Introduktionskurs i Italienska


Efter att ha legat på latsidan i...ja...hela livet tänkte jag nu gaska upp mig minst en recension. Det återstår ännu att se hur många jag lyckas klämma ur mig innan lathetens filt omsluter mig igen och jag åter går in i min ids-intdvala.

Här kommer i alla fall försök nummer ett:


Itroduktionskurs i Italienska på Umeå Universitet


Helt sjuuuukt viktig bakgrundskuriosa:

Efter en väldigt lyckad sommar med musik, fest, nakenbad, Granberg, festival, sprit, Norsjö, fest, sol, musik, Power Ballads och mängder av musik kände jag att Arvidsjaur hade gjort sitt och var på tok för litet och deprimerande för en frustande hound dawg som jag själv. Jag skulle helt enkelt inte kunna överleva en hel termin till. Jag behövde nya

*Utmaningar
*Mål
*Människor

Sagt&gjort. Jag tog min pick och mitt pack (ja, jag vet...men det var bara så lätt, lixom) och drog iväg till storjävvlastan Umeå för att söka makten och härligheten. Jag fick till en början bo på Adam och Jossans soffa vilket jag är väldigt tacksam över.

Nu var det så dags att försöka hitta mig ett jobb innan mitt ytterst blygsamma kapital tog slut. Från en fredag till en torsdag nångång i slutet av augusti gick/körde jag omkring i Umeå och flängde iväg CV's på alla jag fick syn på utan något vidare resultat. Fan.

Så på torsdagkväll kände jag mitt kall.

Jag ville ju egentligen inte jobba alls, ånej
Jag ville ju egentligen plugga, juh
Plugga språk såklart, HURRA!

Det fanns alltså inget mer att fundera över. Jag knatade med passionerade steg in på campus för att se om det fanns platser kvar på:

1.Introduktionskurs i italienska
2.Nybörjarkurs spanska
3.Nybörjarkurs franska

Denna till synes obegripligt enkla uppgift visade sig emellertid ta betydligt mer tid och kraft än väntat. En sjuhimmlarns tur var det att jag hade löpt som en mad man hela sommaren och hade sålunda fysik som en elitidrottare(...ish...) annars hade jag bergis gått åt snabbare än en tjock mans kanelbulle. Jag blev skickad fram och tillbaka mellan personer och institutioner och fan och hela hans jävvla pepparkakshus. Det var jobbigt. Go'värmen höll på att at knäcken på mig.

-----------------------------------------------------------------
-Bonusbetyg-

För detta får umu 1 bänkklotter av 37 möjliga.

------------------------------------------------------------------


Så till slut, efter timmar (I'm not shittin' ya'll) av spring, löp, språng och kut hade jag pratat med rätt folk, strukit franska som möjligthet och fått tag på de papper jag behövde för att fullfölja mitt rebelliska val av livsituation.

SÅ!

Nu till självaste recensionen.

Till en början beärades lektionerna med fyrtiotalet elever av varierande ålder och hattstorlekar. Å jaba tänkte lixom att "wow vicka fräna kidz ja typ ba ska börja tjata me typ ba öh". Denna fantasi gick emellertid i stöpet när det visade sig att elevantalet minskade med ungefär 20% varje lektion. Nu har bortfallningen stagnerat på ungefär 12 starka själar som fortfarande sliter och har hälsan och står i. Detta kanske avslöjar litet om självaste kvalitén på kursen; tempot var lika rasande som Zbigniew Robert Promińsk och pedagogiken lika bristfällig som Ebba Witt-Brattström retorik. Och allt serverat på ett fat av...hmmmm...okonventioell svenska....Blev det tillräckligt PK, tro?

Lyckligtvis var jag redan kung på "la lingua" i fråga så för mig gick det finfint. Jag kunde lära mig nya saker eftersom att jag redan hade en relativt god grund att stå på. Några av mina kursare hade däremot inte den fördelen. Vissa hade väldiga problem eftersom att de inte från början var införstådda i språkets uppbyggnad och det kommer de förmodligen bli med den här kursen.

Som nybörjarkurs är detta inget att rekomendera. Köp en lärobok och försök själva. Det funkar nog lika bra.

