KÄNSLIGA BLOGGLÄSARE VARNAS

Fy fan vilket svin jag är. Ni också. Såså, inte bli kränkta nu, eftersom ni säkerligen tänkte exakt samma cyniska tankar som jag och hela publiken och juryn i detta klipp, Susan Boyle på Britan's Got Talent. Jag förstår inte hur vi kan hålla på och skratta och peka finger åt någon, bara på grund av deras utseende och sättet de pratar på.

Det luktar paradigmskifte lång väg, först Paul Potts och sedan denna näktergal. Kan vi inte alla för en gång göra upp med vår utseendefixerade värld, som egentligen bara är till för att göra rika modeskapare, sminkförsäljare och viktcoacher ännu rikare? While we're at it, låt oss också bränna Nöjesguiden, Vice och andra mobbningsmedia på pålar, med Fredrik & Filip på toppen av majbrasan? Lyteskomik hör hemma på medeltiden, vi är bättre än så.


För alla er som är som jag och har tröttnat på dagens egofixerade samhälle vill jag tipsa om Det Grymma Svärdet, vars agenda är att lyfta fram den lilla svaga människan. Och frijazz.
Dess redaktör och skapare, Pontus Lundkvist, är en av Sveriges mest klarsynta och roliga män, skriver och tecknar tät samtidssatir så het att pappret börjar brinna och rövhålet svider som efter en femrätters indiskt.

För alla ni andra, fortsätt med ert mobbande och smutskastande hit och dit. Ni kommer att bli ihågkomna som en bitter mörk parentes i mänsklighetens historia.

Skulle ha skrivit detta för längesen

Då och då träffas jag som av blixten av vissa låtar. Det kan inte förklaras, de slår mig med full kraft och jag lämnas med munnen vidöppen åt musikstyckets vilda framfart i min hjärna. En av dessa låtar heter Alice Practice och är gjord av några som kallar sig Crystal Castles. Jag upptäckte den för flera månader sedan men har inte kommit på att blogga om den förrän jag tänkte på den igen och fann att jag satt och gapade.

Jag har bara googlat en smula på Crystal Castles, varför vet jag inte riktigt men det kändes inte så viktigt att få reda på bakgrundshistoria och bandmedlemmar, utan jag ville låten vara som barndomens sakta smältande Dumlekola på tungan (den som förvandlade mig till Super-Simon när jag var 4-5 år).

Ni får ta och lyssna själva, ni kanske förstår vad jag menar, kanske inte.



(I övrigt: Fleet Foxes, MGMT och Kristian Anttila samt extrajobb på T.)

Nyaste stjärnorna på alternativfrijazzelectropunkscenen

MUSHROOMS IN THE UNDERLIFE

Efter en potent helg i Popstaden Skellefteå med Funky Dan, Liggf, Honky Kong och Düsseldwarf kom detta upp ur våra musikaliska inre. Att skapa musik är ångestdämpande, något som inte minst visar sig idag, då ångesten brukar vara överhängande. Det fick Honky att utbrista "vi borde satsa fullständigt på musiken!" Allt som allt skapades väl 14-16 låtar, bara one-takes, bara improviserat. Så här ska det gå till!

Jag är en tanig man

Efterfester för den absoluta och enda vinsten.

Bussmusik

Guten tag gott folk, efter några veckors hiatus från det moderna journalistikiserandet, kursstart, praktik, pendlande mellan Skellefteå – Umeå och whatnot, så återvänder jag till tangentbordet för att skriva av mig något. Tangentbordet är för övrigt inlånat av en givmild rumskompis då mitt egna är ur funktion, min vackra lilla dator har förvandlats till ett varnande exempel för varför man nog inte bör använda en laptop som middagsbord. Men trots lättdryck i kretsarna fortsätter resterande datordelar att tugga på och för detta är jag tacksam.

Med dryga fyra timmar på en buss fem dagar i veckan så blir det en hel del tid till övers för musiklyssnande och bokläsande – en välsignelse i förklädnad som amerikanarna hade uttryckt det på svenska.

