Hellevator (Gusha no Bindume) 2004
Regissör: Hiroki Yamagushi

Jag åkte närmare 30 mil till Umeå för deras internationella filmfestival.
Jag sov över hos några vänner.
Detta är inte alls historien om hur jag sov.
Detta är historien om filmen jag slutligen fick se ensam på lördagkvällen.

"Japan". Det var min tanke när jag läst beskrivningen av Hellevator. Utspelas i en hiss.
Hmm. Liknar aníme. Ahaa.
Jag hade inte direkt några förväntningar när jag gick och såg den, och om jag hade det så var de neutrala till negativa.

Ett stort antal japaner infann sig bland biopubliken, och detta visade sig inte vara så konstigt eftersom självaste regissören Yamagushi var på besök på Idunteatern. Han förklarade på sitt japanska vis att han gjort denna film under sin gymnasieperiod, då han var 22 år gammal. For the record: jag fyller 22 i januari nästa år.

Med detta i bakhuvudet börjar nu den egentliga Recensionen:

Det är en film om japaner som blir galna i en hiss.

Det börjar bra, tänker jag. Inledningen är en polis som intervjuar någon om en brand någonstans som inte specifieras, och han säger att det var på grund av en kastad cigarett.
Sen förflyttas vi till en flicka (rätt söt) klädd i skoluniform, på väg genom vad som verkar vara ett slumområde. Hon heter Luchino och är på väg till skolan.
Redan nu förstår jag att Yamagushi inte är någon ordinär regissör (eller så är det jag som inte är van vid kameraåkningarna och klippen i japanska filmer).
Det suggereras att Luchino kan läsa tankar, detta genom att någon vid namn Doc meddelar henne telepatiskt att släcka hennes cigarett eftersom det är olagligt och någon vakt kan få syn på det. Lite för sent; en man i polisliknande uniform har märkt Luchino och ett tumult utbryter. Flickan tappar sin cigg på golvet och flyr in i hissen som ska ta henne till skolan.
Där börjar det övernaturliga.
Det är inte så mycket händelserna utan det magnifika kameraarbetet och den maffiga klippningen som får mig att gapa; jag är hänförd.
Jag småler då en skvadron helt vanliga kostymnissar i identiska trenchcoats och frisyrer snabbspolat marcherar in från Affärsstaden.
Just ja, en inskjuten förklarande paragraf kanske vore på sin plats: det verkar som staden som Luchino bor i är en futuristisk jättebyggnad med flera hundra våningar, och där varje våning är en egen stadsdel.
Det roliga börjar när två straffångar från Staden för Fängelser kliver in i hissen. En är en lång fastkedjad man som talar japanska baklänges och den andre är en kortvuxen snubbe med galen blick och fasansfulla dåd bakom sig. (Detta får Luchino reda på när han kastar sig mot henne och hon får en vision om en mycket våldsam våldtäkt som just denne man utfört). Som straff för sina gärningar ska fångarna transporteras till Våning Noll, en våning som inte finns.

Det är väl en ganska utförlig grund att börja på. Sen vill jag inte avslöja alltför mycket utan jag tycker att ni ska se denna konstnärliga och vackra film som gör mig otroligt sugen på att åka till Japan.

Den får väl ca nittiofem sushirullar av hundratio möjliga. Eller nåt sånt.
Och förresten, den gjordes med jävligt liten budget och det kan man aldrig nånsin tro när man ser den. Mycket professionellt.