För den som däremot har litet koll på "la lingua" kan jag däremot rekomendera den. Det är ett bra forum att utveckla dina kunskaper och träffa (förhoppningsvis) schysst folk och dessutom ha en riktig mysfarbror till lärare som har koll på det mesta...utom just pedagogiken....


----------
Betyg-Time
----------

Som nybörjarkurs ger jag den lite rök och jordskalv av fem möjliga vulkanutbrott.

Som utvecklingskurs för den som redan har vissa kunskaper inom "la lingua" ger jag den 4 lutande torn av 5 lutande möjliga.

Die Lieblings Gruppe
Den kompletta diskografin


Die Lieblings Gruppe. Vad säger det er? För er som inte har basala kunskaper i tyska kan jag berätta att det betyder "Älsklingsgruppen", och redan där kanske många varningslampor börjar lysa. Jag vet att det gjorde det för mig när jag i, låt oss säga väldigt berusat tillstånd, fick url:en till detta bands myspace-sida skriven i min solkiga bok med minnen och adresser från Kina-resan. Den som skrev det var den lika onyktre norrmannen Christian, som jag råkat stöta på under en annan blöt natt på vandrarhemmet. Vi hade börjat prata musik, och med den berusades självförtroende hade han talat om sitt band som jag "bare må höre!" Jag lovade, med den rese- och alkholpåverkades blåögdhet, att "kolla upp det" (jämför med alla gånger ni fått någons adress och "lovat" att skriva). Nåväl, jag tyckte denne Christian var en trevlig fyr så när jag kom hem till gamla Svea styrde jag min browser mot deras sida, och fick genast höra och se prov på denna norska duos oändliga kreativitet; en låt med Piff&Puff-filtret på sången och baklängesspelade gitarrer började spelas och jag såg en bild av de båda medlemmarna Asgeir och Christian inklippta framför Brandenburger Tor.
Eftersom Myspace är en jobbig sida och jag helst inte vill ha något med den att göra, och minnet av DLG började blekna... som en dröm... som en vindpust...
TILLS en dag då jag fick ett mail av Christian, som bad mig ta del av deras digra musikkollektion som fanns uppladdad på deras site
MEN eftersom jag är en som skjuter upp saken på morgondagen, glömde jag förstås även detta, och det var inte förrän i helgen, då Christian skrev till mig på Gmails chat och handgripligen bad mig ladda hem deras låtjävlar och skriva en recension om det. Och just nu när jag skriver detta kunde jag inte sova, detta på grund av min ångest över att jag inte gjort detta lilla som han nu bad mig om. Alltnog. Detta var historien om hur jag kom i kontakt med Die Lieblings Gruppe. Här följer nu mina åsikter om deras musik, skiva för skiva.


Mitten In Europa II (2006)
Ett synthintro för mig handlöst in i de två norska asienfanatikernas värld. Skivan presenteras på tyska som tillhörande tyskundervisningen för fortsättningskursen.
Ett antal illa spelade midibaserade låtar inspelade med hörlurar som mikrofoner och med in absurdum upprepade fraser på tyska med norsk brytning följer.
Jag sitter i mitt gosserum och förundras över dessa två genier och vad de lyckades skapa med så futtiga medel och sådan uppenbar brist på talang. Detta deras genombrottsskiva har, kan jag garantera, snurrat otaliga varv i musikälskares vevgrammofoner, minidiscar och kassettdäck. Nu väntar jag spänt på vad nästa skiva kan erbjuda. Extraspåret Der Kinder-Rülpser är surrealistisk lek med studiofilter värdig Tom Waits [sic] och Las Palmas [sicer]
Höjdarlåtar: "Brandenburger Tor", "Weinacht"

Svarte Får og Giraffer (2003/2004)
Denna comebackplatta liknar till viss del genombrottet, en av de stora skillnaderna att de nu sjunger på norska och engelska. En annan skillnad är att synthbackningen i vissa låtar blivit till gitarr, och studion låter även upphottad. Jag förmodar dock att det är genomgående one takes only här, eftersom skratt och andra ljud från bakgrunden inte är dolda på något sätt - och det är det som är meningen med denna skiva från detta band, pionjärer inom DIY-generationen; det ska vara rått, omixat och felspelat, för då märker man känslan och kärleken bakom verken.
Bland framträdande låtar kan nämnas eposet Matti Nykänen, om den finske backhopparen. I karaktäristisk DLG-stil sjungs om heroin och hästar också.
En annan hit är Svarte Får, något som jag skulle vilja kalla titelspåret. En talad röst orerar fritt och esoteriskt om varför fåret är klätt i svart, samtidigt som ett piano med reverb plingplongar på i bakgrunden, påminnande om det kokaininducerade pianosolot i David Bowies låt Alladin Sane.