Ett av de album som har spelats flitigast är Vampire Weekends självbetitlade debut. Vampire Weekend har likt alla andra band i världen tagit vägen bloggar > pitchfork media > huvudfåran till framgång. Skivan är trevlig, Vampire Weekend är ett lekfullt Strokes eller Kooks fast med självdistans och humor - detta kombinerat med en mycket kapabel sångare i Ezra Koenig. Bandet blåser dessutom nytt liv i David Byrnes gamla idé om att blanda afrikansk och västerländsk popkultur. Jag kan varmt rekommendera skivan.

Inte fullt så polerat som Vampire Weekend är the Mountain Goats fantastiska album från 2002 All Hail West Texas. Hela albumet är inspelat på en gammal Panasonicbandare, vilket tydligen är allt som behövs för John Darnielles frenetiska gitarr och… frenetiska, antar jag, poesi. Albumet innehåller några av mina absoluta favoritlåtar från lo-fi-getterna. Med finns till exempel Best ever death metal band from Denton vilket är en låt jag alltid värderat som en tidlös klassiker oavsett vad den jämförs med. Men det mysiga med pendlande och intensivlyssnande är dock den tid som ges till att lyssna på allting som kanske inte direkt omvärderar hela din musiksfär. Låtar som måste få ligga och sjuda på din trumhinna och som kanske inte är någon trerätters men väl en havrekaka, en riktigt mumsig havrekaka.

En av de låtar som verkligen har fått tid göra detta är Jenny, en anspråkslös hyllning till en kvinna och en motorcykel: ”you roared into the driveway of our southwestern ranch-style house //on a new kawasaki, all yellow and black // fresh out of the showroom. // our house faced west, //so the big orange sun positioned at your back, //lit up your magnificent silhouette. // how much better? // how much better can my life get?”

Tillsammans med låtar som Fall of the star high school running back (en hyllning till en man som tog ett eller två dåliga beslut) och Color in your cheeks så är All Hail West Texas ett remarkabelt hantverk.

En annan klassiker som fått sin beskärda del under veckan är Merle Haggards Fightin’ Side of Me. Politisk country är faktiskt otroligt intressant och även om mycket av den kritik som riktas mot raggae i föregående inlägg och dess diskussion kan riktas mot countryn så kan jag likt förbannat inte låta bli att älska den. I Fightin’ Side of Me så tar papa Merle tag i tyglarna och berättar för alla som ifrågasätter Amerikas krigande vad som egentligen gäller: ”If you don't love it, leave it: // Let this song I'm singin' be a warnin'. // If you're runnin' down my country, man, // You're walkin' on the fightin' side of me.” Tänk er då detta i tidigt Amerikansk 70-tal så vet ni vad vi snackar om.

Merle Haggards texter är i och för sig inte speciellt ofta självbiografiska och han har till och med på gamla dagar anslutit sig till Hillary Clintons valkampanj men inget av det spelar egentligen någon roll. Merle Haggard har alltid haft en av Amerikansk efterkrigstids bästa röster och sällan känns den så genuin som då han representerar den konservativa vita manliga fyrtioplusaren. Skivan The Fightin’ Side of Me är dessutom tidstypiskt en samlingsskiva med det bästa från föregående album plus några livespår. Valuta för pengarna eller vad?

De allra flesta svenska ungdomar har svårt för country. Det är inte svårt att förstå varför heller - det låter ganska ofta som dansband nämligen. Den svenska dansbandsscenen har dessutom anammat countryns jargong och estetik men det finns en vital skillnad mellan de två. När du lyssnar på Merle Haggard, Hank Williams eller Gram Parson så finns det hela tiden en känsla av soul, en känsla av smärta och en känsla av att de bär på ett kulturarv tungt som bly. Den enda känslan som dansband någonsin gett mig är känslan av att de vill tjäna nog med bensinpengar för att ta sig till Brunflo för nästa spelning samt kassetbandssigning.

