Pirater på djupt vatten

(vill så hemskt mycket be om ursäkt för den klyschiga rubriken)

Nu har det gått för långt. Piratpartiet skulle få mandat i EU-parlamentet om det vore val idag, en färsk undersökning visar att de skulle få över 5% av rösterna. Och jag tänker inte börja diskutera med er, eftersom faktum kvarstår: PP har inget i EU-parlamentet att göra. Det var roligt ett litet tag, de kallade sig "pirater" och var rebelliska och ville att alla i hela världen skulle få tillgång till all kultur som producerats i hela världen. Det kan jag tycka är helt okej, visst fan är det trevligt med gratis musik, filmer, spel och böcker! Men så kommer samvetsfrågan, det som många pirater verkar vilja glömma; någon ska ha betalt för hela kalaset. Hur kan så många människor vara så egoistiska, att de röstar på ett parti vars enda drivkraft är att de själva ska få tillgång till frukten av någon annans arbete utan att betala en spänn för det?
Förut, i de gamla dagarna vill säga, hade politiska partier oftast mer än en punkt på dagordningen. Det kunde vara förlegade uttryck som "solidaritet", "bättre välfärd för alla" eller varför inte den uråldriga klassikern "lägre skatter"! Det är som bortblåst i dagens Sverige, där politikerna med hjälp av högermedia pratar nyspråk; Moderaterna är ett arbetarparti, Anders Borg är en hjälte som vill att staten ska gå in med mer pengar och Wanja Lundby-Wedin är en veritabel häxa som stulit pengar från hederliga svenskar. Och så nu Piratpartiet. Suck.
Kan ni tänka er hur det skulle se ut, om PP tar sig in i EU-parlamentet? Jag har en bild i huvudet.
(talare) - Ja, efter dagens diskussion om finanskrisens verkningar på de polska stålindustrierna är det dags för nästa ämne på agenan, klimatfrågan.
(representant från Piraterna, räcker upp handen) - Jo ursäkta, men när ska vi prata om de viktiga sakerna?
(talare) - Eh, va?
(pirat) - Alltså, jag vill veta när jag får klartecken att lagligt ladda hem Bob Dylans diskografi till min dator utan att betala. Kan inte klimatfrågan vänta?
(talare) - Nu förstår jag inte riktigt...
(pirat) - Men vi skulle ju få diskutera det viktigaste för hela världen, det lovades vi ju! Telekompaketet! IPRED-lagen! Att jag inte vill pröjsa hundra miljoner till upphovsrättsinnehavarna!
(talare, plockar upp pistol) - Immunity... DECLINED! (skjuter piraten mellan ögonen.)

Eh... kanske något sånt i alla fall. Men jag hoppas ni förstår min poäng, nu ska jag ut och basturagga och dricka en folköl och sluta tänka på politik för denna vecka.

Kram på er.

KÄNSLIGA BLOGGLÄSARE VARNAS

Fy fan vilket svin jag är. Ni också. Såså, inte bli kränkta nu, eftersom ni säkerligen tänkte exakt samma cyniska tankar som jag och hela publiken och juryn i detta klipp, Susan Boyle på Britan's Got Talent. Jag förstår inte hur vi kan hålla på och skratta och peka finger åt någon, bara på grund av deras utseende och sättet de pratar på.

Det luktar paradigmskifte lång väg, först Paul Potts och sedan denna näktergal. Kan vi inte alla för en gång göra upp med vår utseendefixerade värld, som egentligen bara är till för att göra rika modeskapare, sminkförsäljare och viktcoacher ännu rikare? While we're at it, låt oss också bränna Nöjesguiden, Vice och andra mobbningsmedia på pålar, med Fredrik & Filip på toppen av majbrasan? Lyteskomik hör hemma på medeltiden, vi är bättre än så.


För alla er som är som jag och har tröttnat på dagens egofixerade samhälle vill jag tipsa om Det Grymma Svärdet, vars agenda är att lyfta fram den lilla svaga människan. Och frijazz.
Dess redaktör och skapare, Pontus Lundkvist, är en av Sveriges mest klarsynta och roliga män, skriver och tecknar tät samtidssatir så het att pappret börjar brinna och rövhålet svider som efter en femrätters indiskt.

För alla ni andra, fortsätt med ert mobbande och smutskastande hit och dit. Ni kommer att bli ihågkomna som en bitter mörk parentes i mänsklighetens historia.

