Är inte populärkultur såndär kommersiell kultur jag hört talas om?
Wii är så jävla kawaii – men finns det verkligen bra lir till den?


God afton eventuella läsare! Modern Journalistik fortsätter att chockera i form av regelbundna uppdateringar. Vad som följer här är en mängd korta men, förhoppningsvis, kärnfulla recensioner av samtliga Nintendo Wii-spel som undertecknad har spelat de senaste veckorna.


Blazing Angels: Squadrons of WWII

Blazing Angels är en arkadliknande flygsimulator som placerar dig i cockpiten på ett stridflygplan mitt under rådande blitzkrieg. Wii-versionen är en nylansering och spelet bodde ursprungligen på Xbox och PC.

Styrningen: Nunchuck goes up, plane goes up. Rörelsesensorn fungerar helt okej och det finns dessutom en mängd olika sätt att kontrollera på.

Det positiva: Ett flygspel som framförallt är lagom svårt och dessutom bjuder på stor variation i och med olika flygplan och landskap.

Det negativa: Spelet är inte alls speciellt vackert att titta på och handling samt röstskådespel är pinsamt dåligt.

Övrigt: Klyschig handlig åsidosatt har spelet likafullt fått mig att rycka till varje gång min tyskinvandrade klasskompis Rabea tar ord i munnen. Luftwaffe is watching.

Betyg: Tre tvåfrontskrig av fem möjliga.



Excite Truck



Klassiska Excite Bike till 8-bitaren var ett fartfyllt spel som tack vare sitt geniala upplägg fortfarande är roligt att spela. Målet var att åka fort och hoppa långt utan att brinna upp. Excite Truck är precis samma spel fast fyrhjulat och tredimensionellt.

Styrningen: Kontrollen funkar som en ratt, bara att svänga åt det håll som önskas. Tyvärr är den inte i närheten av så precis som spelets sinnesjuka fart skulle kräva.

Det positiva: Enorm spelglädje som verkligen uppmanar föraren att åka fort och hoppa långt. Ett stort urval av bilar att låsa upp finns också tillgängligt.

Det negativa: Spelet är för kort och det finns på tok för få olika spelsätt. Ett karriärsläge skulle till exempel vara välkommet. När du har spelat dig igenom de fem första banorna kommer du inte att bjudas på mycket nytt vad det gäller landskap heller, tyvärr.

Övrigt: Att hoppa från ett stort berg över den kinesiska muren är häftigt.

Betyg: Tre högoktaniga vansinnesmaskiner av fem möjliga.



Mario Strikers Charged



Andra installationen i Nintendos försök att göra fotboll trendigt i Japan handlar mer om Nintendos enorma galleri av fantastiska karaktärer än fotboll.

Styrningen: Oväntat klassisk då knapptryckningar är nästintill det enda som behövs för att spela. I vissa specifika minispel används motion control för att styra målvaktens handskar.

Det positiva: Enkel spelidé och effektiva kontroller gör att spelet är mycket lätt att sätta sig in i. Det värmer dessutom i mitt gamla Nintendohjärta att se min kära Donkey Kong tillsammans med tre Shy Guys plöja ner allt motstånd.

Det negativa: Datormotståndarna är på tok för enkla och dessutom så blir spelet ibland så grötigt med eldklot, studsande skal och gudvetvad att det inte går att hålla reda på vad som egentligen händer.

Övrigt: Spelet är mycket roligare om man spelar mot en kompis. Annars så är målgesterna från de olika karaktärerna helt fantastiska att se.

Betyg: Två bolltrollande jätteödlor av fem möjliga.



Resident Evil 4



2005 års bästa spel letar sig från Gamecuben i en nyutgåva med dramatiskt förbättrade kontroller och är enligt min mening det bästa spelet som finns tillgängligt till Wii. Följ med Amerikas snyggaste hemliga agent Lucky Leon när han tar sig an zombies, spanjorer, elitsoldater och suspekta sekter, allt för att rädda presidentens dotter.

Styrningen: Peka på teven, skjut! Det fungerar bra… mycket bra… helt perfekt faktiskt och det enda som kanske kan störa är att Leon måste stå stilla när han siktar.

