Välkommen till Sverige. Ett gnälligt land. Världens bästa land.
Paradox eller välståndsmaskin?

Överallt hör jag folk som gnäller. På vädret, regeringen, kvinnornas situation, männens situation, arbetslösheten, förkylningar, brustna hjärtan och så vidare. Folk gnäller till och med över att folk gnäller så mycket. Så kan det väl inte låta i något annat land?
Faktum är att jag är helt övertygad om att Sverige är det land där det klagas mest. I hela världen. Hur kan jag nu vara så säker på det? Jo, jag har nämligen tänkt.
   Hur skulle Sverige sett ut om inte någon vid 1800-talets slut börjat gnälla om allmän och lika rösträtt? Och hur skulle kvinnorna ha det om inte någon börjat pipa om deras rättigheter några år senare? "Ja, men Simon", säger ni nu, "Simon, Simon, lille vän, det där hände ju för hundratusentals år sen och det var ju mycket sämre då! Vi borde sluta gnälla helt för vi har det så braaaaaaaaaaAAAaaaAA!" Jag svarar er, som alltid lika slagfärdig, att det är precis tvärtom vi ska göra. Vi ska gnälla nåt så inåt helvete. Vi ska klaga på dem som yttrar sig, svära över dem som inget gör och skvallra ilsket om dem som styr oss. För det är så vårt land utvecklas.
   Kommer det som en chock? Hade ni kanske redan tänkt samma sak? Men gråt en skvätt då. Vänta, jag hämtar min fiol. Jag vet ju inte vad alla ni har tänkt! Men en sak vet jag, och det är att tack vare att svenskarna är så gudförbannat gnälliga och missnöjda har vi fått det så otroligt bra som vi faktiskt har det. Om våra stolta förfäder nöjt sig med att slava i fabrikerna för dåligt betalt och att inte få bestämma något i landet hade jag inte suttit vid min dator och skrivit detta just nu. Det är jag helt övertygad om. Det är med vårt sura tjat vi fått igenom de revolutionerande reformer som andra länder bara kan drömma om. Hade vi försökt med vapenmakt hade det säkerligen slagits ner av överheten, men det ständiga snyftande vid klagomuren gnagde till slut genom stenen på ett alldeles unikt, gnälligt svenskt sätt.
   Därför är min enkla uppmaning till er där ute: fortsätt klaga, ringa P1, gnälla på kafferasten och sura på rummet. Det blir bättre och bättre dag för dag. Bli en gnälldemokrat, du också!

(Glöm för allt i världen inte bort att njuta av vårt välstånd då och då, med en glass, en god vän och en popskiva!)

Woe is me
om tröstmusik och rätten att tycka synd om sig själv

I skrivande stund har undertecknad nu snart varit konstant överförkyld två veckor i sträck. Under denna period har jag bland mycket annat hunnit med att i två olika perioder få hög feber, vakna upp var morgon med min kudde dyblöt av saliv då min näsa inte fungerat speciellt bra att andas med och helt glömma bort hur det känns att kunna svälja någonting normalt.

Men den här lilla funken behövde någonting extra; ett körsbär som gör den lite vackrare än alla andra sundaes eller några grishuvuden på scenen som verkligen utmärker hur jävla black metal den är. Mina damer och herrar, tillåt mig att presentera: en helt vansinnig solbränna. Efter en riktigt trevlig dag på stranden så har jag på ben, mage och en del av ryggen dragit på mig en solbränna av infernaliska proportioner. Brandmän, pyromanioffer och frityrkockar står i en sju mil lång kö utanför lägenheten för att ge mig deras sympatier.

Det är fan synd om mig. Och jag trivs bra med att kunna säga detta. Om inte jag tycker synd om mig själv, vem ska då göra det?

Den enda lilla flythjälpen i en ocean av malströmmar, enorma blodtörstande muränor och konstant mörker har varit vältrandet i tycksyndommigmusik. Bandet som ligger varmast om hjärtat är fortfarande Alkaline Trio, det ryms så mycket tröst i en textrad som: "I've got it now... A THORN IN MY SIDE THE SIZE OF A CADILLAC!" men det finns naturligtvis en miljon andra band, låtar eller skivor som fyller skorna. Här följer ett antal som jag kommit att tänka på under denna period, kommentera gärna och fyll på med egna förslag.

