"Att låsa dörren är som att kapitulera."
Tankar om glesbygdsandan.

På väg hem från jobbet berättar far att det österrikiska paret som blivit våra grannar (i den bemärkelse att de bor tvärs över sjön) har satt upp ett stängsel runt sin gård, låst grinden och satt upp en skylt med "varning för hunden". Far suckar. "Så där gör inte folk härifrån" säger han. Och tro inte att han menar något rasistiskt. Absolut inte. Lokalpatriotiskt, kanske. För vi låser bara vår ytterdörr när vi åker någonstans. Aldrig på nätterna, aldrig när vi är hemma över huvud taget.
    "Att låsa dörren är som att kapitulera, som att låta dem vinna". Med "dem" vet jag inte säkert vad han menar, kanske de kriminella, kanske helt enkelt hela resten av Sverige, "sörlänningarna", "plassara" (för att låna ett arjeplogskt uttryck, betyder "stadsborna"). Skydda från hela deras värld, för att få ha kvar det som det alltid varit här, där man kan lämna bilnyckeln i tändningslåset när man går och handlar. Man låser bara ute hederligt folk, lyder ett Göte-ordspråk.
    "Även om ditt hem ligger vid helvetets port längtar du till din födelseort" lyder ett ordstäv från dessa trakter. Du är ditt ursprung. Det går aldrig att tvätta bort det. Visst finns det avfällingar som flyttat söderut, skalat bort sin dialekt och inte nämner sitt ursprung, och de behandlas illa av glesbygdens urinnevånare. Jag tänker inte racka ner på några sådana här men visst är det tråkigt att de inte kan se det vackra och unika med sin hemort, utan bara minns med förskräckelse hur de blev behandlade av de som stannade kvar, hur de otrivdes med allt som pågick och hur de längtade bort någon gång. Till alla er som tycks ha glömt var ni kommer ifrån vill jag nu sträcka ut en hand. Liksom er har jag längtat bort, och gör det väl i viss mån fortfarande. Skillnaden mellan då och nu är att jag vet vad som finns här hemma, och jag vet att det är gott, ty det var gott nog åt mina förfäder.
    Förut, när jag som tonåring ville flytta till något större ställe, såg jag allt i Arvidsjaur i moll, men nu kan jag äntligen börja se guldkanten och höra durtonerna klinga mellan bergen, porla i bäckarna och ina med åte. Jag vet var stigarna går, vem som är släkt med vem och att jag inte behöver låsa dörren när jag går och lägger mig. Vem skulle väl få för sig att komma hit och råna oss?
    Dessa tankar väcktes när jag för några timmar sedan övervarade en konsert med Glesbygd'n, ett band där de flesta medlemmarna är födda i Arvidsjaur med omnejd. Musiken är influerad av reggae, klezmer och liknande stilar, och texterna, klart rödfärgade, sjunges på klingande arvidsjaurbondska av Arvid Andersson, som också är han som rör sig mest. Det är han bra på.
    Kompetenta musiker tillsammans med välskrivna låtar och en känsla av äkthet ger Glesbygden ett otroligt, engagerande driv som får alla, rullstolsburna, barn och innebandyspelare, att svänga runt på dansgolvet. Det är nog sant som Chuck D sa, att om man vill få folk att lyssna så måste man först få dem att röra på fötterna. Det gör verkligen Glesbygd'n, ett band som verkligen trivs med varandra på scen. Det är ju en utsliten klyscha men det syns att de har kul. Arvid studsar runt nedanför scenen med sina omöjliga moves och de andra har ett inneboende gung som smittar av sig.
    Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer men tänk på det jag sagt. För er skull.

Glesbygd'n får 4 poäng av fem möjliga.