Det negativa: Spelet ser fantastiskt bra ut, styrningen fungerar fläckfritt, historien är klyschig men lika fullt engagerande, speltiden är i princip oändlig då spelet är mycket långt och uppmanar till att spelas igenom flera gånger och dessutom är arsenalen av vapen är helt sjuk! Det enda negativa som kan sägas är att spelet faktiskt är två år gammalt och att Capcom inte har inkluderat något nytt material till Wii-versionen.

Övrigt: Vad jag inte fattar är varför det bara finns en titel som denna till Wii. Alla spelföretag borde producera kloner som om deras liv hängde på det. Detta är en riktig utmanare till världens genom tiderna bästa spel.

Betyg: Fem maskerade motorsågszombier av fem möjliga.



Sonic and the Secret of the Rings



Segas klassiska blåa igelkott fastnar i en arabisk sagovärld och tvingas återigen rädda världen i ett mycket fartfyllt plattformsspel.

Styrning: I mångt och mycket påminner kontrollerna om Excite Truck. Vi styr Sonic via att luta kontrollen åt olika håll och det fungerar mycket bra.

Det positiva: Enkel och rolig spelidé som fungerar tack vare brillianta kontroller.

Det negativa: Från den tradiga orientalismen till de patetiska försöken till humor så är Sonic and the secret of the rings ett spel där storyn inte tillför någonting, snarare tvärtom.

Övrigt: Erkända rollspelskungarna Bioware håller på att utveckla ett rpg-spel om Sonic till Nintendo DS.

Betyg: Tre flygande mattor av fem möjliga.



Super Monkey Banana Blitz



Tredje spelet som använder Excite Truck-mekaniken. Här så ska vi styra en apa i en boll genom ett spel som går ut på att sa sig från punkt a till punkt b utan att trilla av banan.

Styrning: Som sagt, luta kontrollen åt det håll du vill åka. Super Monkey Banana Blitz är kanske något överraskande det spelet som presenterar den högsta utmaningen dock, allt detta tack vare genial nivådesign, inte klumpig styrning - bara en sån sak.

Det positiva: Ett mycket roligt huvudspel som är väl lämpat till att döda någon halvtimme då och då kompletteras med smått absurda 50 småspel som är idylliska för flera spelare på till exempel fester.

Det negativa: Om Sonic plågas av överdrivna försök att tilltala en ung manlig demografi så är det direkt tvärtom med Super Monkey Banana Blitz. Spelet är så sockersött och fruktsalladfärgat att man nästan börjar undra om det är ironi eller inte?

Övrigt: Den ständiga jakten på nya genvägar ger spelet någon typ av mervärde.

Betyg: Fyra apbollar av fem möjliga.



Super Paper Mario



Stackars lilla pappersmario är en tvådimensionell kille med ett hjärta av guld. När den onda Count Bleck kidnappar prinsessan så ger han sig ut på ett interdimensionellt äventyr som korsar allt vad genreindelning heter.

Styrning: I ordinarie läge så styrs Mario med samma klassiska kontroller som gjorde honom till Nintendos ständige posterboy. Ett knapptryck senare så får vi ytterliggare en dimension och spelet går från 2d till 3d. Det funkar fantastiskt bra och ger möjlighet till riktigt kluriga gåtor att knäcka.

Det positiva: Rikligt med humor, en unik spelidé och en hjärtevärmande förmåga att klämma in referenser till Nintendos universum gör Super Paper Mario till ett riktigt trevligt spel.

Det negativa: Hur trevligt spelet än må vara så krävs det blott en liten flyende tanke på uppkommande Super Mario Galaxy för att Super Paper Mario ska kännas som en trivial liten trevlighet.

Övrigt: "Time for you to spend some quality time together! Some quality snack time! Because you will be snacked on! For you are the snack!"

Betyg: Tre trevliga dimensioner av fem möjliga.



Trauma Center: Second Opinion



Kliv in i rollen som kirurg i ett av årets få genuint nyskapande spel.

