Laleh, Pansalen, Efyran i Skellefteå

Tack, Laleh! Jag menar det, från djupet av mitt, och alla andra, bottenfrusna svenska torra hjärtan.
Tack för att du ger oss värme i mörkret som är vår tillvaro. Missförstå mig inte; jag gillar liksom vintern och kylan och snön och mörkret, men jag talar om mörkret som är den svenska ångesten. Vi gillar ångest. Fy fan, det är skönt att veta att nu kan det bara bli bättre. Och bättre blir det, sanna mina ord. Om Laleh får leva och ha hälsan (och det ska jag se till) kommer vårt land bli en bättre plats att leva på, mark my words.

Det börjar med att Lalehs musiker kommer ut på scenen, och strax efter kommer hon själv i all glädjesprudlande prakt springande, och börjar med Invisible, i en version som kunde få en gråsten att skaffa ben och börja dansa som om ingen tittade. "Hej, ikväll ska vi alla bli vänner, och ni ba 'men vi är ju redan vänner'", är det första Laleh säger. Hon avslutar sällan sina meningar, eller så börjar hon med en annan mitt i dem, fast det gör mig bara ännu mer förälskad i henne. När Storebror spelas, och hon lägger till ett nästan maniskt "OCH GLAAAAD" efter "social" i refrängen, vill jag studsa upp i taket av oförställd glädje.

Det är dock inte bara glada låtar som Laleh sjunger, det vet alla som hört henne och känner till de ibland mycket mörka texterna, men hennes närvaro och energi på scen och hennes fantastiska leende tinar upp de frostiga kultursvultna västerbottningarna. Vid några låtar får man vila upp sig, som t.ex. Der Yek Goshe, den persiskspråkiga låten på hennes skiva, och Salvation. Hade inte Laleh haft den utstrålning hon har, hade det säkert blivit ganska tråkigt, men nu njuter man bara av hennes röst och de fantastiska ljud den kan producera, samt storbandskänslan fastän hon bara har med sig en kontrabasist och en trummis. "Less is more" är en floskel som funkar här.


Efter extranumret kommer musikerna tillbaka in på scen och byter instrument och spelar galen improviserad musik som man bara MÅSTE dansa till. Fantastiskt!

Vad mer kan jag säga? Jo, Laleh är lite galen, trots allt. Jo. Men det är en underbar galenskap som jag gärna ser mycket mer av. Snälla Laleh, kom tillbaka! Bli min!

Inget negativt, tror jag, förutom att jag inte vågade mer än att ta ett par bilder på den vackra kvinnan som jag nu ska göra allt för att få.