Laleh, Pansalen, Efyran i Skellefteå

Tack, Laleh! Jag menar det, från djupet av mitt, och alla andra, bottenfrusna svenska torra hjärtan.
Tack för att du ger oss värme i mörkret som är vår tillvaro. Missförstå mig inte; jag gillar liksom vintern och kylan och snön och mörkret, men jag talar om mörkret som är den svenska ångesten. Vi gillar ångest. Fy fan, det är skönt att veta att nu kan det bara bli bättre. Och bättre blir det, sanna mina ord. Om Laleh får leva och ha hälsan (och det ska jag se till) kommer vårt land bli en bättre plats att leva på, mark my words.

Det börjar med att Lalehs musiker kommer ut på scenen, och strax efter kommer hon själv i all glädjesprudlande prakt springande, och börjar med Invisible, i en version som kunde få en gråsten att skaffa ben och börja dansa som om ingen tittade. "Hej, ikväll ska vi alla bli vänner, och ni ba 'men vi är ju redan vänner'", är det första Laleh säger. Hon avslutar sällan sina meningar, eller så börjar hon med en annan mitt i dem, fast det gör mig bara ännu mer förälskad i henne. När Storebror spelas, och hon lägger till ett nästan maniskt "OCH GLAAAAD" efter "social" i refrängen, vill jag studsa upp i taket av oförställd glädje.

Det är dock inte bara glada låtar som Laleh sjunger, det vet alla som hört henne och känner till de ibland mycket mörka texterna, men hennes närvaro och energi på scen och hennes fantastiska leende tinar upp de frostiga kultursvultna västerbottningarna. Vid några låtar får man vila upp sig, som t.ex. Der Yek Goshe, den persiskspråkiga låten på hennes skiva, och Salvation. Hade inte Laleh haft den utstrålning hon har, hade det säkert blivit ganska tråkigt, men nu njuter man bara av hennes röst och de fantastiska ljud den kan producera, samt storbandskänslan fastän hon bara har med sig en kontrabasist och en trummis. "Less is more" är en floskel som funkar här.


Efter extranumret kommer musikerna tillbaka in på scen och byter instrument och spelar galen improviserad musik som man bara MÅSTE dansa till. Fantastiskt!

Vad mer kan jag säga? Jo, Laleh är lite galen, trots allt. Jo. Men det är en underbar galenskap som jag gärna ser mycket mer av. Snälla Laleh, kom tillbaka! Bli min!

Inget negativt, tror jag, förutom att jag inte vågade mer än att ta ett par bilder på den vackra kvinnan som jag nu ska göra allt för att få.

Idiot Savant - Vita Män
Medborgarhuset, Arvidsjaur.

Fyra män i kostym på scen, en av dem är grundare till Cirkus Cirkör. Först kommer de in en och en och ställer sig i olika spotlights och gör lite smågrejer. Sen belyses alla och de dansar lite småtöntigt. Sen säger en av dem: "vad kan det här bli då? tänker ni nu." Sen börjar gruppen förklara lite grann vad det ska handla om, samtidigt som de oavbrutet spänner stora gummiband över sina ansikten och genererar skrattretande, men i ljuset ganska obehagliga, ansiktsuttryck. En av dem spänner upp sin mun så han inte kontrollera sin salivproduktion. En av de andra torkar av dennes dregel på sin kavaj.

Sen fortsätter föreställningen och jag inser att detta är något nytt. Nycirkus, kallas det ibland, och jag är inte sen att hålla med. En man slukar ett lysrör, hela gruppen hoppar omkring runt en fyrkantig kudde på hjul, och allt går med rasande fart och är så välkoreograferat så jag sitter och gapar halva tiden.

Det som är denna föreställnings storhet är kontrasterna; de enkla formerna och hjälpmedlena blir till magi i de skickliga aktörernas händer. Simpla geometriska former, ljus och mörker och musik; allt knådas, vänds och uppfinns på nytt av Idiot Savant.

Jag måste säga att dessa människor är de mest skickliga jag någonsin sett. Skickliga på vad? Jamen, det de gör! Jonglering, dans, koordination, fingerfärdighet; var och en av dem är som Joe Labero (utan den otäcka frisyren) samtidigt som Birgit Cullenberg och Henri Bronett skulle bli stolta. Jag snackar om fyra män som utan tvekan kan vara med på de finaste cirkusar i hela världen, dansa på de stora scenerna och trolla bort The Pendragons.