Otis Redding - You don't miss your water

Denna Otis klassiker handlar egentligen om ett förhållande som faller i bitar och Otis konstaterar med brustet hjärta "You don't miss your water 'till your well are undried". Men för undertecknad och undertecknads syster så har låten en lite annan betydelse då den fick bli officiellt soundtrack för den sommar då en stor läcka på vår vattenledning upptäcktes och vi fick spendera ett antal veckor utan vatten.

The Mountain Goats - Get Lonely!

En hel skiva där ett förhållande som tagit slut dissekeras i små atomer till beståndsdelar.

"it was raining outside, so I cleaned house today.
spent half of the morning throwing old things away.
try not to get caught up,
try to think like a machine.
focus in on the task, try not to think about what it means.
can't get you out of my head.
lost without you,
half dead."

Townes van Zandt

Townes van Zandt är en av de klassiska countryikonerna. Inte lika uppmärksammad som Johnny Cash, Willie Nelson eller samtida Gram Parson men minst lika bra och en mycket starkare textförfattare. I klassiker som Waiting around to die och Lungs så porträtterar Townes ett liv som verkligen tar sin ton i moll.

"Sometimes I don't know where this dirty road is taking me
Sometimes I can't even see the reason why
I guess I keep on gamblin', lots of booze and lots of ramblin'
It's easier than just a-waitin' 'round to die

One-time friends I had a ma, I even had a pa
He beat her with a belt once cause she cried
She told him to take care of me, she headed down to Tennessee
It's easier than just a-waitin' 'round to die ..."

Ha en trevlig dag.

Emoskämt undanbedes vänligt men bestämt.

"Att låsa dörren är som att kapitulera."
Tankar om glesbygdsandan.

På väg hem från jobbet berättar far att det österrikiska paret som blivit våra grannar (i den bemärkelse att de bor tvärs över sjön) har satt upp ett stängsel runt sin gård, låst grinden och satt upp en skylt med "varning för hunden". Far suckar. "Så där gör inte folk härifrån" säger han. Och tro inte att han menar något rasistiskt. Absolut inte. Lokalpatriotiskt, kanske. För vi låser bara vår ytterdörr när vi åker någonstans. Aldrig på nätterna, aldrig när vi är hemma över huvud taget.
    "Att låsa dörren är som att kapitulera, som att låta dem vinna". Med "dem" vet jag inte säkert vad han menar, kanske de kriminella, kanske helt enkelt hela resten av Sverige, "sörlänningarna", "plassara" (för att låna ett arjeplogskt uttryck, betyder "stadsborna"). Skydda från hela deras värld, för att få ha kvar det som det alltid varit här, där man kan lämna bilnyckeln i tändningslåset när man går och handlar. Man låser bara ute hederligt folk, lyder ett Göte-ordspråk.
    "Även om ditt hem ligger vid helvetets port längtar du till din födelseort" lyder ett ordstäv från dessa trakter. Du är ditt ursprung. Det går aldrig att tvätta bort det. Visst finns det avfällingar som flyttat söderut, skalat bort sin dialekt och inte nämner sitt ursprung, och de behandlas illa av glesbygdens urinnevånare. Jag tänker inte racka ner på några sådana här men visst är det tråkigt att de inte kan se det vackra och unika med sin hemort, utan bara minns med förskräckelse hur de blev behandlade av de som stannade kvar, hur de otrivdes med allt som pågick och hur de längtade bort någon gång. Till alla er som tycks ha glömt var ni kommer ifrån vill jag nu sträcka ut en hand. Liksom er har jag längtat bort, och gör det väl i viss mån fortfarande. Skillnaden mellan då och nu är att jag vet vad som finns här hemma, och jag vet att det är gott, ty det var gott nog åt mina förfäder.
    Förut, när jag som tonåring ville flytta till något större ställe, såg jag allt i Arvidsjaur i moll, men nu kan jag äntligen börja se guldkanten och höra durtonerna klinga mellan bergen, porla i bäckarna och ina med åte. Jag vet var stigarna går, vem som är släkt med vem och att jag inte behöver låsa dörren när jag går och lägger mig. Vem skulle väl få för sig att komma hit och råna oss?
    Dessa tankar väcktes när jag för några timmar sedan övervarade en konsert med Glesbygd'n, ett band där de flesta medlemmarna är födda i Arvidsjaur med omnejd. Musiken är influerad av reggae, klezmer och liknande stilar, och texterna, klart rödfärgade, sjunges på klingande arvidsjaurbondska av Arvid Andersson, som också är han som rör sig mest. Det är han bra på.
    Kompetenta musiker tillsammans med välskrivna låtar och en känsla av äkthet ger Glesbygden ett otroligt, engagerande driv som får alla, rullstolsburna, barn och innebandyspelare, att svänga runt på dansgolvet. Det är nog sant som Chuck D sa, att om man vill få folk att lyssna så måste man först få dem att röra på fötterna. Det gör verkligen Glesbygd'n, ett band som verkligen trivs med varandra på scen. Det är ju en utsliten klyscha men det syns att de har kul. Arvid studsar runt nedanför scenen med sina omöjliga moves och de andra har ett inneboende gung som smittar av sig.
    Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer men tänk på det jag sagt. För er skull.

