snöborgen är en viktig demokratisk symbol och avsky skidutflykter, inte på grund av lättja utan rädsla och ångest. Ja, jag känner igen mig så till den milda grad att jag ibland måste lägga ifrån mig boken när vissa händelser stämmer in på mitt liv så mycket att till och med namnen nästan är samma.
Teckningsstilen är Jonssons patenterade naivist-ångest i svartvita rutor som på något sätt, bättre än de flesta serier jag läst, uttrycka så mycket med ansiktsuttryck - hånleende mobbare, förvirrare farbröder och förbannade mödrar blir levande med små medel. Less is more.
Jag tänker inte säga så mycket mer om handling och stil, det får ni upptäcka själv. Jag råder nämligen alla blivande föräldrar, före detta mobbare, mobboffer och helt enkelt varenda jävel som gått i skolan att läsa detta verk. Delvis för att jag vill veta om andra känt på detta sätt i sin barndom, dels för att den i mig väckt en tanke som jag ska bära med mig hela livet. "Jag ska aldrig glömma hur det känns att vara barn." Jag ska ha "Pojken i Skogen" i min bokhylla livet ut, och referera till den när jag ser mina egna barn.

Mats Jonssons websida

"Hetero i Gubbängen" av Sofia Olsson
Läser ni Arbetaren? Det borde ni göra. Det är en bra tidning, i ständig opposition. De är arga och vänster. Dessutom brukar de begåvas med duktiga serietecknare som Fabian Göransson, Sara Olausson, Henrik Bromander och, nu senast, Sofia Olsson med sin Svenssonsåpa Hetero i Gubbängen. Jag är ju en vardagsskildringsfetischist av rang, så därför vältrar jag mig i allt från Mats Jonsson till Cecilia Torudd och mentalonanerar till smulor på köksbordet, spyfyllor och ångest. Av de av Olssons alster jag läst känner jag mest igen mig när hon diskuterar mansroller, arbetarbakgrund och att handla på Konsum med hjärtat (vilket, efter konstaterandet att alla varor orsakar mänskligt lidande och miljöförstöring, resulterar i den uppgivna slutsatsen "vi får väl snara en ekorre och steka den i vårt eget bukfett") och hennes opretentiösa och Medelsvenssonska punchlines stannar hos mig länge. Hennes hem på nätet är personlig och trivsam sida där man bokstavligen kan bläddra bland hennes alster som ligger utspridda på hennes skrivbord. Överlag känns Sofia Olsson som en sån där tjej jag drömmer om och slutligen kommer att gifta mig med när jag blir stor. Loka Kanarp är också en sån. Oh yeah.