Vad hände egentligen?

Jag vaknar med ett ryck. Liggandes på mage öppnar jag ögonen hastigt till en värld som jag inte riktigt känner igen. Det är soligt. Drömmen jag hade involverade Arthur Pendragon och lettisk örtsprit. Jag ser mig om. Jag är i mitt rum. Plötsligt hör jag ett ljud, en blandning mellan ett morrande och ett gnyende. Med en klump illamående i halsen hasar jag mig ur sängen och kravlar mig mot ljudets källa: Rakko, familjens trogna finnspets. Han ligger utanför min dörr på sängöverkastet jag gav honom att ligga på när jag kom hem. När han ser att jag lever springer han upp och slickar mig glatt i ansiktet och jag mumlar med sprucken röst något om att "sluta, du vet inte var jag har varit" och inser sekunden senare att det vet inte jag heller.
Jag rycks ur dessa tankar av ännu ett av hans säregna ljud och jag blir med ens klarvaken; hans morgonpromenad är redan försenad och om jag inte agerar fort så händer det en olycka. Vi går ner för trappan och jag känner mig blåslagen, har muskelvärk i benen och ett skrapsår på låret. Minnesbilder flödar men vill inte fastna, så jag koncentrerar mig på att söka mina skor. När de är upphittade går vi, jag och min hund, ut i den varma brittsommarmorgonen, han sprallig, jag skakig. Vi börjar traska längs vägen och utan förvarning slår ett minne till och jag blir varse om smärtan i ryggen och dess orsak.
"Breakdance" säger jag halvhögt och känner en blandning av nöjdhet, ångest och förvirring. Jag kan inte dansa breakdance men jag försöker jämt. Gårdagskvällen var inget undantag. Jag skulle försöka mig på någon stå-på-huvudet-manöver på dansgolvet och Leonard skulle hjälpa mig. Tyvärr hade vi båda druckit hemskt mycket så ingen hade någon vidare spänst eller balans. Papphammarkrasch. Aj.
Leonard, förresten. Hade inte han på en tennisspelarutstyrsel á la 1980 igår? Jo, minns jag där jag går, jag kallade ju honom Boris Becker och Mats Wilander hela kvällen. Var där inte en jultomte och en pepparkaksgubbe också? Jag börjar undra om någon lagt något i mitt glas.
Hunden drar i kopplet och jag följer med, in i skogen går vi. Ännu ett minne blixtrar till och jag minns Crazy Joe, med kostymen bak och fram, badandes i ett vattendrag medan Hängsel-Nils, iklädd sin mammas topp och trosor uppehållna av ett par hängslen, viftandes med en sverigeflagga och sjungandes "wöhöåh wöwö vi har slutat nian!", alltmedan jag själv i reflexväst, slokhatt och boxershorts spelar blockflöjt. Jag måtte haft kul igår, tänker jag.
När promenaden är färdig och jag går in lägger jag märke till min ryggsäck där i hallen. I den hittar jag ett par yllelångkalsonger, ett par motorcykelknäskydd, en liten kassettbandspelare och, herre du milde! en stor burk godis! Utan pardon öppnar jag locket och börjar trycka i mig. Erfarenheten har lärt mig att den bästa investeringen man kan göra dagen före dagen efter är just stora mängder godis. Mysande för mig själv går jag till mitt rum och börjar med min bästa bakfyllesysselsättning; spela TV-spel.
Efter någon timma ringer King INput Sten och ber om lägesrapport. Han var sjuttiotalsidrottsman igår och fyller upp några fler luckor.

Från vänster: Josef nr. 1, Crazy Joe, Ginger Inger, Johan "Rama" Ramstedt", Ho Chi Minh, Yxmannen, Jouletomten, Journalisten, Erik, Werner, Mama's Boy, Josef nr. 2, Adolf "Dolph" Chaplin, Leonard Wilander, Slem-Helge, Postrockpostpappan.

Vid starten var alla taggade som vanligt. Enligt obekräftade källor var det 33 stycken hjältar som samlats för denna fjärde årliga tävling (Generalen räknade till 28). "Many have come, few are chosen" lyder den inofficiella devisen. När den klassiska startsignalen ("klara, färdiga, DRICK!") ljudit rusade några iväg. Jag var en av dem, Hängsel-Nils, Naken-Dojjan, Crazy Joe och Mama's Boy var de andra. Efter en kilometer ledde jag och fick springa med den ärofyllda Ledarstereon ett tag, tills Hängsel kom och snodde den av mig. Jag lyckades dock hålla mig i täten och det första 4,5-kilometersvarvet gick fort och allt eftersom ölen dracks blev samtalen mellan täten allt mer innerliga och många olika saker, t.ex. avföring, näringslära och Eddie Meduza stöttes och blöttes.
King INput hade tagit sitt vanliga lugna race och hade, när täten var på upploppet, sprungit hälften av milen. Dettar var i backspegeln en god idé eftersom han då fick bevittna de första karatefulla kamraterna kubbade i mål. Hängsel kom, inte helt oväntat, etta efter en makalös spurt, och Journalisten, det vill säga jag, var inte många minuter efter. Spindel-Mannen blev trea och Hoobastank A-träsk kom på fjärde plats. Vår gode vän Naken-Dojjan, dagen till ära i blåställ, lunkade in på en femteplacering.

Crazy Joe gör sin Backwards man-pose med ypperlig grace och butelj i hand.

När vi kommer till den här punkten i vårt telefonsamtal blir vi båda tysta eftersom minnet fortfarande är mer än luddigt, men jag minns att Sten, Lillan och jag låg i ett dike vid mållinjen och skrattade.

