Jag är en tanig man

Efterfester för den absoluta och enda vinsten.

Bussmusik

Guten tag gott folk, efter några veckors hiatus från det moderna journalistikiserandet, kursstart, praktik, pendlande mellan Skellefteå – Umeå och whatnot, så återvänder jag till tangentbordet för att skriva av mig något. Tangentbordet är för övrigt inlånat av en givmild rumskompis då mitt egna är ur funktion, min vackra lilla dator har förvandlats till ett varnande exempel för varför man nog inte bör använda en laptop som middagsbord. Men trots lättdryck i kretsarna fortsätter resterande datordelar att tugga på och för detta är jag tacksam.

Med dryga fyra timmar på en buss fem dagar i veckan så blir det en hel del tid till övers för musiklyssnande och bokläsande – en välsignelse i förklädnad som amerikanarna hade uttryckt det på svenska.

Ett av de album som har spelats flitigast är Vampire Weekends självbetitlade debut. Vampire Weekend har likt alla andra band i världen tagit vägen bloggar > pitchfork media > huvudfåran till framgång. Skivan är trevlig, Vampire Weekend är ett lekfullt Strokes eller Kooks fast med självdistans och humor - detta kombinerat med en mycket kapabel sångare i Ezra Koenig. Bandet blåser dessutom nytt liv i David Byrnes gamla idé om att blanda afrikansk och västerländsk popkultur. Jag kan varmt rekommendera skivan.

Inte fullt så polerat som Vampire Weekend är the Mountain Goats fantastiska album från 2002 All Hail West Texas. Hela albumet är inspelat på en gammal Panasonicbandare, vilket tydligen är allt som behövs för John Darnielles frenetiska gitarr och… frenetiska, antar jag, poesi. Albumet innehåller några av mina absoluta favoritlåtar från lo-fi-getterna. Med finns till exempel Best ever death metal band from Denton vilket är en låt jag alltid värderat som en tidlös klassiker oavsett vad den jämförs med. Men det mysiga med pendlande och intensivlyssnande är dock den tid som ges till att lyssna på allting som kanske inte direkt omvärderar hela din musiksfär. Låtar som måste få ligga och sjuda på din trumhinna och som kanske inte är någon trerätters men väl en havrekaka, en riktigt mumsig havrekaka.

En av de låtar som verkligen har fått tid göra detta är Jenny, en anspråkslös hyllning till en kvinna och en motorcykel: ”you roared into the driveway of our southwestern ranch-style house //on a new kawasaki, all yellow and black // fresh out of the showroom. // our house faced west, //so the big orange sun positioned at your back, //lit up your magnificent silhouette. // how much better? // how much better can my life get?”

Tillsammans med låtar som Fall of the star high school running back (en hyllning till en man som tog ett eller två dåliga beslut) och Color in your cheeks så är All Hail West Texas ett remarkabelt hantverk.

En annan klassiker som fått sin beskärda del under veckan är Merle Haggards Fightin’ Side of Me. Politisk country är faktiskt otroligt intressant och även om mycket av den kritik som riktas mot raggae i föregående inlägg och dess diskussion kan riktas mot countryn så kan jag likt förbannat inte låta bli att älska den. I Fightin’ Side of Me så tar papa Merle tag i tyglarna och berättar för alla som ifrågasätter Amerikas krigande vad som egentligen gäller: ”If you don't love it, leave it: // Let this song I'm singin' be a warnin'. // If you're runnin' down my country, man, // You're walkin' on the fightin' side of me.” Tänk er då detta i tidigt Amerikansk 70-tal så vet ni vad vi snackar om.

Merle Haggards texter är i och för sig inte speciellt ofta självbiografiska och han har till och med på gamla dagar anslutit sig till Hillary Clintons valkampanj men inget av det spelar egentligen någon roll. Merle Haggard har alltid haft en av Amerikansk efterkrigstids bästa röster och sällan känns den så genuin som då han representerar den konservativa vita manliga fyrtioplusaren. Skivan The Fightin’ Side of Me är dessutom tidstypiskt en samlingsskiva med det bästa från föregående album plus några livespår. Valuta för pengarna eller vad?

De allra flesta svenska ungdomar har svårt för country. Det är inte svårt att förstå varför heller - det låter ganska ofta som dansband nämligen. Den svenska dansbandsscenen har dessutom anammat countryns jargong och estetik men det finns en vital skillnad mellan de två. När du lyssnar på Merle Haggard, Hank Williams eller Gram Parson så finns det hela tiden en känsla av soul, en känsla av smärta och en känsla av att de bär på ett kulturarv tungt som bly. Den enda känslan som dansband någonsin gett mig är känslan av att de vill tjäna nog med bensinpengar för att ta sig till Brunflo för nästa spelning samt kassetbandssigning.

Vampire Weekend, All Hail West Texas och Fightin’ Side of Me är tre bra skivor hur som haver, idylliska för pendlande.

Is it rolling Bob?

