Om att stå upp för sig själv

På "sexårs", när skolan var en farlig men spännande drake vid horisonten - en drake med en nedklottrad bänk som tron - försökte fröknarna lära oss att försvara oss mot de äldre barnen, speciellt treorna som ju verkade ofantligt stora.
- Om de kallar er för "lillskit" ska ni bara svara "storskit luktar mycket värre!", sa Margot i sin täckkappa och blossade på sin gula Blend (på den tiden var det inget konstigt med att röka inför barnen).
Stärkt av dessa ord försökte jag uppbringa mod att svara emot när jättarna i trean sa något, men det blev oftast ett
- Fngh... eh... du... grh, som gradvis tystnade i takt med rödfärgens stigande i ansiktet och blickens flackande.
Mobbad blev jag aldrig, åtminstone inte i den mening som de uppfostrande berättelser jag sett, med en "tuffing" i jeansjacka som leder en mobb med hårda ord och våld mot en stackare (med glasögon), och som jämt slutar med att den mobbade ungen blir sparkad och slagen. Det var väl mer normala hyss jag blev utsatt för, som att några gigantiska barn tog min mössa och kastade mellan sig, och det enda jag fick ur mig var de mumlade gutturala fraserna jag tidigare nämnt. (En gång fick jag en strålande idé och stoppade ned mössan i kalsongerna när jag såg mösstjuvarna närma sig. Det fick förstås en bumerangeffekt och jag blev ett freak i deras ögon.)
Resten av skoltiden förflöt någorlunda fridfullt; jag hade fortfarande lite av freakstämpeln på mig, men med tiden lärde jag mig acceptera den och blev säkrare i mig själv. Men jag kunde inte svara emot. De som träffat mig skulle nog inte påstå att jag är tystlåten av mig, men jag har svårt att vara kaxig när någon kommer med kritik, även om den skulle vara orättvis. Jag svarar hellre vänligt emot än hugger tillbaka, och sparar de bitska kommentarerna tills jag blir ensam, eller med någon vän. Nästan aldrig delar jag ut rättfärdiga munhugg trots att jag borde.
En servitris jag jobbade med påstod att min konflikträdsla kom sig av att jag aldrig bråkat med mina syskon, och det kan kanske stämma till viss del. Trots det skulle jag inte vilja ha haft en sådan relation, som många syskon har, med min bror och syster. Dessutom vet jag många ensambarn som kan ta en konflikt. Jag gillar inte att ha något otalt med någon människa, och jag vill inte att någon ska bli besviken på mig.
Men ibland skulle jag verkligen vilja ha det där civilkuraget att säga ifrån så att det märks, komma med en kommentar liknande den Margot lärde mig för så många år sedan på Bofinkens dagis. Verkligen ryta till så att jag blir behandlad med den respekt som jag faktiskt förtjänar, för då skulle jag nog kunna respektera mig själv mer.
Missförstå mig inte. Nog slipper det ut en och annan syrlig kommentar från min mun, men eftersom jag inte är tränad i käftfäktandets ädla konst så har jag fel timing och det jag säger har fler gånger än inte samma bumerangeffekt som mössan-i-kalsongerna-incidenten.
Det som delvis fick mig att börja fundera på detta så här sent är Henrik Bromanders serie i senaste numret av Galago. Den heter "Den lyckligaste dagen" och blotta åtanken av den ger mig sköna obehagskänslor. Den handlar om en äldre albansk man som bor i Sverige och arbetar på en stormarknad. Jag vill inte avslöja för mycket, kära läsare, utan beordrar er härmed att införskaffa denna tidskrift och läsa från pärm till pärm. Den är utan tvekan en av Sveriges bästa tryckta publikationer. IMHO.

God natt go' vänner.

Is it rolling Bob?

