Piteå Dansar Och Ler 2006 (del Simon)

(Ett enhälligt beslut inom Recensionen-redaktionen sade igår vid klockan 22.15 att Simon skulle skriva om PDOLs hiphopklump samt en annan händelse, och Dubbeldäckarn skulle berätta om sin Thåström samt ännu en annan händelse. Dessa händelser definierades i alla händelser inte, så det blir spännande att se vilka de blir.)

Swing Fly, Petter, Looptroop
Fredag, Babylonscenen, kl 21.00

Ibland måste man ta mig fan ändra sig. Det står klart efter 1½ timme hård beatpumpning.
Min första intention var att bara se Looptroop och sedan sticka till Thåström, men när det är Swing Fly som startar med ett fyramannaband + DJ beslutar jag mig för att stanna och lyssna. Det beslutet visade sig vara mer än korrekt. Först efter ett par låtar känner jag igen snubben, det-är-ju-han-som-var-med-på-Teddybears-låten-Hey-Boy! Nyfiket låter jag min kropp dunsa med i beatet. När han sedan presenterar sitt band tittar jag och min kompis på varandra och gapar och säger "NÄÄ?! WOW!" eftersom det på gitarr är ingen mindre än Tomas Rusiak! Just precis, han som tidigare i år kom upp från sin källare redo att återigen rappa ihjäl lilla landet melanom. Och inte nog med det, vem spelar bas om inte Christian Falk! Funky Falcon! Imperiet! Mitt leende vet inga gränser!

Det är precis så här lång en hiphopkonsert ska vara, ungefär 30 minuter så man inte tröttnar på rösten eller beatsen. Efter en kort paus och artistbyte kommer först den nattsvarte turntableekvilibristen DJ Sleepy, och sedan äntrar Petter scenen och river av ett antal gamla och nya hits och jag, kors i taket, stordiggar! Jag har jämt tyckt att han varit en okreddig rappare med keffa rhymes (helt ärligt, när började jag använda sån här lingo?) fast nu när han står på scen och agerar kung över festivalen finns det i nuläget ingen som kunde göra mig så pepp på sommaren och livet och det. Och mitt i spelningen presenterar Petter den första gästartisten, och ingen mindre än kungahusskändaren och kåkfararen Ken Ring kommer ut och river av en ganska pajig låt som heter "Kutta Dom", men bara själva grejen att se denne legend uten penger känns riktigt riktigt härligt. Ännu gladare blir jag då Eye'n'I löper in och backar på Så Klart, och någon för mig okänd toastande whitebreadsnubbe sjunger en låt om att kvinnor ska hållas kort, eller något liknande.

Trots att jag blivit småförälskad i Sveriges näst meste rapartist (efter Organism såklart) är hans set en aning för långt, och jag börjar snegla oroligt på mobilklockan och konstaterar att jag inte hinner se mer än några låtar av LTR - fast de har jag ju sett ett antal gånger tidigare så jag mår inte allt för illa. Det jag hinner höra håller samma kvalitet som tidigare, och jag är mest fascinerad över deras jiggy klädstil, Promoes fett ofräscha men ändå helrätta dreadsfeja samt Embees anspråkslösa DJ:ande.

Åkej, betygssättning.
Swing Fly får tre pannband av fem; det är mest bandet och den glada attityden som räddar ett ganska fattigt låtutbud.

Petter tar hem fem fiskarhattar av sex möjliga; det skulle varit full pott om han skippat några låtar.

DVSG crew kan jag inte ge något betyg på grund av för få sedda låtar.

Till själva konceptet med alla hiphopakter på en och samma gång ger jag sju pickups av nio möjliga; det samlar ju alla intresserade på samma ställe och man får ett brett utbud, men samtidigt blir det lite för långt att se alla band.

Ett möte med Parra Pigg Fucker (GVE)
Piteå Havsbad, mitt på lördagen

Jo så här var det. Jag och mina vapendragare Granberg och Danne D begav oss på en liten utflykt till misärcampingen som går under namnet Hafsbadet efter att vi nyktrat till nog för att köra. Väl där kände vi oss smått vilsna, fast med den bakomliggande tanken att hitta någon vi kände. Efter en snabb promenad på området konstaterade vi att folk säkerligen inte mådde jättebra riktigt överallt, men att de haft jävligt roligt kvällen innan. Då vi just tänkt åka därifrån hörde vi en hes röst på laid back Tornedalsmål säga "tjenare, det är ju ni!" och mitt i husvagnssmeten såg vi ingen annan än ultrapunkaren Parra, en ärrad och tatuerad festivalräv som trots sin ringa ålder (hrrm hrrm 22) varit med om det mesta och även varit med om tillverkningen av en liten tarantella. Han såg relativt välmående ut där han höll hov med ett ölglas 50/50 fyllt med Red Bull och vodka. Fryntligt berättade han om sina vapendragares öden och varför de inte kunde bevista årets upplaga av Super och Spyr (någon kände sig fattig och någon behövde vila efter ett nedkissad och -spytt Trästock) men Bergman var iallafall med. Parras groggvirke var slut och han bjöd oss att följa till campingens affär för att inhandla nytt. På vägen räknade han upp de otaliga virken han förstört genom idogt drinkblandande, och vi vanliga dödliga sa "OOH!" och "AAH!" åt hans upptåg.
Jag fick i uppdrag att utföra köpet av ett fyrpack taurin- och guaranaspäckad njutning eftersom vår hjälte inte kunde gå in i butiken med sitt grogglas. Efter köpet gick vi till stranden, där vi hört att vackra damer i åtsittande bikinis kunde ha sina visten, men väl där fann vi enbart en bilälskande krullhårig hjälte från A-jaur som gav bort Porn Star-knappar till höger och vänster. Vi slog oss ner och fick oss ännu några välbehövliga Parra-anekdoter till mans.

Vår rendez-vous med den gode Gällivaretoken fick ett något abrupt slut då vi kollektivt insåg att sprit + red bull + Parra = okontrollerbar juggernaut och begav oss "bortåt vägen", helt enkelt tänkte på refrängen (GILLA LÄGET GILLALALALA LÄGET) och hade för avsikt att åka tillbaka till den svettiga, skitiga och testosteronmättade stadscampingen, där ett evigt tonårsbrölande "BIRA BIRA BIRA BÄRS BÄRS BÄRS" ekade mellan de slokande tälten, samt en sprittande förfestkänsla började lägga sig över våra alkoholkrävande sinnen och kroppar.
Innan vi kom dit mötte vi dock två fala damer på glid som vi gentilt erbjöd skjuts till staden, och hörde oss för om skvaller båd hit och dit. De fick även förmånen att lyssna på Danne D:s senaste blygsamma alster.