Jag fick en surrealistisk gåva i brevlådan nu idag. Det var ett sånt där mjukt kuvert perfekt för att skicka cd-skivor i, och mycket riktigt låg det en sådan däri. Avsändaren var Sven-Erold Marklllund och paketet innehöll "Is It Rolling Bob?", och jag ropade rakt ut.
    När jag senare styrde kosan mot Renudden slog jag igång CD 1 (CD 2 var dubversionerna så klart) och fick höra exakt vad jag förväntade mig. Ni vet, jag hatar reggae, eller egentligen hatar jag folk som säger att de älskar reggae och enbart nämner "Bob Marley" som favoritreggae-"band", eller hata är ett starkt ord men det tar vi någon annan gång. Alltnog! Reggae är alltid reggae, oavsett om det är Bob Dylan-låtar eller julsånger. Min hjärna pallade med cirka sju låtar innan jag bytte till radio och lyssnade på det imbecilla nattprogrammet i P3 och P4. Konstigt nog lyckades de gamla ganjagubbarna accentuera några av Robert Zimmermans texter så att de lyftes fram lite tydligare och faktiskt ganska tydligt beskrev hur jag kände mig just då. Detta hände speciellt med "Just like a woman" och "Gotta serve somebody" ("Just like a woman" är faktiskt en av mina favoriter bland Dylan-låtarna) och som ni alla hjärtekrossade pojkar och eventuella flickor vet så vill man ju faktiskt höra någon sjunga precis det man själv känner (Andrew WK och ODB då det är party, Mårrisy och Kjåår då det är kääs) men den eviga baktakten och jamaicanernas ovana att byta ut "the devil" mot "Selassie" och "heaven" mot "Zion" gnagde mot min hjärnbark tills jag kom på mig själv att uttala ordet "woman" med ett långt "a" för mig själv, och min självbevarelsedrift räddade mig till slut.

   När jag kom hem beredde jag mig på en surftur på intormotorvägen och hittade många bra saker på en gång, till exempel Firefox-tillägget YouPlayer som skapar en Winamp-liknande spellista för olika videolänkar i en ram i webläsaren. Den funkade mycket fint och jag lyssnade på lite Jenny Owen Youngs och Those Dancing Days (förresten, jag är ganska kär i typ hela bandet fast mest hon med glasögon).
   Vidare vittjade jag min mail och fann att babian.se äntligen kommit med ett nytt nummer, och jag blev överraskad att hitta en serie tecknad av en dam som jag tidigare på min blogg länkat till, Turk-Sannah, åtminstone tror jag att det är hon och om inte annat får hon ju lite gratisreklam här.

    Förresten, jag har ju inte berättat varför jag åkte hem under brinnande arbetsvecka! Det hör inte till vanligheterna, jag bor ju i Slagnäs när jag jobbar, men jag har ett viktigt ärende på en matvarubutik imorgon, nämligen att hämta ut min nya bäbis HP 6720S C530 15.4 (FYI: det är en dator och jag har knappt någon aning om vad di där siffrorna betyder men jag kommer älska den for ever and ever and ever.)

Jag läste lite i förra veckans Arbetaren att enligt en färsk undersökning från Demoskop skulle den borgerliga alliansen få 38,6 % av rösterna om det vore val idag. Jag lägger inte in nån värdering här men jag hatar borgarsvin.
Arbetaren har för övrigt åter igen tagit in den fantastiska socialrealistiska serien Hetero i Bandhagen (tidigare känd som Hetero i Gubbängen, men paret har flyttat) och den är fortfarande lika bra som förra gången den gick, då jag även då skrev om den och dess tecknare Sofia Olsson som jag också är lite kär i.

Damsel in distress och en sargad manlighet

Jag är en stor motståndare till könsroller och applåderar folk som vågar ifrågasätta och gå emot dem. Till exempel den där tjejen jag hörde talas om, som använder samma jargong som sina manliga kompisar ("äh, nu ska jag gå och runka, bögjävel!") eller den manlige bartendern som hela sitt liv betett sig "kvinnligt" utan att för den skull vara homosexuell. Själv försöker jag bryta könsroller främst genom mitt sätt att motta komplimanger; när jag gjort något bra och någon berömmer mig för det svarar jag automatiskt "nej det var väl inget, kunde väl vem som helst gjort..."
Detta är ett "typiskt kvinnligt" beteende som även har rötter i Jante-tänkandet, som enligt mig får alldeles för mycket skit i vårt land. Jag anser inte att man ska säga att man är bäst på det man gör, utan det tycker jag att andra människor får bedöma. Säger jag "jag är jävlat bäst på att snickra fågelholkar" och så inte är fallet blir det ju jättejobbigt för mig och jag blir en paria.
   Idag återbesiktigade jag bilen och med mitt "typiskt kvinnliga" intresse för bilar står jag oftast som ett fån när besiktningsmannen säger "du har en trasig spindelled och en nött styrled". Denna gången var det förutom de felen registreringsskyltarna som var oläsliga och batteriet som inte var fastsatt i ordning. Jag hade inte lyckats sätta fast batteriet och efter mycken ångest bestämt mig för att bita i det sura äpplet och be mannen på bilprovningen hjälpa mig med det. Jag var klädd i min rockliknande jacka och jeans, och stod med mina nördiga glasögon och mitt halvlånga hår och såg mycket obekväm ut i verkstadsmiljön på Bilprovningen och mumlade fram mitt önskemål. Genast kom två andra herrar fram och började titta och pilla och peta på batteriet och kom fram till att det var någon klack som skulle sitta utanpå. Jag log fånigt och flackade med blicken och de omtänksamma besiktningsmännen förstod min belägenhet och beslöt sig sonika för att hjälpa mig. Pang, sådär, klart på två minuter, godkänt tack och hej.
   När jag körde därifrån var jag glad att de hjälpt mig men samtidigt kunde jag inte hjälpa att känna att min manlighet fått sig en liten törn; jag undgick inte att se de vänliga leendena de gav mig och blickarna de gav varandra. Jag kände mig som en blond dam i en fyrtiotalsfilm som fått motorhaveri vid landsvägen och visar lite av sina ben för att få manliga bilister att hjälpa henne ur sin knipa.
   Jag kan dock trösta mig med att jag inte bryr mig så mycket, och att jag för närvarande dessutom har ett av de mest mansdominerade yrkena i världen, men det ska jag skriva om någon annan gång.