Allhelgonaaftons drömmande suckar

Satt vid ett bord i hotellets diskoteksdel. Allt var mörkt förutom den upplysta scenen där ett coverband tryckte fram "aktuella och klassiska hits" utan känsla. Bredvid mig, sugandes på en flasköl, satt O. Våra berusade blickar tittade på bandet, på övriga runt vårt bord och på varandra.

"Alltså," började han, "nu längtar jag som fan till Stockholm."
"Jag förstår vad du menar" sa jag tyst. Ingen annan vid bordet sa något. Antingen hörde de inte eller så strutsade de. Antagligen både och.

O fortsatte: "Där HÄNDER det något. På riktigt. Inte bara samma samma samma som varje helg här!"
Jag nickade slött och tittade runt mig, på människor som jag sett varje gång jag varit ute på hotellet, människor med trötthetspåsar under ögonen, alkoholinducerade leenden och en inneboende spänning i alla muskler, som om de var på vakt. Några var utklädda i mer eller mindre fantasifulla utstyrslar, det var Allhelgona.
"Jag förstår vad du menar". Jag upprepade mig. Det var ölens fel. Öl gör mig dum. Det gillar jag.

"Man kanske blir less på Stockholm efter ett tag också", sa O och blickade återigen ut över lokalen, hans ögon såg rakt igenom alla de
dansande och skrålande Arvidsjaurborna. "Men det finns fan så mycket mer att bli less där."
"Och det är alltid något som händer" sa jag, och hade glömt att O redan sagt det. Tog en klunk öl.
"Vi måste vara i en sturm und drang-period..." började jag, men kunde inte fullfölja tanken. Kopplingarna i hjärnan hade tillfälligt kortslutits. Jag började istället nynna med till bandets trötta version av "Thunderstruck".

Thunder. Ohwohowoho ho wooo. Thunder.

Hela publiken sjöng med, men istället för att få den där varma mjuka känslan jag brukar få när många människor sjunger eller säger samma sak kände jag bara äckel. Lokalens mörker gjorde min redan dimmiga syn ännu skummare och jag såg bara vita ansikten i mörka kläder som gled förbi. Dessa vinleenden.

"Jag förstår vad du menar, jag förstår verkligen hur du känner" formulerade jag och jag hoppas att han förstod att jag förstod.
"Vi måste dra dit, och det nu", lät O uppgivet upphäva från sin stol. "Det här går inte längre, jag har upplevt samma fest och samma utekväll varje lördag i flera hundra år nu känns det som".
Jag tänkte direkt på allas som gillar referenser favoritfilm att referera till när något är upprepande: Groundhog Day. Jag orkade inte referera.

Vi skålade våra flaskor, jag satte min mot munnen och tömde den i ett svep.
"Ska vi gå och dansa" föreslog jag. Det var inte en fråga, det var inte heller en order. Det var en tom fras. Som "allt bra?" Jag ställde mig upp och gick till baren och beställde två nya öl. Jag gav den ena till O och den andra började jag suga på samtidigt som jag klistrade på mitt vinleende och gav mig fan på att flytta från min födelseort snarast.

Välkommen till Sverige. Ett gnälligt land. Världens bästa land.
Paradox eller välståndsmaskin?

Överallt hör jag folk som gnäller. På vädret, regeringen, kvinnornas situation, männens situation, arbetslösheten, förkylningar, brustna hjärtan och så vidare. Folk gnäller till och med över att folk gnäller så mycket. Så kan det väl inte låta i något annat land?
Faktum är att jag är helt övertygad om att Sverige är det land där det klagas mest. I hela världen. Hur kan jag nu vara så säker på det? Jo, jag har nämligen tänkt.
   Hur skulle Sverige sett ut om inte någon vid 1800-talets slut börjat gnälla om allmän och lika rösträtt? Och hur skulle kvinnorna ha det om inte någon börjat pipa om deras rättigheter några år senare? "Ja, men Simon", säger ni nu, "Simon, Simon, lille vän, det där hände ju för hundratusentals år sen och det var ju mycket sämre då! Vi borde sluta gnälla helt för vi har det så braaaaaaaaaaAAAaaaAA!" Jag svarar er, som alltid lika slagfärdig, att det är precis tvärtom vi ska göra. Vi ska gnälla nåt så inåt helvete. Vi ska klaga på dem som yttrar sig, svära över dem som inget gör och skvallra ilsket om dem som styr oss. För det är så vårt land utvecklas.
   Kommer det som en chock? Hade ni kanske redan tänkt samma sak? Men gråt en skvätt då. Vänta, jag hämtar min fiol. Jag vet ju inte vad alla ni har tänkt! Men en sak vet jag, och det är att tack vare att svenskarna är så gudförbannat gnälliga och missnöjda har vi fått det så otroligt bra som vi faktiskt har det. Om våra stolta förfäder nöjt sig med att slava i fabrikerna för dåligt betalt och att inte få bestämma något i landet hade jag inte suttit vid min dator och skrivit detta just nu. Det är jag helt övertygad om. Det är med vårt sura tjat vi fått igenom de revolutionerande reformer som andra länder bara kan drömma om. Hade vi försökt med vapenmakt hade det säkerligen slagits ner av överheten, men det ständiga snyftande vid klagomuren gnagde till slut genom stenen på ett alldeles unikt, gnälligt svenskt sätt.
   Därför är min enkla uppmaning till er där ute: fortsätt klaga, ringa P1, gnälla på kafferasten och sura på rummet. Det blir bättre och bättre dag för dag. Bli en gnälldemokrat, du också!