Min enda tanke under föreställningen (förutom "jag hatar barn") är "åh helvete så kulturell jag är!" Detta på grund av att jag tror att jag fattar en del av grejerna de gör. Som t.ex. när alla fyra jonglerar samtidigt och ibland tappar alla sina bollar samtidigt. Till sist tappar de sina bollar och den blir till en boll som en av dem verkar sörja. Sedan tar han på bollen ett koppel och går iväg med den som vore den en hund. Då måste jag säga att jag var riktigt bortkollrad.

På tal om "jag hatar barn", varför kan inte föräldrar hyscha sina barn när de går på teater? Det är ju jättemysigt med barn, jo, de är söta och säger roliga saker. Men när de säger saker hela tiden och verkligen är JÄTTEJOBBIGA, och inte slutar fastän man gör som Seinfeld säger och tittar tre gånger (ni måste se det avsnittet för att fatta, det är skitkul.) Om några föräldrar mot förmodan skulle läsa det här, säg åt era telningar att hålla käften.
(Fotnot: när jag nämnde detta för min mor sa hon att jag var likadan som barn, fast det kan ju inte stämma!)

Betyg: Vita Män är det bästa jag sett på Medan på år och dar!

"Kvinnlig humor", författarseminarium med Cecilia Torudd.
Medborgarhuset, Arvidsjaur.

Cecilia, det du gör är bra. Det måste jag bara säga innan jag kommer med det negativa.
Ensamma Mamman är en roliga serie och det andra du gjort som jag läst har varit roligt, bitskt och tänkvärt. Du har faktiskt varit med mig barndomen, nu när jag tänker efter. Dina illustrationer i KP var många gånger så träffande, jag får en känsla av att Cecilia Torudd, hon vet vad hon snackar om.

Och det gör hon väl. En och en halv timme tar detta föredrag som handlar om varför Ensamma Mamman, varför serier och humor över huvud taget. Jag håller med dig stort, Cecilia, och blir glad över dina små fyndigheter och bitande ironier.

Det jag inte gillar är följande:
i lokalen sitter Medelålders Kvinnor I Hög Kulturposition. Jag ser flera lärare och andra som jobbar på skola, kulturansvariga på kommunen och praktiskt taget ingen kvinna från underklassen, vad jag känner till. Kvinnor ja. Varför är inte män sugna på ett sånt här seminarium? Förutom jag är det två andra snubbar, en mycket kulturell man som jag diskuterar Fellini med i pausen samt en karl jag inte känner igen.
Det är just det som är problematiken, Cecilia! Du frågar dig varför män och kvinnor inte skrattar åt samma saker, och jag vill ställa mig upp och skrika att EN ANNAN VÄRLD ÄR MÖJLIG och JAG BRYR MIG INTE OM VILKET KÖN PERSONEN HAR BARA DEN SKRATTAR!
Men jag gör ju förstås inte det. Nån måtta får det vara!

Jag tror att kvinnor skrattar åt olika saker än män.
Nej, det tar jag tillbaka. Jag formulerar om det:
jag vet att de flesta kvinnor jag träffat inte skrattar åt samma saker som jag och mina manliga vänner skrattar åt. Fast det beror ju på tillfälle och sällskap förstås, som t.ex. de internskämtsliknande situationerna i bilen på väg från Sweden Rock Festival, då vi killar kan skratta livet ur oss åt saker som "Yngwie Malmsteen 3 - Yngwie åker till månen. Och spelar gitarr jättefort, didulodidulodidulio" medan tjejerna i baksätet bara sitter med gapande munnar och tittar med mord i blick ömsom på varandra, ömsom på oss. Efteråt har jag fått förklarat för mig att det inte är vår humor de blir arga på utan sättet de känner sig förolämpade då vi skämtar med dem. Då skäms jag lite men har ändå kvar nån sorts heder så jag försvarar ändå halvhjärtat våra övertramp med nån sorts "den som sig i leken ger, leken tåla skall"-mentalitet som faller pladask.

Frågan "finns det manlig och kvinnlig humor?" är meningslös, och syftar bara till att öka avstånden mellan män och kvinnor.

Så var det en annan sak Cecilia nämnde i förbifarten: pågatöserna beundras av tösapågarna.
Jag hade velat fråga dig, Cecilia, om hur en tösapåg skulle kunna snärja en pågatös, eftersom det verkar vara mitt problem här i livet.
Jag får väl köra på Davids strategi: att vara så odräglig som möjligt. Det har funkat för mig förr.

Nåja, Cecilia, du är bra. Ni medelålders kvinnor som känner att ni måste skratta (främst Lollo och Anki utan att nämna för många namn), ni är inte bra. Det är nåt fel med er. Men nu ska jag fylla i viktiga papper och har inte tid med svammel som bloggar.