Barndomens känsla är inte kvar - men spelet är fortfarande bra

Simon Hedman spelar Quake och reser tillbaka till 1997

Jag tankade Quake för ett tag sedan efter en plötslig nostalgisk attack, och direkt jag slog igång det kom minnena forsande tillbaka. Den första flashback jag får är av ljudet. Id Software lyckades verkligen med konststycket att skapa äkta övernaturlig känsla med sina omänskliga vrål av monster som torteras, huvudkaraktärens skrik när han brinner upp i lava och det köttiga ljudet av zombies som sliter infekterat kött från sina huvuden och kastar det på spelaren.
Nästa sak som slår mig är att spelskaparna använt alla sina bruna färgkritor, lite av de gröna och någon enstaka röd. Det räckte så, tyckte de sen. Och visst, den murriga omgivningen bidrar till den otrevliga stämningen som Quake-världen ger.
Själva spelet var stilbildande, istället för "Doom-kloner" började folk prata om "Quake-kloner" och Id förnyade genren återigen med sin dystopiska sci-fi-shooter som har en story som väldigt få spelare faktiskt minns. Det var något med att trycka på knappar, skjuta på knappar, strejfa undan fiends och kasta granater på zombiesarna va?
Storyn är heller inte det viktiga när det gäller Quake, det är inte den som gav spelet sin otroliga framgång. Min teori är att Quake kunde växa sig så stort dels på grund av att det helt enkelt, även med dagens mått mätt, är ett väldigt bra spel, och dels att tillverkarna släppte källkoden för programmet 1999 vilket gjorde att vem som helst kunde skapa sina egna modifikationer och helt egna spel baserade på motorn.

När min bror fyllde 9 eller 10 år gav jag honom en bränd cd-rom-skiva i födelsedagspresent. Eller, det var våra föräldrar som gav honom den eftersom den kostade runt 200:-. Det var hjälpläraren Tette som fixat skivan åt mig och på den fanns Duke Nukem 3d, Diablo, Quake, Daggerfall och Warcraft 2 inlagt, samt några olika program för att hantera ihoppackade filer. Dessa spel var de mest attraktiva vid den tiden, kring 1997, och jag hade övertygat mor och far om att det var värt att lägga ut de där hundralapparna på skivan. Vi blev blixtförälskade i alla spel (förutom Daggerfall som aldrig fungerade) och tillbringade många timmar i Azeroth, Tristram, New York och, slutligen "The World Of Quake" som den hette. Vi var sannolikt nördar men det var alla i min bekantskapskrets vid den här tiden så det gjorde inte så mycket. Skolrasterna gick åt, vill jag minnas, mest till att diskutera olika fusk i Duke Nukem, hur man ska spendera level up-poängen i Diablo och hur man dödar Cthon.
Nu när jag, elva år senare, spelar de gamla spelen igen ler jag lite åt mig själv som 13-åring. Jag kastas tillbaka till den tiden då The Butchers "ah, fresh meat!" gav gåshud längs ryggraden på Joel och mig, och då vi hade stora problem med att döda första bossen i Quake på Easy (trots att man fick +100 health på den banan!) Antingen har jag blivit otroligt bra på att spela dataspel (vilket inte låter otroligt med tanke på den träning jag har) eller så var jag otroligt dålig på att spela när jag var 13 år. Det är säkerligen en kombination av de båda.
Hur som helst var den där cd-rom-skivan ett stort steg i min nördutveckling och gjorde mig till den jag är idag, på gott och på ont.