Politiska hörnan

Hittills har jag inte varit alldeles för politisk, vill jag tillstå, och eftersom politik är något som kräver en klar tanke och många ord har jag dragit på det här, nämligen att skriva en kommentar till något Sveriges näst mest samspelta allians (efter The Tough Alliance) haft för sig under det senaste året.
Idag fick jag vatten på min kvarn och inspiration till en artikel, efter ett telefonmöte med Kock Rouge. Vi samtalade om den nyligen avgångna Ulrica Schenström och hennes krogvanor med tvivelaktiga karlar. Efter vi lagt på googlade jag lite mer på hela krogincidenten och det är bokstavligen redan spaltmeter skrivet om hennes skandalösa beteende med en TV4-reporter (å hålla på å pusses mitt på ljusan kvällningen nä förstå du Ulrica lilla hä jär int nyttit för dä!), att hon faktiskt hade krisjour och det slutgiltiga slaget: pappa Fredrik fick ta henne i örat och ha ett "snack" med henne som resulterade i att han gjorde henne arbets- och säkerligen arvlös. Och boven i dramat? Domaine Lalande Merlot. "Fruktig smak med inslag av blåbär, peppar och örter" enligt Systembolagets websida. Nå, jag är ju inte mannen att börja diskutera viner (min mamma har lärt mig att Cabernet Sauvignon är det bästa) och det ska jag heller inte göra. Jag undrar bara, "Ullis": var det värt det? 109:- kostade det. PER GLAS. Kände du att det enda sättet för dig att få lite kärlek var att supa ner dig och en journalist med dyrvinet? Hur behandlar din karl dig egentligen? Kock Rouge föreslog att Ulrica Schenström var "Reinfeldts närmaste fitta", och det kan ju låta lite hårt men ponera att det verkligen var så; vår k. statsminister är en sådan bock att tomtebolyckan med Filippa och tre-fyra barn helt enkelt inte var nog för hans bultande libido? Var han tvungen att ha en flicka i varje hamn? Och en "statssekreterare" två steg bakom honom som en piskad hund vart än han gick? Nog förstår jag att Fredrik är förkrossad idag; att förlora en sådan lydig hora.
Men nu handlade det ju om Ulrica, ursäkta sidospåret. Kommer någon att märka skillnaden imorgon när vidden av hennes avgång verkligen blir tydlig? Vad var hennes egentliga uppgift? Och kan någon förklara för mig vad allt det här handlar om? Här jobbar man heltid men tycker väl att man lyssnar ganska ofta på radio och ser tv, och så kommer man till Piteå och får se löpsedlar med PUSSBILDEN och AVGÅNG TJOHEJ och tänker "eh". En sista fråga: är det inte lite konstigt att det hittills bara är kvinnor som "efter samtal med statsministern" avgått från regeringen? Odenberg hoppade ju av självmant i bestörtningen av att det ska bli mindre jävlaranamma och pang-på-rödbetan,-grabbar och nu-jävlar-steker-vi-araberna-över-öppen-eld i svensk försvarspolitik.

Och då har vi kommit till slutet av denna politiska raljans med en kändistidningsfeature, nämligen lika som bär.

Odenberg?

Goldfinger?

