Say Anything – In defence of the genre
Max Bemis försvarstal är såväl ojämnt som långdraget men vi bjuds hela tiden på glimtar av en unik talang.

Allas vår bipolära emoidol Max Bemis och dennes Say Anything öppnade med sitt debutalbum …is a real boy upp en hel del dörrar i en genre som i de flesta fall förbannats av ganska påtaglig platsbrist. Say Anythings styrka, de fantastiska melodierna, korsbefruktades med genrens stereotypiska hjärta- och smärta-tematik men en sann litterär talang med ett unikt perspektiv resulterade i någonting som höjde sig över havet av snedluggar, lugna verser med skrikiga refränger och löjliga bandnamn. Det var 2004 och en mycket besvärad man lyckades med bedriften att skapa en fokuserad, genomarbetad och relevant skiva, debutskiva till och med.

Nu är det 2007 och Max Bemis senaste avkomma heter In defence of the genre består av 27 låtar som tillsammans klockar in på dryga 89 minuter. Att komponera ett dubbelalbum av sådana proportioner är inte enkelt, Red Hot Chili Peppers senaste mastodont Stadium Arcadium är ett exempel på detta där helheten är både grölig och sönderproducerad, enstaka låtar däremot är av mycket hög klass och dessa isolerade skulle ha resulterat i en mycket starkare enhet. Lite samma problematik finns hos In defence of the genre där enstaka låtar ger mig som lyssnare mycket vildare upplevelser än albumet i dess helhet. Det finns inte så många genomgående starka dubbelalbum, som inte är samlingar av något slag, och den modiga minoriteten är då oftast signerad med namn som Bob Dylan eller Billy Corgan.

In defence of the genre är inte på något sätt ett undermåligt album dock, detta är värt att poängteras. Det ämne som Bemis texter behandlar, psykisk sjukdom och svårigheterna med mänsklig interaktion, ligger nära den excentriska musiken som hela tiden byter takt och ton. Det är bra långt mellan klimax i fantastiska This is fucking ectasy och ångest dagen efter i Hangover song. Ibland så lyckas till och med Bemis pussla in hela spektret i samma låt som i 3 minuter och 4 sekunder The church channel som tar med lyssnaren på en, ursäkta klyschan, känslomässig berg- och dalbana.

Skivan tycks dessutom använda sig av en klassisk formel lånad från hip-hopen som lyder: ju fler gästartister desto bättre skiva. Och Bemis trycker verkligen in gästspelen som om hans liv hängde på det - från han snubben i My chemical romance, Matt Skiba till Chris Carrabba. Vissa av dessa funkar okej, andra funkar sämre. Stackars Matt Skiba kommer helt till korta med en otacksam roll i en ganska dålig låt. Min egen favorit är Anna Waronker från nittiotalets indiefavoriter that dog. som låter helt fantastisk på albumets andra spår No soul.

Max Bemis påminner mig mer och mer om E från altinstutionen Eels. Också en mycket plågad man som någonstans mellan ett flertal självmord inom familjen till en fru som jobbade som flygvärdinna på planet vilket störtade likt ett eldklot ner i Pentagons murar har fått en ganska misantropisk syn på livet. Men på vissa skivor så lyckas E se igenom sig själv och sina demoner. Då är han klinisk, fokuserad och fruktansvärt rolig – men inte nödvändigtvis bättre. På In defence of the genre så presenteras vi för en Max Bemis som varken sovrar eller kritiskt granskar vad han själv håller på med. Och kanske just därför är det ett intressant album. Det sparkar och spottar och skriker och gråter, allt som oftast samtidigt - ibland passionerat, ibland ironiskt och ibland mest bara ovidkommande. Detta är albumets styrka, men är det egentligen som titeln indikerar något försvar för genren? När den timmen vankas placerar jag hellre …is a real boy i vittnesbåset.