Styrning: Det gäller att vara stadigt på handen och snabb i tanken när din patient ligger på operationsbordet. Enda gången styrningen egentligen krånglar är då du snabbt ska byta mellan instrument.

Det positiva: I ett universum där headshots vanligtvis är enklaste sättet att samla poäng på är det uppfriskande med ett spel där du kämpar för att rädda livet på andra. Att spelet sen är ganska repetitivt glömmer jag fort bort. Människors liv står ju på spel för bövelen.

Det negativa: Spelet är väldigt japanskt. Detta betyder att alla karaktärer är tecknade i typisk animestil men också att du enligt animeklyschan har en medfödd gåva, i detta fall healing touch. De övernaturliga elementen känns löjliga och bryter min subjektiva förankring. Jag vill vara en grym kirurg, inte en magiker.

Övrigt: Påminner otäckt mycket om klassiska stadig på handen spelet Operation.

Betyg: Fyra blödande tumörer av fem möjliga.



Wii Play



En samling småspel som mer är en teknikgenomgång och ligger närmare små flashspel på Facebook än en riktig konsoltitel.

Styrning: Varierar från spel till spel. Mycket är rörelsebetonat.

Det positiva: Spelet följde med när jag köpte en ny kontroll. Vissa av spelen har dessutom riktigt precisa kontroller.

Det negativa: Inget av spelen är speciellt bra.

Övrigt: Köp en kontroll utan Wii Play.

Betyg: Ett highscore av fem möjliga.



Wii Sports



Titeln som följer med de europeiska konsolerna bjuder på fem olika sportspel och även om några av dem är helt fantastiska så kan jag inte låta bli att finna det ironiskt att spelet som ska introducera oss för framtidens sätt att spela tevespel ser otäckt mycket ut som dåtidens tevespel.

Styrning: Varierar från sport till sport men tanken är att spelet ska ligga så nära verkligheten som möjligt. Detta funkar mycket bra i vissa fall, speciellt bowling, men sämre i andra som golf eller tennis.

Det positiva: Spelet rymmer så mycket glädje och Wii Bowling är i sig självt nog med anledning för att köpa ett Wii och bjuda in alla dina vänner till dig alla dagar i veckan och spela om och om igen tills ni blir svaga av utmattning.

Det negativa: Föråldrad grafik och mycket begränsade spelmöjligheter ger intrycket av ett hastarbete.

Övrigt: Varför är inte alla spel lika roliga som bowlingen?

Betyg: Tre roliga spel av fem möjliga.



Zelda: Twilight Princess



Efter en liten kreativ men i mångt och mycket misslyckad avstickare vid namn Wind Waker så återvänder Link och Zelda till bekanta jaktmarker. Landet Hyrule är hotat av ondska och the hero chosen by the gods måste åter igen visa på karaktär.

Styrning: En fröjd! Twilight Princess är en av de få titlar på marknaden där balansen mellan rörelser och knapptryckningar är perfekt avägd.

Det positiva: Spelet är med eventuellt undantag för Metroid Prime Corruption som jag tyvärr inte fått tillfälle att spela det överlägset vackraste som i nuläget finns att tillgå till konsolen. Miljöerna lämnar mig kippandes efter andan, historien rycker med mig från sekund ett och spelkänslan är så helgjuten att man måste ställa väckarklockan för att komma ihåg att äta och sova.

Det negativa: Okej Link är ingen pratkvarn men jag börjar på allvar fundera varför Nintendo vägrar att anlita röstskådespelare till Zeldaspelen. En till liten besvikelse är svårighetsgraden, speciellt på bossarna.

Övrigt: Hur bra kommer nästa Zeldaspel i själva verket vara? Tanken är svindlande.

Betyg: Fem androgyna svärdshjältar av fem möjliga.


Så där har ni det, förhoppningsvis i bokstavsordning. Det blev mycket att hålla reda på såhär på slutet. Jag vet inte hur stort intresset av att läsa om tevespel är men det är mycket möjligt att jag gör en liknande artikel om de Xbox 360-spelen som jag har tagit mig tiden att förtära. Man måste ju trots sin märkesfördomsfullhet jämföra och kontrastera.

På återseende.