Vampire Weekend, All Hail West Texas och Fightin’ Side of Me är tre bra skivor hur som haver, idylliska för pendlande.

Is it rolling Bob?

Jag fick en surrealistisk gåva i brevlådan nu idag. Det var ett sånt där mjukt kuvert perfekt för att skicka cd-skivor i, och mycket riktigt låg det en sådan däri. Avsändaren var Sven-Erold Marklllund och paketet innehöll "Is It Rolling Bob?", och jag ropade rakt ut.
    När jag senare styrde kosan mot Renudden slog jag igång CD 1 (CD 2 var dubversionerna så klart) och fick höra exakt vad jag förväntade mig. Ni vet, jag hatar reggae, eller egentligen hatar jag folk som säger att de älskar reggae och enbart nämner "Bob Marley" som favoritreggae-"band", eller hata är ett starkt ord men det tar vi någon annan gång. Alltnog! Reggae är alltid reggae, oavsett om det är Bob Dylan-låtar eller julsånger. Min hjärna pallade med cirka sju låtar innan jag bytte till radio och lyssnade på det imbecilla nattprogrammet i P3 och P4. Konstigt nog lyckades de gamla ganjagubbarna accentuera några av Robert Zimmermans texter så att de lyftes fram lite tydligare och faktiskt ganska tydligt beskrev hur jag kände mig just då. Detta hände speciellt med "Just like a woman" och "Gotta serve somebody" ("Just like a woman" är faktiskt en av mina favoriter bland Dylan-låtarna) och som ni alla hjärtekrossade pojkar och eventuella flickor vet så vill man ju faktiskt höra någon sjunga precis det man själv känner (Andrew WK och ODB då det är party, Mårrisy och Kjåår då det är kääs) men den eviga baktakten och jamaicanernas ovana att byta ut "the devil" mot "Selassie" och "heaven" mot "Zion" gnagde mot min hjärnbark tills jag kom på mig själv att uttala ordet "woman" med ett långt "a" för mig själv, och min självbevarelsedrift räddade mig till slut.

   När jag kom hem beredde jag mig på en surftur på intormotorvägen och hittade många bra saker på en gång, till exempel Firefox-tillägget YouPlayer som skapar en Winamp-liknande spellista för olika videolänkar i en ram i webläsaren. Den funkade mycket fint och jag lyssnade på lite Jenny Owen Youngs och Those Dancing Days (förresten, jag är ganska kär i typ hela bandet fast mest hon med glasögon).
   Vidare vittjade jag min mail och fann att babian.se äntligen kommit med ett nytt nummer, och jag blev överraskad att hitta en serie tecknad av en dam som jag tidigare på min blogg länkat till, Turk-Sannah, åtminstone tror jag att det är hon och om inte annat får hon ju lite gratisreklam här.

    Förresten, jag har ju inte berättat varför jag åkte hem under brinnande arbetsvecka! Det hör inte till vanligheterna, jag bor ju i Slagnäs när jag jobbar, men jag har ett viktigt ärende på en matvarubutik imorgon, nämligen att hämta ut min nya bäbis HP 6720S C530 15.4 (FYI: det är en dator och jag har knappt någon aning om vad di där siffrorna betyder men jag kommer älska den for ever and ever and ever.)

Jag läste lite i förra veckans Arbetaren att enligt en färsk undersökning från Demoskop skulle den borgerliga alliansen få 38,6 % av rösterna om det vore val idag. Jag lägger inte in nån värdering här men jag hatar borgarsvin.
Arbetaren har för övrigt åter igen tagit in den fantastiska socialrealistiska serien Hetero i Bandhagen (tidigare känd som Hetero i Gubbängen, men paret har flyttat) och den är fortfarande lika bra som förra gången den gick, då jag även då skrev om den och dess tecknare Sofia Olsson som jag också är lite kär i.

Hot in Herre (och hon är rätt het hon med)

Jenny Owen Youngs, veckans låttips

Min faster i skogen

På väg till min faster
rutschar fruset vatten ner över mig
men jag är skyddad
av ett ton mekanikerglädje
så jag hålls torr och varm
åtminstone utanpå kroppen.