Jag fick en surrealistisk gåva i brevlådan nu idag. Det var ett sånt där mjukt kuvert perfekt för att skicka cd-skivor i, och mycket riktigt låg det en sådan däri. Avsändaren var Sven-Erold Marklllund och paketet innehöll "Is It Rolling Bob?", och jag ropade rakt ut.
    När jag senare styrde kosan mot Renudden slog jag igång CD 1 (CD 2 var dubversionerna så klart) och fick höra exakt vad jag förväntade mig. Ni vet, jag hatar reggae, eller egentligen hatar jag folk som säger att de älskar reggae och enbart nämner "Bob Marley" som favoritreggae-"band", eller hata är ett starkt ord men det tar vi någon annan gång. Alltnog! Reggae är alltid reggae, oavsett om det är Bob Dylan-låtar eller julsånger. Min hjärna pallade med cirka sju låtar innan jag bytte till radio och lyssnade på det imbecilla nattprogrammet i P3 och P4. Konstigt nog lyckades de gamla ganjagubbarna accentuera några av Robert Zimmermans texter så att de lyftes fram lite tydligare och faktiskt ganska tydligt beskrev hur jag kände mig just då. Detta hände speciellt med "Just like a woman" och "Gotta serve somebody" ("Just like a woman" är faktiskt en av mina favoriter bland Dylan-låtarna) och som ni alla hjärtekrossade pojkar och eventuella flickor vet så vill man ju faktiskt höra någon sjunga precis det man själv känner (Andrew WK och ODB då det är party, Mårrisy och Kjåår då det är kääs) men den eviga baktakten och jamaicanernas ovana att byta ut "the devil" mot "Selassie" och "heaven" mot "Zion" gnagde mot min hjärnbark tills jag kom på mig själv att uttala ordet "woman" med ett långt "a" för mig själv, och min självbevarelsedrift räddade mig till slut.

   När jag kom hem beredde jag mig på en surftur på intormotorvägen och hittade många bra saker på en gång, till exempel Firefox-tillägget YouPlayer som skapar en Winamp-liknande spellista för olika videolänkar i en ram i webläsaren. Den funkade mycket fint och jag lyssnade på lite Jenny Owen Youngs och Those Dancing Days (förresten, jag är ganska kär i typ hela bandet fast mest hon med glasögon).
   Vidare vittjade jag min mail och fann att babian.se äntligen kommit med ett nytt nummer, och jag blev överraskad att hitta en serie tecknad av en dam som jag tidigare på min blogg länkat till, Turk-Sannah, åtminstone tror jag att det är hon och om inte annat får hon ju lite gratisreklam här.

    Förresten, jag har ju inte berättat varför jag åkte hem under brinnande arbetsvecka! Det hör inte till vanligheterna, jag bor ju i Slagnäs när jag jobbar, men jag har ett viktigt ärende på en matvarubutik imorgon, nämligen att hämta ut min nya bäbis HP 6720S C530 15.4 (FYI: det är en dator och jag har knappt någon aning om vad di där siffrorna betyder men jag kommer älska den for ever and ever and ever.)

Jag läste lite i förra veckans Arbetaren att enligt en färsk undersökning från Demoskop skulle den borgerliga alliansen få 38,6 % av rösterna om det vore val idag. Jag lägger inte in nån värdering här men jag hatar borgarsvin.
Arbetaren har för övrigt åter igen tagit in den fantastiska socialrealistiska serien Hetero i Bandhagen (tidigare känd som Hetero i Gubbängen, men paret har flyttat) och den är fortfarande lika bra som förra gången den gick, då jag även då skrev om den och dess tecknare Sofia Olsson som jag också är lite kär i.