Filth. Journalisten, Lillan och den gamle smutige oäktingen General Sten "the King" INput har en s.k. Kodak Moment. Ginger Inger är närgången.

Ginger Inger skedar med Journalisten (enbart arm synlig) medan Dolph drar ner byxorna. King INputs och Lillans ben skymtar. Erik pekar.

Crazy Joe har berättat att när han sent omsider kom till Stalo från Lappis fick se Naken-Dojjan som enda person i bakre baren, helt knall och med tre öl framför sig. Sten och jag byter några ord om vilken hjälte han är.

Hjälten.

Efter några bakisnöjda skratt säger vi hej då och lägger på. Jag börjar piggna till lite mer och mår fortfarande apa och mitt godis är snart slut.

Vår älskade Ledare trotsar tyngdlagen medan Jouletomten bälgar i sig av sin julebrygd.

Pang. Ännu ett minne. Erik skriker högt på krogen att King InPut haft sin snopp i hans mun. Sten kontrar med att kissa i hans drink och dådet avslöjas inte. Allt detta medan jag försöker hålla mig cool inför damerna. Detta misslyckas fatalt eftersom jag kommit till den nivån att jag har en massa intressant att säga men det mesta kommer ut i ett "bleh,... m'n ha ni'nt lust m'n öl till? Fan va ja gilla rock!"
Jag pausar spelet just innan jag ska till att möta guden Cyrus utvalda och beslutar mig för att ringa Dolph, som gårdagskvällen till ära var klädd i en mycket suggestiv Charlie Chaplin/Adolf Hilter-mundering, komplett med mustasch och armbindel. Jag inser att jag inte än kommit till insikt om att vår lille pojke håller på att bli en... ja, lite större pojke.
Han berättar att hans far hade hittat tävlingens högoddsare Werner i fosterställning på familjens badrumsgolv och lotsat hem honom (efter mycken övertalning och "ja kan schälv"). Vi skrattar.
Vidare säger han att vi åt pizza efter tävlingen och ville spela musik från Ledarstereon på pizzerian men blivit åthutad av ägaren, och jag får fragmentariska bilder av hur jag ger bort mina rester till någon på Crazy Joes fest.
Dolph vill mötas senare och visa bilderna som Leonard tog, och jag vill både se dem och radera dem från jordens (eller åtminstone minneskortets) yta. Ingen särskild tid sätts för denna rendez-vous, ty vi är båda uppslukade av våra respektive TV-spel.
Det visar sig att jag inte får spela mer eftersom hunden behöver ett besök på en närbelägen holme i sjön (han vågar inte bajsa om han är i koppel och han får inte gå fri) så jag gör oss i ordning, lastar Ledarstereo, godis och serietidningar och åker iväg ut till sjöss. Ahoy, matey. Lugnet sänker sig över mig.

Slem-Helge missuppfattar sitt missbruk.

Bakisdagen flyter på i sakta mak och jag ägnar resten av tiden åt att städa lite lojt, äta upp resten av godiset och lyssna på Gang Starr.
Min familj kommer hem efter 21 och farsan frågar "nå, hur gick tävlingen?" och jag blir kall; hur känner han till Tyska milen?! Men det är tack och lov SM-finalen i Sveriges starkaste man, som också gick av stapeln i helgen, han mentar. Mor, som som vanligt springer omkring och pratar i hundraåttio, frågar "vem vann?" och jag tror mina nerver ska brinna upp, men även denna gång kan jag pusta ut då hon syftar på den inofficiella krogtävlingen jag en sen kväll kom på och känt mig så stolt över att jag berättat för min syster som i sin tur berättat för kära mamma.
Krogtävlingen gick ut på följande: Deltagaren (manlig) går fram till flicka A, lägger sina händer på hennes axlar och frågar henne allvarligt "skulle Ni vilja ha ett litet barn med mig, fröken A?". Detta var mål nummer ett och skulle inbringa fem poäng. Tio poäng skulle ges om flickan neg och svarade "ja tack, gärna". För den som genast förstod referensen fanns fem bonuspoäng att inhämta. Och referensen? Jag säger bara Strindberg och Bosse.
Jag vet i skrivande stund inte hur många som fullföljde mål ett, men ingen varken fröken eller frågare varifrån replikväxlingen kom. Journalisten vill gärna veta vem som frågade och blev tillfrågade för rättvis poängtilldelning.
Kvällen slutade, vill jag minnas, med taxifärd hem och några glas vatten (inte på långa vägar nog måste jag tillstå).

Vinnaren Hängsel-Nils i obetalbar pose

Den Tyska milen har vuxit från en femmannakompistillställning till en trettiomannakompistillställning på bara fyra år, och om trenden håller i sig blir vi ännu fler nästa år. För varje år blir Milen mer och mer omtalad och ordet börjar nå den stora massan. Ett exempel på detta var när Crazy Joe skulle ta ut pengar vid Minuten några dagar innan Tyska milen. Han hade två okända karlar framför sig i kön och de pratade om helgen och Starke man-tävlingen. Sen säger den ena: "Och sen är det ju det där Tyska milen. man kanske skulle dit och kolla." I år ställde dessutom en flerbarnsfar upp.
I princip alla som någonsin deltagit kan skriva under på att det finns få sätt att ha så roligt åt så lite som att springa en mil och dricka sex starköl. Så, vänner och fiender, kreti och pleti, släng på er gympaskorna och ölryggsäcken och kom med på det roligaste och mest destruktiva sättet att festa och motionera på som mänskligheten känner till!