Varför gick de inte ur bilen?

Det är intressant att höra människors åsikter ibland. På jobbet hörde jag rapporteringen om de rasistiska uttalanden som Malmöpolisen yttrat under kravallerna i stadsdelen Rosengård innan jul, ni vet "apadjävel" och "blattar" med mera med mera, och jag förfärades till en början. När jag sedan lyssnade på Hallå P3, ett telefonväkteri om aktuella händelser, fick jag höra ytterligare synpunkter. Vissa som ringde in tänkte som jag, att det som hänt var fruktansvärt, och andra hade en mer förstående hållning; det förstår väl varenda jävel att man blir förbannad när en massa människor besinningslöst går bärsärkagång i ett tätbebyggt område!

Efter ett tag började jag dock tänka och insåg att jag egentligen inte var så förvånad över polisernas på filmklippet bigotta åsikter. Det är ju trots allt polisen vi pratar om! Jag började även se det positiva; om nu detta kommer till ytan kanske något görs åt rasismen inom det svenska polisväsendet. Denna förhoppning föll dock i skam när jag hörde att det inte skulle bli någon utredning eftersom poliserna i fråga inte varit där i ärende att gripa någon av upprorsmännen.
Så jag gick till min far för att få hans bild av situationen. Min pappa är, för de som inte vet, inte särskilt tillitsfull mot polisen, ja inte någon överhet alls för den delen. Och visst, nog hade han en ståndpunkt som inte bara var annorlunda utan även gav mig en till pusselbit i frågan.

"Klart som fan polisen sa 'blattedjävel'" sa min far. "Det är ju inte precis någon hemlighet att svenska poliskåren är full med fascister! Det som gör mig mest upprörd är varför de inte gjorde något åt saken utan satt lugnt och stilla i sin piketbil och svor åt folkmassan som höll på att plundra och bränna ner hus."
Detta fick mig också att tänka. Hur kommer det sig att bara två ungdomar blev gripna efter kravallerna, trots att de självfallet inte kunnat göra upplopp själva? Varför är polisen så in i helvete rädda att de sitter i sin bil och bara förolämpar en folkmassa som förstör egendom, ja kanske till och med skadar eller dödar människor? Det krävs en ny poliskår i det här landet, en poliskår som faktiskt utövar den makt de har på ett sätt som inte blir bakvänt, en poliskår som inte sitter och fikar medan Rosengård brinner.

Eller så kanske det hela är en del av strategin. De vill helt enkelt sitta på arslet och se på medan invandrarna förgör sig själva. Och om så är fallet är några rasistiska tillmälen ingenting.

Med anledning av den blommande Kinadebatten återpublicerar jag här ett två år gammalt inlägg författat om Mittens Rike, med förhoppning att någon på Sveriges Radio ska hitta det och publicera det som intressant och ungdomligt.


Nej, vi står inte på styltor

Kina
(Regi: Mångtusenåriga kejsardömen, oövertänkta revolutioner och hyperkapitalism)

Efter fem veckor i detta ofantliga land (med över tusen miljoner kineser!) har jag upptäckt att:

1) Alla kineser är födda ur samma urmoder (kallad enbart "Modern") som bor i det som turister tror är Maos mausoleum, och som dessutom försörjer hela Kina med mjölk ur sina ofantliga bröst. Detta baserar jag på att det kinesiska folket är otäckt lika varandra, inte bara i utseende utan också beteende, och för att det är en rolig tanke som säkerligen väcker anstöt bland de "politiskt korrekta."

2) Kineserna menar väl men ibland blir det bara fel. Se bara på kulturrevolutionen ("vart kvarter sin egen masugn", "skräm bort fåglarna från fälten"), de hemmagjorda cd-fodralen med chinglish-titlar och en random affisch instoppad (Metallicas vackra nunor med Carcass-konvolutet, Marilyn Manson i ett Death-fodral och en Kerrang!-poster på "Dimebag" Darrell med Six Feet Under-plattan) och den tillkämpade artigheten på haltande engelska, trots att maträtterna i de engelska menyerna på restaurangerna är mycket dyrare än i de kinesiska.


Stekt skalbagge, läckerhet på Night Market

3) I Kina i allmänhet och Beijing i synnerhet är det helt OK att spotta på marken, golvet och, om man inte aktar sig, de utländska turisternas skor. Detta på grund av att luften är pinsamt dålig efter den kinesiska varianten på den amerikanska drömmen: åt varje man en Volkswagen (alt. Hyundai eller Buick.) Tyvärr, måste man säga trots den vackra drömmen, men

- Många bilar bliiii're.
- Hur många bilar blir det då?