Anal Scrapings (2004)
Musikmaskinen från Norges vidder fortsätter att mala på med dårens envishet och yxmördarens rutin. Jag kastas direkt in med en punkig låt vid namn Spanking My Whore, men de efteföljande styckena är faktiskt oväntat lugna, om än texterna är antingen asiatiska (Chikchik) eller otroligt berusad fusktyska (Svai Fulle Menn).
Guns n' Roses Sweet Child Of Mine har fått sig en rejäl Lieblifiering. Musiken är densamma, fast texten är på framstönad tyska, och innehåller enbart ord som lämpar sig perfekt på internet, men inte i något moraliskt styrt medium. Eftersom jag är ett omoraliskt styrt medium tänkte jag citera lite av lyriken, men eftersom sången är så dålig kan jag inte uppfatta alla ord. Dock kan jag nämna att ordet "Lederhosen" är överrepresenterat.
Generellt sagt kan man säga att detta album följer sina föregångares stil, med vissa delar utvecklade. Textmässigt har inget hänt, det handlar fortfarande om horor, sex, Tyskland och ensamma människor.
Hits: "Stikker På Kino Når Jeg Er Ensom", "Jolene" (förstås tyskifierad)


Live in Garage (2005)
Samma grej återigen, fast mer akkegura (eller akustisk gitarr som det heter). Något mer kärleksfulla låttitlar kan dock skönjas här, som t.ex "Do you want me", "Do you love me" och "Hooker in disguise".
Produktionen är fortfarande på en mycket låg nivå, precis som de vill ha det. Lo-fi-rock när den är som bäst helt enkelt. Det sägs att bandet hade ett flertal internationella besökare på denna hemliga livekonsert, och jag grämer mig stort över att ha missat den, eftersom AssGear lär ha visat sina trick med pingisbollar på scen, något som orsakade publikens totala tystnad under hela skivan.
Jag baserar denna kunskap på absolut ingenting.
På finns en video till låten Kjerlighet & Død, mycket konstnärligt gjord och med ett viktigt budskap.

My Dog Is Gone (2006)
Okej, jag har väl aldrig påstått att jag är något geni när det gäller musik [sic] men det här är ta mig fan ett mästerverk. Sex års tid har gjort att Christian alias Michalsen alias Key master Mich och Asgeir alias Beat master A alias AssGear har mognat in i sina roller bakom instrumenten och mixerborden. Man riktigt känner att den dåliga kvaliteten och de totalt undermåliga artistprestationerna är skapade med avsikt och att det är precis så det ska vara. Vi får något som ibland liknar ett Turbonegro med neddragna instrument, och ibland hör man inspirationer från Plastic Pig HeadZ (fd Funky NaziZ), Onkel Kånkel och andra gör-det-lite-obscena-själv-grupper. På tal om Turbonegro, jag har hört att DLG är möjliga som förband till dem på framtida turnéer.
Mästerverk: "Bjørn Urinere", "Multe"

Sleeping With Your Daughters (2006)
Detta är DLGs coverplatta, där Iggy & The Stooges och Turbonegro trängs med Nick Cave och Roky Eriksson. Här har die Gruppe verkligen fått rumstrera fritt och välja sina absoluta favoriter och gjort oförglömliga tolkningar. Jag gillar särskilt Devil's Haircut, samt den något bortkomna sången på Gimme Danger, som även finns på youtube, .
Detta album knyter ihop Die Lieblings Gruppe-säcken, för denna gång, och bandet utkommer strax med en cd-box med hela sin diskografi. Om ni har möjlighet, försök få tag på den, de kommer att ta slut med samma hastighet som fisksoppan på ett lesbiskt party.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag hoppas att Asgeir och Christian fortsätter med sina strålande solokarriärer i Malmö och Bodø, och att de håller flaggan högt för alla osmiskade horor, svarta får och kråkor där ute!

