onsdag, december 14, 2005

Sandbackaskolans Luciatåg, Arvidsjaurs kyrka.

Jag ska vara ärlig: jag gillar inte kyrkan. Obekväma bänkar, helt sjukt dålig musik och tråkigt snack. Jag må låta barnslig men jag tycker prästen säger "BLAH BLAH BLAH BLAH. ARMEN" hela tiden. Jag har helt enkelt långtråkigt och mår lite dåligt, kanske på grund av min ateistiska uppfostran.
Något som däremot jämt brukar vara vackert att lyssna på är Sandbackaskolans Luciatåg. Jag har själv tillhört det, och kan de flesta av sångerna, men i år är det några nya låtar, lite nytt arrangemang och flera solister. Det avvikande är intressant.

Det vanliga låtvalet; exempelvis "Julen är här", "Betlehems stjärna" och den obligatoriska Luciasången, går förbi ganska spårlöst men jag är fortfarande mycket imponerad av sångarnas otroliga talang. Om jag inte visste att detta bara är vanliga gymnasieelever skulle jag lätt tro att de var professionellt skolade i flera år. Det är så här det brukar låta i SVTs officiella Luciafirande.

Nu till mina "hallelujah moments", om jag får travestera Tomita och samtidigt ge en föraning om things to come. Det är nämligen så att årskullarna 89-87 verkar ha fått en stor del av den samlade sångtalangen i kommunen. Det börjar med en stjärnklar version av "Oh, come all ye faithful" framförd av 18-åriga Linda Andersson. En spröd och klingande röst som inte lämnar någon oberörd.
"Happy X-mas (War is over)" sjungs av unga Kaisa Palo, en fyllig sopran med känsla i rösten. Hon blir backad av alten Hanna Grahn, och tillsammans skapar de några underbara harmonier i refrängen.
Under båda dessa sånger har jag nästan konstant gåshud, men det kraftigaste utbrottet av denna brahetsmätare kommer när Peter Andersson, en ung man i min bekantskapskrets, med känsla och darr på rösten verkligen gör Leonard Cohens "Hallelujah" rättvisa. Andersson har en mycket speciell (och med det menar jag BRA) röst som jag råder honom att träna och göra ännu bättre.
Slutligen en duett mellan 15-åriga Malin Granström och tredjeklassaren Erik (eftersom jag inte vet hans efternamn kallar jag honom för Gärdestad). Det är en, för mig, okänd låt vars kontenta är att stjärnorna lyser för alla. För att vara femton år har Granström en mycket mogen alt och skulle utan vidare gå vidare i Idol (fast jag hoppas att hon vet bättre än att vara med på förnedrings-tv). Erik kallar jag Gärdestad eftersom hans milda stämma i denna sång påminner om den unge Teds fromhet i sånger som "Ramanagaram" och "Come give me love". Och än en gång, detta innebär inget negativt, för de som till äventyrs skulle tro något sådant.

För första gången på många år känner jag positivt för att vara i kyrkan, och detta mest på grund av ovan nämnda solister, men en hedersomnämning förtjänar verkligen Viola Edström, vars höga sopran tar toner som jag knappt kan uppfatta, känns det som. Jag undrar vad dessa unga människor gjort för att få sådana änglalika röster! Har de, likt Robert Johnson, sålt sina själar till djävulen? Jag kommer inte att få veta det, men hur som helst, stor eloge och en kraftig applådåska till er, mina kära elever!

(Fotnot: Simon, recensionens huvudskribent, praktiserar på Sandbackaskolan)