Det är dags att träda fram. Någon av oss måste stiga ut i ljuset och bekänna. Det börjar på samma sätt för alla; man blir tipsad av en kompis, är först lite tveksam men sen kastar man sig rakt in i sin lilla sköna förbjudna njutning. Eller, den är bara liten till en början, och snart kretsar allt kring denna enda sak.
Låt mig berätta en liten historia från det verkliga livet. En man i 25-årsåldern står vid stängningsdags och skurar golvet bakom hotellbaren. Fram till bardisken kommer en kvinna i hans ålder, de känner varandra sen tidigare. Han tittar upp på henne, låter moppen vila ett slag och så kommer de i samspråk. Efter att de vanliga artighetsfraserna är över råkar han nämna att han kommit till level 78 med sin warlock och nu dag och natt tänker på denna samling pixlar och bits som befinner sig någonstans ute i nätetern.
Hon (intresserat): Så det säger du? PvP eller PvE?
Han (lite skamset): PvE, jag visste inte att PvP var den rätta vägen att gå när jag rollade min gubbe och nu har jag blivit så fäst vid min server att...
Hon (leende): Det gör inget, polarn! Gud, nu blir jag sugen på att spela igen. Har inte haft tid att grinda på riktigt länge.
Han: Jaså, vadå då, för mycket jobb på båten eller?
Hon: Nej, inget sånt, jag har bara varit upptagen med att levla min gubbe i Mafia Wars.
Han: Känner jag inte till, är det till 360?
Hon (skrattar lite): Nej, Facebook!
(här fryser han till och hejdar sig innan han säger det han tänker.)
Han (förbryllat): Men... är inte det ett sånt där spamspel som är helt värdelöst?
Hon (för en hundradels sekund far ett ilsket drag över hennes blick): Nej! Det är sjukt bra, peppen liksom!
De säger farväl, han jobbar klart, stämplar ut, åker hem, loggar med skakiga fingrar in på Fejan och söker rätt på applikationen. Mafia Wars. Han ser att han fått flera inbjudningar av kompisar, och bestämmer sig för att prova. Bara ett litet tag.

Kan du räkna ut hur sagan slutar? Känner du igen dig? Det är, som sagt, dags att någon tar bladet från munnen och berättar exakt vad som pågår. Hur två intelligenta och pigga unga människor kan förlora sig i något som vid första anblick verkar så idiotiskt? Människor med världen bokstavligen för sina fötter ägnar sig åt att göra låtsasvarelser hittepå-bättre på internet? Är inte hela internet hittepå egentligen?
Och så knäckfrågan: HUR GICK DET SÅ HÄR LÅNGT?

Nu har jag inte riktigt tid att skriva mer, ska se om jag kan fippla mig till 56 innan jag lägger mig.

Till alla i min maffia: tack för hjälpen!
Till alla andra: HJÄLP!

Barndomens känsla är inte kvar - men spelet är fortfarande bra

Simon Hedman spelar Quake och reser tillbaka till 1997

Jag tankade Quake för ett tag sedan efter en plötslig nostalgisk attack, och direkt jag slog igång det kom minnena forsande tillbaka. Den första flashback jag får är av ljudet. Id Software lyckades verkligen med konststycket att skapa äkta övernaturlig känsla med sina omänskliga vrål av monster som torteras, huvudkaraktärens skrik när han brinner upp i lava och det köttiga ljudet av zombies som sliter infekterat kött från sina huvuden och kastar det på spelaren.
Nästa sak som slår mig är att spelskaparna använt alla sina bruna färgkritor, lite av de gröna och någon enstaka röd. Det räckte så, tyckte de sen. Och visst, den murriga omgivningen bidrar till den otrevliga stämningen som Quake-världen ger.
Själva spelet var stilbildande, istället för "Doom-kloner" började folk prata om "Quake-kloner" och Id förnyade genren återigen med sin dystopiska sci-fi-shooter som har en story som väldigt få spelare faktiskt minns. Det var något med att trycka på knappar, skjuta på knappar, strejfa undan fiends och kasta granater på zombiesarna va?
Storyn är heller inte det viktiga när det gäller Quake, det är inte den som gav spelet sin otroliga framgång. Min teori är att Quake kunde växa sig så stort dels på grund av att det helt enkelt, även med dagens mått mätt, är ett väldigt bra spel, och dels att tillverkarna släppte källkoden för programmet 1999 vilket gjorde att vem som helst kunde skapa sina egna modifikationer och helt egna spel baserade på motorn.

När min bror fyllde 9 eller 10 år gav jag honom en bränd cd-rom-skiva i födelsedagspresent. Eller, det var våra föräldrar som gav honom den eftersom den kostade runt 200:-. Det var hjälpläraren Tette som fixat skivan åt mig och på den fanns Duke Nukem 3d, Diablo, Quake, Daggerfall och Warcraft 2 inlagt, samt några olika program för att hantera ihoppackade filer. Dessa spel var de mest attraktiva vid den tiden, kring 1997, och jag hade övertygat mor och far om att det var värt att lägga ut de där hundralapparna på skivan. Vi blev blixtförälskade i alla spel (förutom Daggerfall som aldrig fungerade) och tillbringade många timmar i Azeroth, Tristram, New York och, slutligen "The World Of Quake" som den hette. Vi var sannolikt nördar men det var alla i min bekantskapskrets vid den här tiden så det gjorde inte så mycket. Skolrasterna gick åt, vill jag minnas, mest till att diskutera olika fusk i Duke Nukem, hur man ska spendera level up-poängen i Diablo och hur man dödar Cthon.
Nu när jag, elva år senare, spelar de gamla spelen igen ler jag lite åt mig själv som 13-åring. Jag kastas tillbaka till den tiden då The Butchers "ah, fresh meat!" gav gåshud längs ryggraden på Joel och mig, och då vi hade stora problem med att döda första bossen i Quake på Easy (trots att man fick +100 health på den banan!) Antingen har jag blivit otroligt bra på att spela dataspel (vilket inte låter otroligt med tanke på den träning jag har) eller så var jag otroligt dålig på att spela när jag var 13 år. Det är säkerligen en kombination av de båda.
Hur som helst var den där cd-rom-skivan ett stort steg i min nördutveckling och gjorde mig till den jag är idag, på gott och på ont.