(Glöm för allt i världen inte bort att njuta av vårt välstånd då och då, med en glass, en god vän och en popskiva!)

"Att låsa dörren är som att kapitulera."
Tankar om glesbygdsandan.

På väg hem från jobbet berättar far att det österrikiska paret som blivit våra grannar (i den bemärkelse att de bor tvärs över sjön) har satt upp ett stängsel runt sin gård, låst grinden och satt upp en skylt med "varning för hunden". Far suckar. "Så där gör inte folk härifrån" säger han. Och tro inte att han menar något rasistiskt. Absolut inte. Lokalpatriotiskt, kanske. För vi låser bara vår ytterdörr när vi åker någonstans. Aldrig på nätterna, aldrig när vi är hemma över huvud taget.
    "Att låsa dörren är som att kapitulera, som att låta dem vinna". Med "dem" vet jag inte säkert vad han menar, kanske de kriminella, kanske helt enkelt hela resten av Sverige, "sörlänningarna", "plassara" (för att låna ett arjeplogskt uttryck, betyder "stadsborna"). Skydda från hela deras värld, för att få ha kvar det som det alltid varit här, där man kan lämna bilnyckeln i tändningslåset när man går och handlar. Man låser bara ute hederligt folk, lyder ett Göte-ordspråk.
    "Även om ditt hem ligger vid helvetets port längtar du till din födelseort" lyder ett ordstäv från dessa trakter. Du är ditt ursprung. Det går aldrig att tvätta bort det. Visst finns det avfällingar som flyttat söderut, skalat bort sin dialekt och inte nämner sitt ursprung, och de behandlas illa av glesbygdens urinnevånare. Jag tänker inte racka ner på några sådana här men visst är det tråkigt att de inte kan se det vackra och unika med sin hemort, utan bara minns med förskräckelse hur de blev behandlade av de som stannade kvar, hur de otrivdes med allt som pågick och hur de längtade bort någon gång. Till alla er som tycks ha glömt var ni kommer ifrån vill jag nu sträcka ut en hand. Liksom er har jag längtat bort, och gör det väl i viss mån fortfarande. Skillnaden mellan då och nu är att jag vet vad som finns här hemma, och jag vet att det är gott, ty det var gott nog åt mina förfäder.
    Förut, när jag som tonåring ville flytta till något större ställe, såg jag allt i Arvidsjaur i moll, men nu kan jag äntligen börja se guldkanten och höra durtonerna klinga mellan bergen, porla i bäckarna och ina med åte. Jag vet var stigarna går, vem som är släkt med vem och att jag inte behöver låsa dörren när jag går och lägger mig. Vem skulle väl få för sig att komma hit och råna oss?
    Dessa tankar väcktes när jag för några timmar sedan övervarade en konsert med Glesbygd'n, ett band där de flesta medlemmarna är födda i Arvidsjaur med omnejd. Musiken är influerad av reggae, klezmer och liknande stilar, och texterna, klart rödfärgade, sjunges på klingande arvidsjaurbondska av Arvid Andersson, som också är han som rör sig mest. Det är han bra på.
    Kompetenta musiker tillsammans med välskrivna låtar och en känsla av äkthet ger Glesbygden ett otroligt, engagerande driv som får alla, rullstolsburna, barn och innebandyspelare, att svänga runt på dansgolvet. Det är nog sant som Chuck D sa, att om man vill få folk att lyssna så måste man först få dem att röra på fötterna. Det gör verkligen Glesbygd'n, ett band som verkligen trivs med varandra på scen. Det är ju en utsliten klyscha men det syns att de har kul. Arvid studsar runt nedanför scenen med sina omöjliga moves och de andra har ett inneboende gung som smittar av sig.
    Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer men tänk på det jag sagt. För er skull.

Glesbygd'n får 4 poäng av fem möjliga.