- Jag har räknat ut det serru!
- Jag kunde nästan tro det.
- Det blir ungefär tio miljoner!

(Hrrm host host, ursäkta, men jag var tvungen att parafrasera Dalle.)

Jo som sagt, host krax spott uääck är en ganska vanlig sak att höra när man vandrar längs Dhazhalan eller någon annan vältrafikerad "gågata" i miljonstaden Beijing, och snart börjar jag själv vara lika oblyg och lägger stora gröna loskor i tid och otid. Men va fan, andas man in en liter smog och sand varje dag måste det ju ut! Tyvärr är dessa loskor stora bakteriehärdar och det ryktas om att kinesiska regeringen har utformat en robot som spionerar på spottsyndarna och så registreras klusan och sedan kommer en prydlig spotträkning hem på posten. Ungefär som svenska trafikkameror, China style. Eller nåt.

Det rivs flitigt inför Beijing-OS 2008


4) Ingenting är som i Sverige. Se ovan och nedan.
- De pekar och skrattar åt långa bleka turister
- De äter hundar
- De kör bil som vore de blinda och utvecklingsstörda (vilket kanske inte är så långt från sanningen, reds. anm.)
- Tandhygien är något okänt, i alla fall bland de lågavlönade (ca. 95% av befolkningen)

5) Kina försöker verkligen bli en västerländsk kapitalistisk stat, parat med minnet av kejsardömena som föll för bara hundra år sedan, och Maos kommunistiska paradis. Det går väl sådär, skulle jag säga. Det mest tydliga tecknet på detta är alla McDonalds och KFCs som växer fram likt svampar ur den bördiga gula jorden, och att kineserna går från undernäring (att enbart äta ris och grönsaker är inte jätteuppbyggande om man jobbar 12 timmar om dagen med hårt kroppsarbete) till övervikt, utan mellanläge. Dessutom bleker rika kinesiskor sina ansikten för de anser brunhet som något fult, medan vi blekansikten köper oss fake tan för tusentals miljoner kronor. Det är något som är ruttet i staten Kina, och jag gissar på att det är den osmakliga blandningen av kommunism, kapitalism, socker och soyasås som bubblar på gatorna.

Men jag stormtrivdes under min resa i Kina, och skulle gärna återvända, helst under OS. Jag önskar mina gula vänner där borta all lycka i livet, för det kan de behöva. De har haft samma otur som judarna, eller kanske inte men nästan, eller ja ni fattar vad jag menar. Och om ni inte fattar så håll käft, det här är min BLOGG och jag BLOGGAR om vad jag vill, även om det är om Jan Danielsson (NOT.: han kanske heter Lars men allt blandas i hjärnan) (jo förresten har ni hört att han har lagt upp nakenbilder på sig själv och hela UD på sin lunarsida, jajamensan det är sanningen, jag hörde det av Märta på posten, och hon är ju statligt anställd så hon får nog höra sanningen!) eller kineser och judar.

Men åter till Kina, dags för betyggsättning!
Landet i stort: Fyra starka pälsmössor med röd stjärna på av fem möjliga, samt en vänlig klapp på ryggen.
Människorna: Också väldigt ojämnt på grund av den annorlunda kulturen och synen på utlänningar, men jag känner mig generös så de får sex munskydd av åtta.
Miljön: Usch fy, bättring måste komma! En maskros av sju.
Maten: Ojämn kvalitet ger den tre av sex par handsnickrade ätpinnar.

"En fröjd för gommen!"

Läs vad andra bloggat om kina (det är ganska många men ingen är lika bra som min)

Is it rolling Bob?

