Damsel in distress och en sargad manlighet

Jag är en stor motståndare till könsroller och applåderar folk som vågar ifrågasätta och gå emot dem. Till exempel den där tjejen jag hörde talas om, som använder samma jargong som sina manliga kompisar ("äh, nu ska jag gå och runka, bögjävel!") eller den manlige bartendern som hela sitt liv betett sig "kvinnligt" utan att för den skull vara homosexuell. Själv försöker jag bryta könsroller främst genom mitt sätt att motta komplimanger; när jag gjort något bra och någon berömmer mig för det svarar jag automatiskt "nej det var väl inget, kunde väl vem som helst gjort..."
Detta är ett "typiskt kvinnligt" beteende som även har rötter i Jante-tänkandet, som enligt mig får alldeles för mycket skit i vårt land. Jag anser inte att man ska säga att man är bäst på det man gör, utan det tycker jag att andra människor får bedöma. Säger jag "jag är jävlat bäst på att snickra fågelholkar" och så inte är fallet blir det ju jättejobbigt för mig och jag blir en paria.
   Idag återbesiktigade jag bilen och med mitt "typiskt kvinnliga" intresse för bilar står jag oftast som ett fån när besiktningsmannen säger "du har en trasig spindelled och en nött styrled". Denna gången var det förutom de felen registreringsskyltarna som var oläsliga och batteriet som inte var fastsatt i ordning. Jag hade inte lyckats sätta fast batteriet och efter mycken ångest bestämt mig för att bita i det sura äpplet och be mannen på bilprovningen hjälpa mig med det. Jag var klädd i min rockliknande jacka och jeans, och stod med mina nördiga glasögon och mitt halvlånga hår och såg mycket obekväm ut i verkstadsmiljön på Bilprovningen och mumlade fram mitt önskemål. Genast kom två andra herrar fram och började titta och pilla och peta på batteriet och kom fram till att det var någon klack som skulle sitta utanpå. Jag log fånigt och flackade med blicken och de omtänksamma besiktningsmännen förstod min belägenhet och beslöt sig sonika för att hjälpa mig. Pang, sådär, klart på två minuter, godkänt tack och hej.
   När jag körde därifrån var jag glad att de hjälpt mig men samtidigt kunde jag inte hjälpa att känna att min manlighet fått sig en liten törn; jag undgick inte att se de vänliga leendena de gav mig och blickarna de gav varandra. Jag kände mig som en blond dam i en fyrtiotalsfilm som fått motorhaveri vid landsvägen och visar lite av sina ben för att få manliga bilister att hjälpa henne ur sin knipa.
   Jag kan dock trösta mig med att jag inte bryr mig så mycket, och att jag för närvarande dessutom har ett av de mest mansdominerade yrkena i världen, men det ska jag skriva om någon annan gång.