"Pojken i Skogen" av Mats Jonsson
Det verkar nästan förutbestämt.
För cirka tre veckor sedan hade jag några timmar att döda i Stockholm och sökte mig likt ett blint barn som känner lukten av sin mor till Comics Heaven i Gamla Stan. Där hittade jag en massa saker jag ville ha, men nöjde mig med Mats Jonssons första bok, "Unga Norrlänningar", med samlade serier som gör nedslag i vissa tider i tecknarens liv. Den beredde mig mycket nöje på min resa, som profetiskt nog avslutades i Stockholm där jag i en annan serieaffär inhandlade Jonssons senaste bok, "Pojken i Skogen". Den hade jag visserligen läst flera gånger tidigare men hade då satt den på topp 10, ja kanske topp 3, av de bästa böcker jag läst, så naturligtvis behövde jag den.
Jag försökte att inte läsa ut den så fort, att suga på den som en karamell och inte stressa. Detta ledde till att jag idag, fem dagar efter inhandlandet, läste klart den.
Det är ingen idé att kritisera Mats Jonsson för att han gör en bok om sin barndom, eftersom han själv är sin mest bitska kritiker. Så därför tänker jag bara hylla honom så till den milda grad att det nästan blir löjligt.
"Pojken i Skogen" handlar som sagt om en pojke som växer upp i Stensätter utanför Bollstabruk utanför Kramfors. Det som är speciellt med denna uppväxtskildring är att den till hundra procent visar barnets perspektiv, dess fantasier, rädslor och tankar - tankar som jag trodde jag var ensam om att ha haft. Mats barndom är säkert inte olik många barns, men jag misstänker att de flesta vuxna där ute har glömt hur det kändes att fantisera om demonerna i sågverket, tycka att snöborgen är en viktig demokratisk symbol och avsky skidutflykter, inte på grund av lättja utan rädsla och ångest. Ja, jag känner igen mig så till den milda grad att jag ibland måste lägga ifrån mig boken när vissa händelser stämmer in på mitt liv så mycket att till och med namnen nästan är samma.
Teckningsstilen är Jonssons patenterade naivist-ångest i svartvita rutor som på något sätt, bättre än de flesta serier jag läst, uttrycka så mycket med ansiktsuttryck - hånleende mobbare, förvirrare farbröder och förbannade mödrar blir levande med små medel. Less is more.
Jag tänker inte säga så mycket mer om handling och stil, det får ni upptäcka själv. Jag råder nämligen alla blivande föräldrar, före detta mobbare, mobboffer och helt enkelt varenda jävel som gått i skolan att läsa detta verk. Delvis för att jag vill veta om andra känt på detta sätt i sin barndom, dels för att den i mig väckt en tanke som jag ska bära med mig hela livet. "Jag ska aldrig glömma hur det känns att vara barn." Jag ska ha "Pojken i Skogen" i min bokhylla livet ut, och referera till den när jag ser mina egna barn.

Mats Jonssons websida

"Hetero i Gubbängen" av Sofia Olsson
Läser ni Arbetaren? Det borde ni göra. Det är en bra tidning, i ständig opposition. De är arga och vänster. Dessutom brukar de begåvas med duktiga serietecknare som Fabian Göransson, Sara Olausson, Henrik Bromander och, nu senast, Sofia Olsson med sin Svenssonsåpa Hetero i Gubbängen. Jag är ju en vardagsskildringsfetischist av rang, så därför vältrar jag mig i allt från Mats Jonsson till Cecilia Torudd och mentalonanerar till smulor på köksbordet, spyfyllor och ångest. Av de av Olssons alster jag läst känner jag mest igen mig när hon diskuterar mansroller, arbetarbakgrund och att handla på Konsum med hjärtat (vilket, efter konstaterandet att alla varor orsakar mänskligt lidande och miljöförstöring, resulterar i den uppgivna slutsatsen "vi får väl snara en ekorre och steka den i vårt eget bukfett") och hennes opretentiösa och Medelsvenssonska punchlines stannar hos mig länge. Hennes hem på nätet är personlig och trivsam sida där man bokstavligen kan bläddra bland hennes alster som ligger utspridda på hennes skrivbord. Överlag känns Sofia Olsson som en sån där tjej jag drömmer om och slutligen kommer att gifta mig med när jag blir stor. Loka Kanarp är också en sån. Oh yeah.