Hela detta inlägg är inte en annons

Jag vill redan i inledningen utfärda en brasklapp till de som må läsa denna blogg, vilka ni än är: detta inlägg kommer att handla om Stockholm. Ni har blivit varnade.

Jag slår upp min favoritdel av Dagens Nyheter, nämligen Kulturbilagan. Tar mig tid att läsa några notiser och även ett debattinlägg mest för att jag älskar hur de gamla kulturkoftorna lägger fram orden. Det är på det sättet jag drömmer att jag ska skriva en gång; vant, fyndigt och vasst när det behövs. Jag bläddrar vidare till På Stan-delen och får en aha-upplevelse. Jag känner plötsligt Hanna, vars kåserier jag läst vid några tillfällen. Det är ju Morgonpasset-Hanna, den där roliga med den sexiga värmländska dialekten (jag är helt allvarlig)! Efter att ha läst henne fortsätter jag till den alltid lika underhållande Åsiktsmaskinen och sen är det dags för lite porr. Ja, alltså, restaurangporr. Jag är nämligen hemligt och smått oförklarligt besatt av Korgkommissionens välskrivna recensioner. Jag skojar inte nu men ibland är det som att jag åker berg-och-dalbana; mina förväntningar åker upp när jag läser om en hälleflundra som beskrivs så väl att smaklökarna vaknar, trots den sena timmen, men förhoppningarna skjuts i sank när jag läser sista meningen i stycket och fisken sågas och får det förnedrande betyget "hygglig, men inte mer".

Det är någonstans här, när jag ser alla dessa bekanta gatunamn framför mina ögon, ja till och med nästan kan känna lukten av storstaden, som min längtan kommer krypande. Det börjar någonstans i magtrakten och stiger sen sakta mig åt huvudet och jag sluter ögonen och plötsligt står jag utanför Berns (trots att jag inte skulle kunna beskriva var det ligger eller ens hur byggnaden ser ut) och slickar mig om munnen i sulten förväntan om en läcker smakupplevelse. Bistro Berns räknas till prisklassen "mellan" (vilket jag förstått innebär ungefär 100-130 för en förrätt och kring 230 spänn för en varmrätt), och fick en fyra av den stränga Krogkommissionen. Jag kanske fantiserar att det är jag som är matrecensent. Eller, ännu bättre, att jag är kock på restaurangen. Jag behöver inte vara kökschef eller ens sous-chef; för mig räcker det att vara en del av den mustiga gemenskapen som finns (eller ska finnas) i ett kök. För tillfället upplever jag den i Arjeplog och det, mina damer och herrar och eventuellt övriga (=Ziggy Stardust), är inte fy skam. Lunchkocken Erik och jag, Salladskocken, drar dåliga ordvitsar, dansar, sjunger falskt och gör masker av Kalles Kaviar-kartongens lock (en bild av självaste Kalles ansikte i någotsånär normal storlek). Ja just det, vi dammar ut lite mat på buffén också.

Varför längtar jag då till Stockholm? Det kan inte handla om att jag saknar människor att prata med, Silverhatten har 100 anställda och många av dem passerar genom köket varje dag på jakt efter mjölk till kaffet, för att beställa vegmat eller för att reparera den krånglande hissen. Kanske är det rockens och popens förbannelse: en längtan till Något Annat, eller som Gösta Linderholm sjöng: "Det man inte har, det längtar man till och när man fått det som man vill ja då står tiden still... för en stund sen längtar man igen!" Tragiskt, om så vore fallet. Det får tiden utvisa. Tills dess får jag nöja mig med den Stockholmsporr som serveras till mig genom DN och P3 och känna det där sköna vemodet som får killar som Simon Norrsveden att sjunga sin omanliga (positivt menat) leda. Jag ska även se till att hålla salladsbuffén fräsch och kreativ för resten av säsongen. Amen.

Allhelgonaaftons drömmande suckar

Satt vid ett bord i hotellets diskoteksdel. Allt var mörkt förutom den upplysta scenen där ett coverband tryckte fram "aktuella och klassiska hits" utan känsla. Bredvid mig, sugandes på en flasköl, satt O. Våra berusade blickar tittade på bandet, på övriga runt vårt bord och på varandra.

"Alltså," började han, "nu längtar jag som fan till Stockholm."
"Jag förstår vad du menar" sa jag tyst. Ingen annan vid bordet sa något. Antingen hörde de inte eller så strutsade de. Antagligen både och.

O fortsatte: "Där HÄNDER det något. På riktigt. Inte bara samma samma samma som varje helg här!"
Jag nickade slött och tittade runt mig, på människor som jag sett varje gång jag varit ute på hotellet, människor med trötthetspåsar under ögonen, alkoholinducerade leenden och en inneboende spänning i alla muskler, som om de var på vakt. Några var utklädda i mer eller mindre fantasifulla utstyrslar, det var Allhelgona.
"Jag förstår vad du menar". Jag upprepade mig. Det var ölens fel. Öl gör mig dum. Det gillar jag.

"Man kanske blir less på Stockholm efter ett tag också", sa O och blickade återigen ut över lokalen, hans ögon såg rakt igenom alla de
dansande och skrålande Arvidsjaurborna. "Men det finns fan så mycket mer att bli less där."
"Och det är alltid något som händer" sa jag, och hade glömt att O redan sagt det. Tog en klunk öl.
"Vi måste vara i en sturm und drang-period..." började jag, men kunde inte fullfölja tanken. Kopplingarna i hjärnan hade tillfälligt kortslutits. Jag började istället nynna med till bandets trötta version av "Thunderstruck".

Thunder. Ohwohowoho ho wooo. Thunder.

Hela publiken sjöng med, men istället för att få den där varma mjuka känslan jag brukar få när många människor sjunger eller säger samma sak kände jag bara äckel. Lokalens mörker gjorde min redan dimmiga syn ännu skummare och jag såg bara vita ansikten i mörka kläder som gled förbi. Dessa vinleenden.

"Jag förstår vad du menar, jag förstår verkligen hur du känner" formulerade jag och jag hoppas att han förstod att jag förstod.
"Vi måste dra dit, och det nu", lät O uppgivet upphäva från sin stol. "Det här går inte längre, jag har upplevt samma fest och samma utekväll varje lördag i flera hundra år nu känns det som".
Jag tänkte direkt på allas som gillar referenser favoritfilm att referera till när något är upprepande: Groundhog Day. Jag orkade inte referera.

Vi skålade våra flaskor, jag satte min mot munnen och tömde den i ett svep.
"Ska vi gå och dansa" föreslog jag. Det var inte en fråga, det var inte heller en order. Det var en tom fras. Som "allt bra?" Jag ställde mig upp och gick till baren och beställde två nya öl. Jag gav den ena till O och den andra började jag suga på samtidigt som jag klistrade på mitt vinleende och gav mig fan på att flytta från min födelseort snarast.