Okej, det är gott men MY GOSH; det förtjänar INTE hypen!
Som ni alla vet är jag matlagningsintresserad, och jobbar heltid+ i ett kök. Där diskuteras ofta, surprise surprise, olika sorts maträtter och drycker. Jag sneglar ju även titt som tätt i litteratur som har med mat att göra, det kan vara allt från systrarna Bergenströms kärleksfulla recept och branschtidningar för kockar till Hemingways fantastiska beskrivningar av hur en ensam man tillreder baked beans och gör apple flapjacks tio tusen mil från all bebyggelse.
Alltnog, det jag vill komma fram till är att förr eller senare stöter man på antingen en artikel, en reklamsida eller bara en råvarubeskrivning där en viss maträtt eller dryck beskrivs med superlativ. Ni vet vad jag snackar om (eller ni kanske inte gör det men nu kommer i alla fall poängen.) Vinprovning. Chokladprovning. En femsidors artikel om hur bra det är med grovt bröd. Dessa förbannade GI-ivrare. Olivoljekonnässörer!
Alla som någonsin druckit vin vet att man dricker det för att bli full och för att det kan smaka gott. Okej. Rött vin till fisk, vitt vin till kött. Ja, jag svor i kyrkan. Men det funkar, tro mig! Dekanterad Gato Negro sköljer ner den ungskokta siken lika bra som skulle min personliga favorit, den vita Castillo de Gredos. Men varför går folk omkring och sticker näsan i vädret och blir sommelierer (vinproffs) eller munskänkar eller vad fan de pretentiösa bastarderna väljer att kalla sig? Det är ju bara jäst druvjuice! Och alla bogus smaksensationer de påstår sig få! "En ton av kamelhårsbädd!" Det luktar som om den som trampat de HÄR Cabernet Sauvignon-druvorna haft Converse Vintage Edition på sig!" "Aah! Känner ni strävheten av vår vän Merlot, men ändå den milda vanilj- och tvåtaktsbensinaroooooooomen som denna oljefatslagrade pärla lyckas vissla fram på våra smaklökar?" För att använda ett slitet moderns uttryck: orka hypen!
Samma har numera börjat gälla även choklad. Säg inte emot mig nu: choklad är godis. Man kan göra kladdkaka. Det finns i glass. Det är otroligt gott.
Men frågan är återigen, är det så jävla speciellt så att man kan bli expert på det? Säkert säkert. Men jag ger mig fan på att det är samma personer som tjänar pengar på att "lära" stackars Medelsvenssons om vinprovning som håvar in svenska folkets surt förvärvade pengar på en halvtimmas "resa in i kakaofruktens magiska land"! Sluta mörda oss!
Men det som stör mig mest är alla nya dieter, eller rättare sagt dess förespråkare som profiterar på tidigare nämnda Medelsvensson som blivit knubbig av för mycket 85%-ig choklad och för lite motion (tar bilen till vinprovningskursen osv.)
Svensson vill ju bara gå ner lite i vikt och må lite bättre, men inte hjälper GI-metoden, grapefruktdieten, rödvinskuren, anorexia nervosa eller någon annan i den uppsjö av gå-ner-i-vikt-fort-metoder om man bara provar på ett tag, rasar i vikt och sen firar med ett superskrov med extra ost!
Det värsta är att jag håller på att trilla ner i det här prettoträsket. Jag har nästan slutat käka potatis på jobbet, utan äter bara sallad till köttet (GI-style), jag saliverar okontrollerat när jag läser om Valrhona-choklad och jag kan faktiskt tycka mig känna björnbärstonen i det sträva rödvinet. Dock kommer jag försöka hålla mina pretentiösa later på en tolerabel nivå så min omgivning och mina presumtiva läsare inte börjar kaskadkräkas, eller, ännu värre, skriva egna svavelosande krönikor om sådana som mig. Jag profiterar dock inte på det jag gör. Ännu.
För att bevisa det ska ni här få två gratis (!) viktminskningstips: inta inte mer energi än vad ni gör av med, samt, omvänt, se till att göra av med den mängden energi ni tar in. Då menar jag inte att ni fanatiskt ska räkna kalorier och socker och fett och fan och hans kusiner, jag menar bara att ni ska äta regelbundet, tills ni blir mätta samt inte för många kalorier. Jag följer inte själv dessa tips, men det borde jag göra. Och du med. Ja just du. Jag vet nog att du sitter där vid din dator med magen putande ut över jeanslinningen och blir alldeles Homer-dreglande när du läser om en massa choklad och börjar tänka på gräddiga chokladbakelser... petit-chouxer som pöser över av chokladkolakräm... gräddtårta... marmorerad chokladcheescake... NEJ Simon varde förbannad! Nu lyckades jag dregla ner tröjan igen!

Men det jag vill ha sagt är följande: jag vill att företag ska sluta lura av hederligt folk sina pengar, och att prettohattar slutar upp med att hypa saker som förvisso är väldigt goda men inte så goda att de förtjänar den måttlösa upphaussning de fått.