Jag fick en surrealistisk gåva i brevlådan nu idag. Det var ett sånt där mjukt kuvert perfekt för att skicka cd-skivor i, och mycket riktigt låg det en sådan däri. Avsändaren var Sven-Erold Marklllund och paketet innehöll "Is It Rolling Bob?", och jag ropade rakt ut.
    När jag senare styrde kosan mot Renudden slog jag igång CD 1 (CD 2 var dubversionerna så klart) och fick höra exakt vad jag förväntade mig. Ni vet, jag hatar reggae, eller egentligen hatar jag folk som säger att de älskar reggae och enbart nämner "Bob Marley" som favoritreggae-"band", eller hata är ett starkt ord men det tar vi någon annan gång. Alltnog! Reggae är alltid reggae, oavsett om det är Bob Dylan-låtar eller julsånger. Min hjärna pallade med cirka sju låtar innan jag bytte till radio och lyssnade på det imbecilla nattprogrammet i P3 och P4. Konstigt nog lyckades de gamla ganjagubbarna accentuera några av Robert Zimmermans texter så att de lyftes fram lite tydligare och faktiskt ganska tydligt beskrev hur jag kände mig just då. Detta hände speciellt med "Just like a woman" och "Gotta serve somebody" ("Just like a woman" är faktiskt en av mina favoriter bland Dylan-låtarna) och som ni alla hjärtekrossade pojkar och eventuella flickor vet så vill man ju faktiskt höra någon sjunga precis det man själv känner (Andrew WK och ODB då det är party, Mårrisy och Kjåår då det är kääs) men den eviga baktakten och jamaicanernas ovana att byta ut "the devil" mot "Selassie" och "heaven" mot "Zion" gnagde mot min hjärnbark tills jag kom på mig själv att uttala ordet "woman" med ett långt "a" för mig själv, och min självbevarelsedrift räddade mig till slut.

   När jag kom hem beredde jag mig på en surftur på intormotorvägen och hittade många bra saker på en gång, till exempel Firefox-tillägget YouPlayer som skapar en Winamp-liknande spellista för olika videolänkar i en ram i webläsaren. Den funkade mycket fint och jag lyssnade på lite Jenny Owen Youngs och Those Dancing Days (förresten, jag är ganska kär i typ hela bandet fast mest hon med glasögon).
   Vidare vittjade jag min mail och fann att babian.se äntligen kommit med ett nytt nummer, och jag blev överraskad att hitta en serie tecknad av en dam som jag tidigare på min blogg länkat till, Turk-Sannah, åtminstone tror jag att det är hon och om inte annat får hon ju lite gratisreklam här.

    Förresten, jag har ju inte berättat varför jag åkte hem under brinnande arbetsvecka! Det hör inte till vanligheterna, jag bor ju i Slagnäs när jag jobbar, men jag har ett viktigt ärende på en matvarubutik imorgon, nämligen att hämta ut min nya bäbis HP 6720S C530 15.4 (FYI: det är en dator och jag har knappt någon aning om vad di där siffrorna betyder men jag kommer älska den for ever and ever and ever.)

Jag läste lite i förra veckans Arbetaren att enligt en färsk undersökning från Demoskop skulle den borgerliga alliansen få 38,6 % av rösterna om det vore val idag. Jag lägger inte in nån värdering här men jag hatar borgarsvin.
Arbetaren har för övrigt åter igen tagit in den fantastiska socialrealistiska serien Hetero i Bandhagen (tidigare känd som Hetero i Gubbängen, men paret har flyttat) och den är fortfarande lika bra som förra gången den gick, då jag även då skrev om den och dess tecknare Sofia Olsson som jag också är lite kär i.