En brygga ut i vildmarken, radioskugga och
den
sista norrbottningen
brottas med elementen och körrepetitionen
och fikat i kyrkan sex mil bort.

Renen vilse som en människa på vägen,
sekelskiftesgamla primater med
huvuden som på spik.
Inga spår blir kvar i Fimbuls inferno där
midsommarnattens köld
darrar i en sjungande räfsa fastfrusen i ett
årtiondes svett.

(Men den blinda fönsterrutan döljer ett omen i en spegelbild.)


Text: Redaktör Simon
Musik: Dubbeldäckar'n Daniel

URL till låten (högerklicka och välj "spara mål som" eller liknande)

Vi är här för att lätta ditt tunga hjärta!
Så länge det finns Kungers finns det hopp

För någon vecka sedan hittade jag mig självt halvt medvetslös i en soffa. Med trötta ögon som likt en zombies monotont stirrade på teven, och inte vilken kanal som helst, MTV, fienden. Nu är det i och för sig en enorm överdrift att kalla MTV för någon typ av fiende, jag såg fjolårshypen Arctic Monkeys debutvideo på just den kanalen långt innan jag läste om dem i Sonic eller någon annan musiknördstidsskrift av den typen. Huruvida detta faktiskt säger någonting om musikpress i det stora hela eller bara om mina egna läsvanor är dock kanske inte det lättaste att avgöra.

Någonstans mellan top ten shakira videos och pimp my ride luxemburg så sändes en repris av kanalens ganska rekorderliga morgonprogram Mycket Mer än Müsli. Jag vaknar till mitt i det inbjudna bandets framförande. Bandet heter Kungers, låten heter Måndagströst och den känslan av värme som sprids genom min trötta kropp kan knappast beskrivas. Jag ämnar likväl att prova: du vaknar upp på lördag morgon efter en hård veckas arbete, utvilad. Nere i köket möts du av doften från nybakta kanelbullar som din (insert fästmö, fästman, dotter, son, mekaniker, trädgårdsmästare eller vad du nu skulle föredra) har bakat åt dig. Utanför fönstret skiner solen (kan vara värmerekord tror jag) och nämen se där! Grannens hund har fått valpar! Bäst att ta med sig lite gofika och hälsa på. Nu börjar vi närma oss den fina känslan som detta övercharmiga stockholmsband överför till mig. Det är ju precis som de säger: de är här för att lätta mitt tunga hjärta.


Grega - Kungers karaktäristiska frontman

Det är löjligt att försöka sammanfatta en band som har existerat i nära nog tio år på några futtiga rader, allra helst när min egen bekantskap med dem räcker sig några än mer futtiga veckor tillbaka. Men under sin existens har bandet släppt ett antal eps och album. De har självmant hoppat av ett kontrakt med ett större bolag av den enkla anledningen att det är roligare att vara demoband. Musiken är energisk och kliver fram och tillbaka över genregränser, lite grann som ett onyktert parti av Risk, inga strategier eller planer, endast våld, passion, eufori och bottenlös sorg. Ibland låter de som Linkin Park (i detta fall är det en komplimang, tro mig) andra gånger drar de åt balkanmusik eller Gogol Bordellos patenterade zigenarpunk. Men de tar aldrig några omvägar eller onödigt komplicerade stilistiska lösningar. Den enklaste musiken är oftast den ärligaste musiken. Eller som de säger själv: "Även om det går helt fel får det va vi som ser det, för snygga ackord och fåniga ord det får vi nog av på teve..."

Kungers är lätt bästa bandet att sätta sig ute i den stundande sommarens värme med en folköl i handen, lediga dagar på kalendern och bara må bra tillsammans med.


Kungers - Måndagströst
Kungers - Tomas Ledin
Last.fm bjuder på dessa två små dängor.

MySpace sida där "Skönare så" och "Som det kunde vara" finns att ladda ner - två fantastiska låtar!