"Kvinnlig humor", författarseminarium med Cecilia Torudd.
Medborgarhuset, Arvidsjaur.

Cecilia, det du gör är bra. Det måste jag bara säga innan jag kommer med det negativa.
Ensamma Mamman är en roliga serie och det andra du gjort som jag läst har varit roligt, bitskt och tänkvärt. Du har faktiskt varit med mig barndomen, nu när jag tänker efter. Dina illustrationer i KP var många gånger så träffande, jag får en känsla av att Cecilia Torudd, hon vet vad hon snackar om.

Och det gör hon väl. En och en halv timme tar detta föredrag som handlar om varför Ensamma Mamman, varför serier och humor över huvud taget. Jag håller med dig stort, Cecilia, och blir glad över dina små fyndigheter och bitande ironier.

Det jag inte gillar är följande:
i lokalen sitter Medelålders Kvinnor I Hög Kulturposition. Jag ser flera lärare och andra som jobbar på skola, kulturansvariga på kommunen och praktiskt taget ingen kvinna från underklassen, vad jag känner till. Kvinnor ja. Varför är inte män sugna på ett sånt här seminarium? Förutom jag är det två andra snubbar, en mycket kulturell man som jag diskuterar Fellini med i pausen samt en karl jag inte känner igen.
Det är just det som är problematiken, Cecilia! Du frågar dig varför män och kvinnor inte skrattar åt samma saker, och jag vill ställa mig upp och skrika att EN ANNAN VÄRLD ÄR MÖJLIG och JAG BRYR MIG INTE OM VILKET KÖN PERSONEN HAR BARA DEN SKRATTAR!
Men jag gör ju förstås inte det. Nån måtta får det vara!

Jag tror att kvinnor skrattar åt olika saker än män.
Nej, det tar jag tillbaka. Jag formulerar om det:
jag vet att de flesta kvinnor jag träffat inte skrattar åt samma saker som jag och mina manliga vänner skrattar åt. Fast det beror ju på tillfälle och sällskap förstås, som t.ex. de internskämtsliknande situationerna i bilen på väg från Sweden Rock Festival, då vi killar kan skratta livet ur oss åt saker som "Yngwie Malmsteen 3 - Yngwie åker till månen. Och spelar gitarr jättefort, didulodidulodidulio" medan tjejerna i baksätet bara sitter med gapande munnar och tittar med mord i blick ömsom på varandra, ömsom på oss. Efteråt har jag fått förklarat för mig att det inte är vår humor de blir arga på utan sättet de känner sig förolämpade då vi skämtar med dem. Då skäms jag lite men har ändå kvar nån sorts heder så jag försvarar ändå halvhjärtat våra övertramp med nån sorts "den som sig i leken ger, leken tåla skall"-mentalitet som faller pladask.

Frågan "finns det manlig och kvinnlig humor?" är meningslös, och syftar bara till att öka avstånden mellan män och kvinnor.

Så var det en annan sak Cecilia nämnde i förbifarten: pågatöserna beundras av tösapågarna.
Jag hade velat fråga dig, Cecilia, om hur en tösapåg skulle kunna snärja en pågatös, eftersom det verkar vara mitt problem här i livet.
Jag får väl köra på Davids strategi: att vara så odräglig som möjligt. Det har funkat för mig förr.

Nåja, Cecilia, du är bra. Ni medelålders kvinnor som känner att ni måste skratta (främst Lollo och Anki utan att nämna för många namn), ni är inte bra. Det är nåt fel med er. Men nu ska jag fylla i viktiga papper och har inte tid med svammel som bloggar.