Bussmusik
Med dryga fyra timmar på en buss fem dagar i veckan så blir det en hel del tid till övers för musiklyssnande och bokläsande – en välsignelse i förklädnad som amerikanarna hade uttryckt det på svenska.
Ett av de album som har spelats flitigast är Vampire Weekends självbetitlade debut. Vampire Weekend har likt alla andra band i världen tagit vägen bloggar > pitchfork media > huvudfåran till framgång. Skivan är trevlig, Vampire Weekend är ett lekfullt Strokes eller Kooks fast med självdistans och humor - detta kombinerat med en mycket kapabel sångare i Ezra Koenig. Bandet blåser dessutom nytt liv i David Byrnes gamla idé om att blanda afrikansk och västerländsk popkultur. Jag kan varmt rekommendera skivan.
Inte fullt så polerat som Vampire Weekend är the Mountain Goats fantastiska album från 2002 All Hail West Texas. Hela albumet är inspelat på en gammal Panasonicbandare, vilket tydligen är allt som behövs för John Darnielles frenetiska gitarr och… frenetiska, antar jag, poesi. Albumet innehåller några av mina absoluta favoritlåtar från lo-fi-getterna. Med finns till exempel Best ever death metal band from Denton vilket är en låt jag alltid värderat som en tidlös klassiker oavsett vad den jämförs med. Men det mysiga med pendlande och intensivlyssnande är dock den tid som ges till att lyssna på allting som kanske inte direkt omvärderar hela din musiksfär. Låtar som måste få ligga och sjuda på din trumhinna och som kanske inte är någon trerätters men väl en havrekaka, en riktigt mumsig havrekaka.
En av de låtar som verkligen har fått tid göra detta är Jenny, en anspråkslös hyllning till en kvinna och en motorcykel: ”you roared into the driveway of our southwestern ranch-style house //on a new kawasaki, all yellow and black // fresh out of the showroom. // our house faced west, //so the big orange sun positioned at your back, //lit up your magnificent silhouette. // how much better? // how much better can my life get?”
Tillsammans med låtar som Fall of the star high school running back (en hyllning till en man som tog ett eller två dåliga beslut) och Color in your cheeks så är All Hail West Texas ett remarkabelt hantverk.
En annan klassiker som fått sin beskärda del under veckan är Merle Haggards Fightin’ Side of Me. Politisk country är faktiskt otroligt intressant och även om mycket av den kritik som riktas mot raggae i föregående inlägg och dess diskussion kan riktas mot countryn så kan jag likt förbannat inte låta bli att älska den. I Fightin’ Side of Me så tar papa Merle tag i tyglarna och berättar för alla som ifrågasätter Amerikas krigande vad som egentligen gäller: ”If you don't love it, leave it: // Let this song I'm singin' be a warnin'. // If you're runnin' down my country, man, // You're walkin' on the fightin' side of me.” Tänk er då detta i tidigt Amerikansk 70-tal så vet ni vad vi snackar om.
Merle Haggards texter är i och för sig inte speciellt ofta självbiografiska och han har till och med på gamla dagar anslutit sig till Hillary Clintons valkampanj men inget av det spelar egentligen någon roll. Merle Haggard har alltid haft en av Amerikansk efterkrigstids bästa röster och sällan känns den så genuin som då han representerar den konservativa vita manliga fyrtioplusaren. Skivan The Fightin’ Side of Me är dessutom tidstypiskt en samlingsskiva med det bästa från föregående album plus några livespår. Valuta för pengarna eller vad?
De allra flesta svenska ungdomar har svårt för country. Det är inte svårt att förstå varför heller - det låter ganska ofta som dansband nämligen. Den svenska dansbandsscenen har dessutom anammat countryns jargong och estetik men det finns en vital skillnad mellan de två. När du lyssnar på Merle Haggard, Hank Williams eller Gram Parson så finns det hela tiden en känsla av soul, en känsla av smärta och en känsla av att de bär på ett kulturarv tungt som bly. Den enda känslan som dansband någonsin gett mig är känslan av att de vill tjäna nog med bensinpengar för att ta sig till Brunflo för nästa spelning samt kassetbandssigning.
Vampire Weekend, All Hail West Texas och Fightin’ Side of Me är tre bra skivor hur som haver, idylliska för pendlande.
6 Comments:
Jerry Jeff Walker - Up against the wall redneck mother. Bra skit. Old crow medicine show - Wagon wheel. Inte country men bra. Fantastisk text.
Angående Vampire weekend, det känns lite för mycket av en slump att dom älskar Paul Simons afrikaskiva, precis 20 år efter den gavs ut. Jag tror i min cynism att dom rider på en våg. Har man Paul Simon-vind i seglen så är halva världen redan vunnen. Men om du rekommenderar dom så ska jag nog lyssna på dom. Min klasskompis Göran sa att dom var skit och jag blev förbannad när jag såg en bandbild på dom och dom hade Fear of a black planet på vinyl med sig. Det känns så där äckligt "vi är från NY-coolt". Sånt spyr jag på.
Tack för att ni tar er tid för min pessimism kära kommentarsläsare!
By Anonym, at 18 februari 2008 kl. 14:22
Inte för att vara sån men att Haggard endorsat Clintons valkampanj betyder inte att han blivit kommunist precis, när man tänker på att Barack Obama, som är den mest vänstervridna av alla potentiella presidentkandidater i USA, är Fredrik Reinfeldts favorit. Höger-vänster-skalan är nalta eljest borti stor-lanne därna.
By Simon, at 19 februari 2008 kl. 00:59
Och Belle & Sebastian är perfekt bussmusik tycker jag.
När man flyger ska man lyssna på The Knife. Varför vet jag inte men det passar.
By Simon, at 19 februari 2008 kl. 01:00
Jag tycker att man ska lyssna på Weakerthans när åker buss. Eller New Amsterdams.
När man flyger ska man lyssna på Alkaline trio. Jag gillar deras (Matts) låtar om flygrädsla.
När man kör bil ska man lyssna på hiphop eller politisk punkrock.
Ja just ja, man ska ju alltid lyssna på politisk punkrock!!
By Anonym, at 19 februari 2008 kl. 11:06
Nej knappast kommunist, men från en man vars största politiska idol är Ronald Reagan så är det i alla fall ett litet ställningstagande.
På tal om manligt och kvinnligt (Robin knyter an till tidigare inlägg Olovsson var namnet) så har dessutom Haggard valt att stödja Hillary eftersom det som inte hon klarar av fixar ju Bill. Logiken är vattentät.
Angående Vampire Weekend så tycker jag allt Paul Simon wannabeande ska uppmuntras. Men visst bandet är ett blogfenomen och det finns en hype. Jag står dock fast vid min åsikt att skivan är bra.
By Robin, at 19 februari 2008 kl. 11:21
På tal om folk som älskar Reagan, ödsla åtta minuter av era liv på detta: http://www.vbs.tv/player.php?bctid=626966997&bccl=Mzc2ODAwOTU4X19FVEM=
Jag kan helt allvarligt säga att jag gillar Mike. Han en en god representant för den amerikanska drömmen.
Vampire Weekend är trevliga att lyssna på. Men Robin, du vet vad jag tycker om trevlig musik. Förresten visste jag inte att dom var från NY. Jag ska flytta till NY, skapa ett skitband, ha på mig tighta jeans och väst, skaffa en jewfro och älska musik som är på året 20 år gammal och dessutom kyssa Per Bjurmans röv. Det är tydligen så man gör.
By Anonym, at 19 februari 2008 kl. 12:09
Skicka en kommentar
<< Home