Allhelgonaaftons drömmande suckar

Satt vid ett bord i hotellets diskoteksdel. Allt var mörkt förutom den upplysta scenen där ett coverband tryckte fram "aktuella och klassiska hits" utan känsla. Bredvid mig, sugandes på en flasköl, satt O. Våra berusade blickar tittade på bandet, på övriga runt vårt bord och på varandra.

"Alltså," började han, "nu längtar jag som fan till Stockholm."
"Jag förstår vad du menar" sa jag tyst. Ingen annan vid bordet sa något. Antingen hörde de inte eller så strutsade de. Antagligen både och.

O fortsatte: "Där HÄNDER det något. På riktigt. Inte bara samma samma samma som varje helg här!"
Jag nickade slött och tittade runt mig, på människor som jag sett varje gång jag varit ute på hotellet, människor med trötthetspåsar under ögonen, alkoholinducerade leenden och en inneboende spänning i alla muskler, som om de var på vakt. Några var utklädda i mer eller mindre fantasifulla utstyrslar, det var Allhelgona.
"Jag förstår vad du menar". Jag upprepade mig. Det var ölens fel. Öl gör mig dum. Det gillar jag.

"Man kanske blir less på Stockholm efter ett tag också", sa O och blickade återigen ut över lokalen, hans ögon såg rakt igenom alla de
dansande och skrålande Arvidsjaurborna. "Men det finns fan så mycket mer att bli less där."
"Och det är alltid något som händer" sa jag, och hade glömt att O redan sagt det. Tog en klunk öl.
"Vi måste vara i en sturm und drang-period..." började jag, men kunde inte fullfölja tanken. Kopplingarna i hjärnan hade tillfälligt kortslutits. Jag började istället nynna med till bandets trötta version av "Thunderstruck".

Thunder. Ohwohowoho ho wooo. Thunder.

Hela publiken sjöng med, men istället för att få den där varma mjuka känslan jag brukar få när många människor sjunger eller säger samma sak kände jag bara äckel. Lokalens mörker gjorde min redan dimmiga syn ännu skummare och jag såg bara vita ansikten i mörka kläder som gled förbi. Dessa vinleenden.

"Jag förstår vad du menar, jag förstår verkligen hur du känner" formulerade jag och jag hoppas att han förstod att jag förstod.
"Vi måste dra dit, och det nu", lät O uppgivet upphäva från sin stol. "Det här går inte längre, jag har upplevt samma fest och samma utekväll varje lördag i flera hundra år nu känns det som".
Jag tänkte direkt på allas som gillar referenser favoritfilm att referera till när något är upprepande: Groundhog Day. Jag orkade inte referera.

Vi skålade våra flaskor, jag satte min mot munnen och tömde den i ett svep.
"Ska vi gå och dansa" föreslog jag. Det var inte en fråga, det var inte heller en order. Det var en tom fras. Som "allt bra?" Jag ställde mig upp och gick till baren och beställde två nya öl. Jag gav den ena till O och den andra började jag suga på samtidigt som jag klistrade på mitt vinleende och gav mig fan på att flytta från min födelseort snarast.