Betyg: trettiosex bananstubbar från Konsum av femtiotvå möjliga.


Christian gör det han kan bäst
























Asgeir och Christian framför Brandenburger Tor

The Grudge 2 (Regi: Takashi Shimizu)
- japansk skräck i amerikansk tappning

I söndags blev jag strandad i Vaasa efter att färjan till Umeå blivit försenad med sisådär 17 timmar och ingen sagt det till de som skulle åka, så helt plötsligt hade vi en extra dag i staden. Bland andra saker åt vi pizzabuffé, hittade på låttexter och gick på bio.
Vi bestämde oss för att vi skulle se den amerikanska versionen av den japanska skräckfilmen Ju-On 2, alltså The Grudge 2. Jag hade tidigare sett Ju-On och blivit rejält uppskrämd. Kunde denna film matcha mina förväntningar?
Svaret blir ja och nej.
För det första blev jag överraskad över att undertexterna var på både finska och svenska (jag kom senare på att det hade sina naturliga orsaker). Sedan blev jag lite konfunderad över att introsekvensen var en kopia på den första japanska filmens början; en man som brutalt mördar sin fru, sin son och dennes katt, allt genom ett blodrött filter.
Filmen handlar om Hatet dessa mord utlöser, och hur det fortfar att påverka alla som kommer i närheten av huset. Den mördade kvinnans vålnad, en numera klassisk japansk skräckkliché helt i vitt med svart hår över de svarta ögonen och nacken groteskt bruten åt sidan, förföljer de som vågar sig in i spökhuset. Den förra filmens huvudperson Karen (Sarah Michelle Gellar) försökte bränna ner huset för att förbannelsen skulle brytas, men det hjälpte inte och hennes, och mänsklighetens, enda hopp är hennes syster Aubrey, spelad av Amber Tamblyn.
I en parallell historia luras en amerikansk kvinnlig student vid Tokyos universitet in i huset av några klasskamrater, och alla tre börjar efteråt förföljas av både den mördade kvinnan och hennes son, en otäckt vitsminkad liten pojke som utstöter kattläten.
Likheterna mellan The Grudge 2 och originalet var många, det var ibland rena déjà vu-känslan, på gott och ont - den första filmen var bitvis helt genial, men att stjäla flera låt mig kalla det "känsloingivelser" rakt av känns meningslöst. Man kan ju å andra sidan fråga sig vilken mening det finns att göra en remake över huvud taget (min teori är att folket i Hollywood inte litar på att den amerikanska publiken förstår de ofta komplicerade och symboliska japanska filmerna.)
Vad är det som är bra med den här filmen då? Inte är det skådespelarna, i alla fall. Jag ryser ännu när jag tänker på hur träigt protagonisten Aubrey och hennes medhjälpare, journalisten Eason (Edison Chen) levererar sina repliker - det förstör ibland scenen, då segar filmen fast och jag gäspar i min stol. När jag ser skräck vill jag gärna vara på helspänn för att de där jag-visste-att-jag-skulle-bli-rädd-och-därför-blev-jag-skiträdd-händelserna ska infinna sig. Några sådana bjöds jag på, men långt färre än i den helläskiga japanska versionen.
Fördelarna är faktiskt, och detta skäms jag lite över att medge, att plotten faktiskt förklaras på ett väldigt pedagogiskt sätt, tvärtemot Ju-Ons japanska "don't ask don't tell"-mentalitet. Ja, jag är en slö och korkad västerlänning som väntar mig att slippa tänka själv. Trots att denna film är uttalad är det en ovanligt välskriven och komplex historia som rullas upp framför mina ögon, och trots att jag inte alls var lika uppskrämd går jag ändå ut ur biografen med en känsla av att jag sett en riktigt bra film, och när min reskamrat Chris påstår att han sett en vitklädd flicka försvinna bakom ett träd blir jag, karaktäristiskt, pratsam och påtvingat logisk för att slippa känna den där otäcka men ändå härliga känslan som infinner sig en liten stund efter man blivit riktigt rädd.

Betyg: fyra brutna nackar av sex möjliga.