[Fejvorit' in re:praj's]
Jag är en tönt, och äckligt stolt över det ibland. Jag vet att ni också är töntar och väntar spända som ukulelesträngar på Harry Potter and the Deathly Hallows. Jo, det gör ni. Försök inte ljuga. Eftersom det ännu är ett tag innan den kommer ut läste jag nyligen igenom den förra boken i serien, ...and The Half-Blood Prince för att friska upp mitt minne och ta mig tillbaka till Rowlings värld. Jag gick och funderade lite om jag skulle recensera den men kom sedan på att jag redan gjorde det samma dag som jag läste ut den förra gången. Det var för övrigt min första recension som inte publicerades här utan bara på Lunarstorm. Och eftersom jag är festivalsjuk och trött i huvudet orkar jag bara återge den precis som den lät då. Så, jag ger er en töntig recension:

Harry Potter Del 6
Igår vid klockan 11.30 hämtade jag posten och såg att det i lådan vid den lilla enskilda vägen som man leds in på om man svänger vid Renudden-skylten låg ett tjockt paket. Jag visste vad som fanns i paketet innan jag tittat på adresseringen, kände igen den välbekanta känslan som fortfarande bubblar inom mig när något efterlängtat kommer i ett paket på posten.
Denna gång var det Harry Potter and the Half-Blood Prince.
Jag satte genast igång att febrilt läsa den; på varje ledig stund på jobbet plockade jag fram den, läste den i hemlighet, som en missbrukare.
Och så nu, för cirka 25 minuter sedan, läste jag ut den.

JK Rowling serverar återigen en komplex, gåtfylld kaka där inget saknas; på de drygt 600 sidorna bjuds läsaren på kärlek, svek, hat, vänskap och humor, allt med en underbar magi som talar till åtminstone mina känslor, en magi som författaren lånat inspiration till av bland andra Roald Dahl, och blandat med sin egen till synes gränslösa fantasi.
Språket i boken gör mig fundersam; flera ord var jag själv osäker på, hur är det då inte för barn som ska läsa den? Dessutom blev jag chockad när ordet "slut"(=eng. ungefär "slampa") används. Chocken kom mest av att jag mer och mer förstod att Harry Potter-böckerna lämpas mer för unga vuxna än för barn (fast jag kommer att läsa dem för mina egna små illbattingar, när jag väl får dem) och denna upptäckt gjorde mig väldigt glad.
Sanningen är att böckerna om den unge trollkarlen Harry och hans äventyr borde läsas av alla människor, för de bär på en otrolig vishet, för att inte tala om det underfundiga och bildrika språket.
Eftersom jag hatar spoilers kommer jag inte alls avslöja vad som händer i boken, men jag kan säga så mycket att det kommer en ny lärare till Hogwarts, och att Rowling nu börjar knyta ihop Harry Potter -cken, men inte innan hon kastat in nytt köttigt material och skakat om den så allting vänds på ända flera gånger om - fast ändå är välkomnande igenkännbart från de tidigare böckerna.
Det jag finner är Rowlings storhet är att hon blandar mörker med ljus, hopp med förtvivlan och högt med lågt. Allt ifrån tonårshångel till vandrande döda behandlas i denna nya sommarförhöjare, vilken jag starkt rekommenderar.
Jag kommer säkert återvända med mer lovord över Rowlings nya mästerverk när jag låtit den smälta.

Såja, små vänner, nu är det dags för Simpan att krypa ner i sin säng och vara arg på sig själv för att han läst ut sommarens mest efterlängtade bok på två dagar. Mongo.