Okej, det är gott men MY GOSH; det förtjänar INTE hypen!
Som ni alla vet är jag matlagningsintresserad, och jobbar heltid+ i ett kök. Där diskuteras ofta, surprise surprise, olika sorts maträtter och drycker. Jag sneglar ju även titt som tätt i litteratur som har med mat att göra, det kan vara allt från systrarna Bergenströms kärleksfulla recept och branschtidningar för kockar till Hemingways fantastiska beskrivningar av hur en ensam man tillreder baked beans och gör apple flapjacks tio tusen mil från all bebyggelse.
Alltnog, det jag vill komma fram till är att förr eller senare stöter man på antingen en artikel, en reklamsida eller bara en råvarubeskrivning där en viss maträtt eller dryck beskrivs med superlativ. Ni vet vad jag snackar om (eller ni kanske inte gör det men nu kommer i alla fall poängen.) Vinprovning. Chokladprovning. En femsidors artikel om hur bra det är med grovt bröd. Dessa förbannade GI-ivrare. Olivoljekonnässörer!
Alla som någonsin druckit vin vet att man dricker det för att bli full och för att det kan smaka gott. Okej. Rött vin till fisk, vitt vin till kött. Ja, jag svor i kyrkan. Men det funkar, tro mig! Dekanterad Gato Negro sköljer ner den ungskokta siken lika bra som skulle min personliga favorit, den vita Castillo de Gredos. Men varför går folk omkring och sticker näsan i vädret och blir sommelierer (vinproffs) eller munskänkar eller vad fan de pretentiösa bastarderna väljer att kalla sig? Det är ju bara jäst druvjuice! Och alla bogus smaksensationer de påstår sig få! "En ton av kamelhårsbädd!" Det luktar som om den som trampat de HÄR Cabernet Sauvignon-druvorna haft Converse Vintage Edition på sig!" "Aah! Känner ni strävheten av vår vän Merlot, men ändå den milda vanilj- och tvåtaktsbensinaroooooooomen som denna oljefatslagrade pärla lyckas vissla fram på våra smaklökar?" För att använda ett slitet moderns uttryck: orka hypen!
Samma har numera börjat gälla även choklad. Säg inte emot mig nu: choklad är godis. Man kan göra kladdkaka. Det finns i glass. Det är otroligt gott.
Men frågan är återigen, är det så jävla speciellt så att man kan bli expert på det? Säkert säkert. Men jag ger mig fan på att det är samma personer som tjänar pengar på att "lära" stackars Medelsvenssons om vinprovning som håvar in svenska folkets surt förvärvade pengar på en halvtimmas "resa in i kakaofruktens magiska land"! Sluta mörda oss!
Men det som stör mig mest är alla nya dieter, eller rättare sagt dess förespråkare som profiterar på tidigare nämnda Medelsvensson som blivit knubbig av för mycket 85%-ig choklad och för lite motion (tar bilen till vinprovningskursen osv.)
Svensson vill ju bara gå ner lite i vikt och må lite bättre, men inte hjälper GI-metoden, grapefruktdieten, rödvinskuren, anorexia nervosa eller någon annan i den uppsjö av gå-ner-i-vikt-fort-metoder om man bara provar på ett tag, rasar i vikt och sen firar med ett superskrov med extra ost!
Det värsta är att jag håller på att trilla ner i det här prettoträsket. Jag har nästan slutat käka potatis på jobbet, utan äter bara sallad till köttet (GI-style), jag saliverar okontrollerat när jag läser om Valrhona-choklad och jag kan faktiskt tycka mig känna björnbärstonen i det sträva rödvinet. Dock kommer jag försöka hålla mina pretentiösa later på en tolerabel nivå så min omgivning och mina presumtiva läsare inte börjar kaskadkräkas, eller, ännu värre, skriva egna svavelosande krönikor om sådana som mig. Jag profiterar dock inte på det jag gör. Ännu.
För att bevisa det ska ni här få två gratis (!) viktminskningstips: inta inte mer energi än vad ni gör av med, samt, omvänt, se till att göra av med den mängden energi ni tar in. Då menar jag inte att ni fanatiskt ska räkna kalorier och socker och fett och fan och hans kusiner, jag menar bara att ni ska äta regelbundet, tills ni blir mätta samt inte för många kalorier. Jag följer inte själv dessa tips, men det borde jag göra. Och du med. Ja just du. Jag vet nog att du sitter där vid din dator med magen putande ut över jeanslinningen och blir alldeles Homer-dreglande när du läser om en massa choklad och börjar tänka på gräddiga chokladbakelser... petit-chouxer som pöser över av chokladkolakräm... gräddtårta... marmorerad chokladcheescake... NEJ Simon varde förbannad! Nu lyckades jag dregla ner tröjan igen!

Men det jag vill ha sagt är följande: jag vill att företag ska sluta lura av hederligt folk sina pengar, och att prettohattar slutar upp med att hypa saker som förvisso är väldigt goda men inte så goda att de förtjänar den måttlösa upphaussning de fått.