Politiska hörnan

Hittills har jag inte varit alldeles för politisk, vill jag tillstå, och eftersom politik är något som kräver en klar tanke och många ord har jag dragit på det här, nämligen att skriva en kommentar till något Sveriges näst mest samspelta allians (efter The Tough Alliance) haft för sig under det senaste året.
Idag fick jag vatten på min kvarn och inspiration till en artikel, efter ett telefonmöte med Kock Rouge. Vi samtalade om den nyligen avgångna Ulrica Schenström och hennes krogvanor med tvivelaktiga karlar. Efter vi lagt på googlade jag lite mer på hela krogincidenten och det är bokstavligen redan spaltmeter skrivet om hennes skandalösa beteende med en TV4-reporter (å hålla på å pusses mitt på ljusan kvällningen nä förstå du Ulrica lilla hä jär int nyttit för dä!), att hon faktiskt hade krisjour och det slutgiltiga slaget: pappa Fredrik fick ta henne i örat och ha ett "snack" med henne som resulterade i att han gjorde henne arbets- och säkerligen arvlös. Och boven i dramat? Domaine Lalande Merlot. "Fruktig smak med inslag av blåbär, peppar och örter" enligt Systembolagets websida. Nå, jag är ju inte mannen att börja diskutera viner (min mamma har lärt mig att Cabernet Sauvignon är det bästa) och det ska jag heller inte göra. Jag undrar bara, "Ullis": var det värt det? 109:- kostade det. PER GLAS. Kände du att det enda sättet för dig att få lite kärlek var att supa ner dig och en journalist med dyrvinet? Hur behandlar din karl dig egentligen? Kock Rouge föreslog att Ulrica Schenström var "Reinfeldts närmaste fitta", och det kan ju låta lite hårt men ponera att det verkligen var så; vår k. statsminister är en sådan bock att tomtebolyckan med Filippa och tre-fyra barn helt enkelt inte var nog för hans bultande libido? Var han tvungen att ha en flicka i varje hamn? Och en "statssekreterare" två steg bakom honom som en piskad hund vart än han gick? Nog förstår jag att Fredrik är förkrossad idag; att förlora en sådan lydig hora.
Men nu handlade det ju om Ulrica, ursäkta sidospåret. Kommer någon att märka skillnaden imorgon när vidden av hennes avgång verkligen blir tydlig? Vad var hennes egentliga uppgift? Och kan någon förklara för mig vad allt det här handlar om? Här jobbar man heltid men tycker väl att man lyssnar ganska ofta på radio och ser tv, och så kommer man till Piteå och får se löpsedlar med PUSSBILDEN och AVGÅNG TJOHEJ och tänker "eh". En sista fråga: är det inte lite konstigt att det hittills bara är kvinnor som "efter samtal med statsministern" avgått från regeringen? Odenberg hoppade ju av självmant i bestörtningen av att det ska bli mindre jävlaranamma och pang-på-rödbetan,-grabbar och nu-jävlar-steker-vi-araberna-över-öppen-eld i svensk försvarspolitik.

Och då har vi kommit till slutet av denna politiska raljans med en kändistidningsfeature, nämligen lika som bär.

Odenberg?

Goldfinger?

Välkommen till Sverige. Ett gnälligt land. Världens bästa land.
Paradox eller välståndsmaskin?

Överallt hör jag folk som gnäller. På vädret, regeringen, kvinnornas situation, männens situation, arbetslösheten, förkylningar, brustna hjärtan och så vidare. Folk gnäller till och med över att folk gnäller så mycket. Så kan det väl inte låta i något annat land?
Faktum är att jag är helt övertygad om att Sverige är det land där det klagas mest. I hela världen. Hur kan jag nu vara så säker på det? Jo, jag har nämligen tänkt.
   Hur skulle Sverige sett ut om inte någon vid 1800-talets slut börjat gnälla om allmän och lika rösträtt? Och hur skulle kvinnorna ha det om inte någon börjat pipa om deras rättigheter några år senare? "Ja, men Simon", säger ni nu, "Simon, Simon, lille vän, det där hände ju för hundratusentals år sen och det var ju mycket sämre då! Vi borde sluta gnälla helt för vi har det så braaaaaaaaaaAAAaaaAA!" Jag svarar er, som alltid lika slagfärdig, att det är precis tvärtom vi ska göra. Vi ska gnälla nåt så inåt helvete. Vi ska klaga på dem som yttrar sig, svära över dem som inget gör och skvallra ilsket om dem som styr oss. För det är så vårt land utvecklas.
   Kommer det som en chock? Hade ni kanske redan tänkt samma sak? Men gråt en skvätt då. Vänta, jag hämtar min fiol. Jag vet ju inte vad alla ni har tänkt! Men en sak vet jag, och det är att tack vare att svenskarna är så gudförbannat gnälliga och missnöjda har vi fått det så otroligt bra som vi faktiskt har det. Om våra stolta förfäder nöjt sig med att slava i fabrikerna för dåligt betalt och att inte få bestämma något i landet hade jag inte suttit vid min dator och skrivit detta just nu. Det är jag helt övertygad om. Det är med vårt sura tjat vi fått igenom de revolutionerande reformer som andra länder bara kan drömma om. Hade vi försökt med vapenmakt hade det säkerligen slagits ner av överheten, men det ständiga snyftande vid klagomuren gnagde till slut genom stenen på ett alldeles unikt, gnälligt svenskt sätt.
   Därför är min enkla uppmaning till er där ute: fortsätt klaga, ringa P1, gnälla på kafferasten och sura på rummet. Det blir bättre och bättre dag för dag. Bli en gnälldemokrat, du också!

(Glöm för allt i världen inte bort att njuta av vårt välstånd då och då, med en glass, en god vän och en popskiva!)