The Grudge 2 (Regi: Takashi Shimizu)
- japansk skräck i amerikansk tappning

I söndags blev jag strandad i Vaasa efter att färjan till Umeå blivit försenad med sisådär 17 timmar och ingen sagt det till de som skulle åka, så helt plötsligt hade vi en extra dag i staden. Bland andra saker åt vi pizzabuffé, hittade på låttexter och gick på bio.
Vi bestämde oss för att vi skulle se den amerikanska versionen av den japanska skräckfilmen Ju-On 2, alltså The Grudge 2. Jag hade tidigare sett Ju-On och blivit rejält uppskrämd. Kunde denna film matcha mina förväntningar?
Svaret blir ja och nej.
För det första blev jag överraskad över att undertexterna var på både finska och svenska (jag kom senare på att det hade sina naturliga orsaker). Sedan blev jag lite konfunderad över att introsekvensen var en kopia på den första japanska filmens början; en man som brutalt mördar sin fru, sin son och dennes katt, allt genom ett blodrött filter.
Filmen handlar om Hatet dessa mord utlöser, och hur det fortfar att påverka alla som kommer i närheten av huset. Den mördade kvinnans vålnad, en numera klassisk japansk skräckkliché helt i vitt med svart hår över de svarta ögonen och nacken groteskt bruten åt sidan, förföljer de som vågar sig in i spökhuset. Den förra filmens huvudperson Karen (Sarah Michelle Gellar) försökte bränna ner huset för att förbannelsen skulle brytas, men det hjälpte inte och hennes, och mänsklighetens, enda hopp är hennes syster Aubrey, spelad av Amber Tamblyn.
I en parallell historia luras en amerikansk kvinnlig student vid Tokyos universitet in i huset av några klasskamrater, och alla tre börjar efteråt förföljas av både den mördade kvinnan och hennes son, en otäckt vitsminkad liten pojke som utstöter kattläten.
Likheterna mellan The Grudge 2 och originalet var många, det var ibland rena déjà vu-känslan, på gott och ont - den första filmen var bitvis helt genial, men att stjäla flera låt mig kalla det "känsloingivelser" rakt av känns meningslöst. Man kan ju å andra sidan fråga sig vilken mening det finns att göra en remake över huvud taget (min teori är att folket i Hollywood inte litar på att den amerikanska publiken förstår de ofta komplicerade och symboliska japanska filmerna.)
Vad är det som är bra med den här filmen då? Inte är det skådespelarna, i alla fall. Jag ryser ännu när jag tänker på hur träigt protagonisten Aubrey och hennes medhjälpare, journalisten Eason (Edison Chen) levererar sina repliker - det förstör ibland scenen, då segar filmen fast och jag gäspar i min stol. När jag ser skräck vill jag gärna vara på helspänn för att de där jag-visste-att-jag-skulle-bli-rädd-och-därför-blev-jag-skiträdd-händelserna ska infinna sig. Några sådana bjöds jag på, men långt färre än i den helläskiga japanska versionen.
Fördelarna är faktiskt, och detta skäms jag lite över att medge, att plotten faktiskt förklaras på ett väldigt pedagogiskt sätt, tvärtemot Ju-Ons japanska "don't ask don't tell"-mentalitet. Ja, jag är en slö och korkad västerlänning som väntar mig att slippa tänka själv. Trots att denna film är uttalad är det en ovanligt välskriven och komplex historia som rullas upp framför mina ögon, och trots att jag inte alls var lika uppskrämd går jag ändå ut ur biografen med en känsla av att jag sett en riktigt bra film, och när min reskamrat Chris påstår att han sett en vitklädd flicka försvinna bakom ett träd blir jag, karaktäristiskt, pratsam och påtvingat logisk för att slippa känna den där otäcka men ändå härliga känslan som infinner sig en liten stund efter man blivit riktigt rädd.

Betyg: fyra brutna nackar av sex möjliga.