Om att stå upp för sig själv

På "sexårs", när skolan var en farlig men spännande drake vid horisonten - en drake med en nedklottrad bänk som tron - försökte fröknarna lära oss att försvara oss mot de äldre barnen, speciellt treorna som ju verkade ofantligt stora.
- Om de kallar er för "lillskit" ska ni bara svara "storskit luktar mycket värre!", sa Margot i sin täckkappa och blossade på sin gula Blend (på den tiden var det inget konstigt med att röka inför barnen).
Stärkt av dessa ord försökte jag uppbringa mod att svara emot när jättarna i trean sa något, men det blev oftast ett
- Fngh... eh... du... grh, som gradvis tystnade i takt med rödfärgens stigande i ansiktet och blickens flackande.
Mobbad blev jag aldrig, åtminstone inte i den mening som de uppfostrande berättelser jag sett, med en "tuffing" i jeansjacka som leder en mobb med hårda ord och våld mot en stackare (med glasögon), och som jämt slutar med att den mobbade ungen blir sparkad och slagen. Det var väl mer normala hyss jag blev utsatt för, som att några gigantiska barn tog min mössa och kastade mellan sig, och det enda jag fick ur mig var de mumlade gutturala fraserna jag tidigare nämnt. (En gång fick jag en strålande idé och stoppade ned mössan i kalsongerna när jag såg mösstjuvarna närma sig. Det fick förstås en bumerangeffekt och jag blev ett freak i deras ögon.)
Resten av skoltiden förflöt någorlunda fridfullt; jag hade fortfarande lite av freakstämpeln på mig, men med tiden lärde jag mig acceptera den och blev säkrare i mig själv. Men jag kunde inte svara emot. De som träffat mig skulle nog inte påstå att jag är tystlåten av mig, men jag har svårt att vara kaxig när någon kommer med kritik, även om den skulle vara orättvis. Jag svarar hellre vänligt emot än hugger tillbaka, och sparar de bitska kommentarerna tills jag blir ensam, eller med någon vän. Nästan aldrig delar jag ut rättfärdiga munhugg trots att jag borde.
En servitris jag jobbade med påstod att min konflikträdsla kom sig av att jag aldrig bråkat med mina syskon, och det kan kanske stämma till viss del. Trots det skulle jag inte vilja ha haft en sådan relation, som många syskon har, med min bror och syster. Dessutom vet jag många ensambarn som kan ta en konflikt. Jag gillar inte att ha något otalt med någon människa, och jag vill inte att någon ska bli besviken på mig.
Men ibland skulle jag verkligen vilja ha det där civilkuraget att säga ifrån så att det märks, komma med en kommentar liknande den Margot lärde mig för så många år sedan på Bofinkens dagis. Verkligen ryta till så att jag blir behandlad med den respekt som jag faktiskt förtjänar, för då skulle jag nog kunna respektera mig själv mer.
Missförstå mig inte. Nog slipper det ut en och annan syrlig kommentar från min mun, men eftersom jag inte är tränad i käftfäktandets ädla konst så har jag fel timing och det jag säger har fler gånger än inte samma bumerangeffekt som mössan-i-kalsongerna-incidenten.
Det som delvis fick mig att börja fundera på detta så här sent är Henrik Bromanders serie i senaste numret av Galago. Den heter "Den lyckligaste dagen" och blotta åtanken av den ger mig sköna obehagskänslor. Den handlar om en äldre albansk man som bor i Sverige och arbetar på en stormarknad. Jag vill inte avslöja för mycket, kära läsare, utan beordrar er härmed att införskaffa denna tidskrift och läsa från pärm till pärm. Den är utan tvekan en av Sveriges bästa tryckta publikationer. IMHO.

God natt go' vänner.