They Might be Giants – The Else
Åttiotalets främsta alternativa alternativa band är fortfarande inte direkt mainstream

They Might be Giants är enligt min högt subjektiva åsikt världens genom tiderna bästa band, jag vill bara få det sagt. Jag har egentligen ingen grund för denna åsikt, de är definitivt inte speciellt inflytelserika om man ser till den stora musikhistorien, de tilltalar en ganska nischad kategori av människor och de har genom sin diskografi visat tecken på en nästan exceptionell ojämnhet. Men They Might be Giants ger mig likt inget annat band någonsin förmått, känslan av att jag inte är ensam där ute.

En kort genomgång för noviser tror jag kan vara på sin plats: They Might be Giants är en duo som består av John Linnell och John Flansburgh. De är barndomsvänner som i början av åttiotalet tillsammans flyttade till New York och började uppträda i stadens konstkretsar. De spelade ensamma på scenen med en trummaskin, ett dragspel och en gitarr. Allt eftersom bildades en hyp kring bandets udda men melodiösa och medryckande musik och mellan perioden 1986 till 1992 så släppte duon fyra stycken helt makalösa skivor och nådde en liten kommersiell framgång på köpet. Med nittiotalets alternativa rockscen som rörde sig bort från den smarta, konstiga och mot Nirvana och dess gelikars mindre subtila energi så försvann bandet från spotlighten. Med ett nyrekryterat band i bakgrunden så fortsatte John och John att släppa skivor av varierande kvalitet. På senare tid har de även börjat med barnmusik och soundtrackarbete till film och teve.

Nåväl, det är nästan tre år sedan giganternas senaste riktiga album, det ytterst mediokra ’The Spine’ släpptes. Under tiden har de släppt ett essential album, en ABC-skiva för barn och dussintals med podcasts plus en samlingsskiva som samlar det bästa från dessa podcasts. Bandet har med andra ord lyckats att vara frenetiskt aktiva men samtidigt totalt ointressanta för alla fans i vuxen ålder som inte roas av några slarvigt inspelade demolåtar via en Internettjänst. Detta tillsammans med ovanligt varma ord från media gör mig enormt intresserad av nya the Else kan den någonsin leva upp till mina förväntningar? Är det en bra skiva? Har bandet någonting kvar att ge? Kommer den att kunna generera nya fans? Kan den mäta sig med bandets bästa material?

Det är inte helt enkelt att svara på dessa frågor. För det finns mycket bra på the Else, produktionen från the Dust Brothers, männen bakom Becks Odelay, Beastie Boys Paul’s Boutiqe eller Fight Club OST, är tight och får de vanligtvis fragmentariska och excentriska låtarna att faktiskt fungera tillsammans och låta som ett album. Men jag förstår inte varför alla låtarna är gitarrdrivna, John Linnells vanligtvis excellenta dragspelande, pianospelande, saxofonspelande, xylofonspelande och alla andra milliontals instrument han behärskar märks knappt alls på skivan. De distade elgitarrerna dränker bandets styrkor, texterna och melodierna och förstärker bandets svaghet: sången. Den andra goda nyheten är att John Linnell skriver bättre låtar än vad han har gjort på mycket länge och han bidrar med skivans oinskränkta höjdpunkter, den nattsvarta Climbing the Walls som är en av de bästa låtarna bandet har spelat in på tio år, den roliga och kvicka flörten med brittiskt sextiotal the Mesopotamians som även drar tankarna åt alltjämt otroliga xtc. Men John Linnells nyvunna säkerhet kontras med att John Flansburghs låtar är mycket svagare än vad de brukar vara. Feign Amnesia är en typisk stötig power-popdänga och låter precis som fem-sex andra låtar Flansburgh tidigare skrivit. With the Dark är ett ambitiöst försök till att skapa en experimentell poplåt enligt Sonic Youths mall, men den faller platt tyvärr. Flansburgh räddar dock sin roll som bandets ständige sekreterare i och med den utmärkta, nästan rörande Careful what you pack där han också visar prov på oanad finkänslighet i sången.

John Linnell står också för ett mängd låtar som landar någonstans i lite bättre än medlet kategorin. Tyvärr är skivans två första spår I’m impressed och Take out the trash totalt intetsägande. Känslan av att ett band som försöker så hårt, skriver så bra låtar och vågar ta ut svängarna så mycket borde låta ännu bättre än vad de gör, vägrar lämna min sida.

Så, lever den upp till mina förväntningar – ja det tror jag nog, är det en bra skiva? – ja det är det, har bandet någonting kvar att ge? – ja, med viss tvekan, kommer den att generera nya fans? – jag är mycket tveksam och slutligen kan den mäta sig med bandets bästa material? – nej det kan den inte och jag ställer mycket frågande till huruvida They Might be Giants någonsin kommer att släppa en till genomgående fantastisk skiva. De känns från och till lite trötta och på samma sätt som det är omöjligt för Bob Dylan att släppa en till Freewheelin’ så är det nog omöjligt för They Might be Giants att låta som bandet som för tjugo år sedan hade ett sound som låg stick i stäv med rådande trender men som trots det eller kanske just tack vare det lät som om de hade ett rättstavningsfacit till hur man gör udda men förtrollande popmusik.

Mitt förslag är att de inför nästa skiva tar kontakt med Timbaland och försöker sig på att göra en Nelly Furtado. Men jag måste ändå ställa frågan, vilket annat band låter efter tjugo år av nästan inga kommersiella framgångar så bra? Vilka skulle ens fortsätta att kämpa på? They Might be Giants älskar fortfarande musiken och de vägrar fortfarande att kompromissa.