Glesbygd'n får 4 poäng av fem möjliga.

Svar med tal

"Jag bryr mig inte om vad ni tycker" - En utjatad fras som oftare än sällan saknar sanningens beska jorgubbar. Men på detta vis är det faktiskt inte i det här fallet. Nu pratar jag givetvis bara om vad ni tycker om mitt skrivande här på Modern Journalistik. I den riktiga världen bryr jag mig naturligtvis, precis som ni, väldigt mycket.

Efter att häromdagen ha publicerat mitt senaste inlägg råkade jag av en slump uppmärksamma att mitt förra inlägg (TV- En tickande bomb eller ett rent nöje) skapat stor debatt och hela 3 (TRE!) kommentarer lämnats. "Intressant", tänkte jag och klickade upp kommentarer-fönstret där Svän, om än med en smula ironi i den artificiella textrösten, underströk min poäng med inlägget på ett ytterst pricksäkert vis. Nästa kommentar var skriven av nån pajsare som inte alls förstått mig och den sista kommentaren lämnad av någon anonym...ja...hjälte känns nästan väl blygsamt...Krigsgud kanske? Jo, så får det bli! - En anonym krigsgud som försvarade mig i en blodig strid till döden lr nåttlol.
Det stod hur som helst klart för mig att jag kanske borde förtydliga hur jag ser på mitt uppdrag har på MJ: det handlar enkelt sagt om åsiktsbaserad underhållning; det är rätt och slätt humor det handlar om.
För den oinvigde kan detta kanske vara svårt att uppskatta eftersom det klassiska "upplägg + punch-line"-tänket är ersatt med en lite mer svårgreppbar flytande text där snarare ordbruket ligger i fokus för den humoristiska twisten. Det bereder mig mycket nöje slänga mig med mer "formella" uttryck i flamsiga sammanhang för att få nån slags motsatsförållandehumor...typ. Om man sen inte tycker att det är roligt så, förutom att man naturligtvis har helt sjuuuukt, utomordentligt fel, är man trög, fet och har armsvett. For sure. Armsvett. Och snarkar gör man. Skäms!
Tanken är att man efter att ha läst mina verk ska sitta med känslan av att ha läst en rolig text utan att riktigt kunna sätta fingret på vari själva humorn egentligen ligger. Är ni med?

Så på frågan om varfoer jag valde att skriva om något som jag uppenbart och högtildligt föraktar lämnar jag genom min advokat följande meddelande:

-Dubbeldäckar'n vill med sin omtalade krönika/recension uppmärksamma det, enligt honom själv, förblindade svenska folket om att ondskan som är Peter Magnusson - en mörk kraft väl värd att ta på allvar och som ingalunda får nonchaleras. Vidare är Dubbeldäckar'n fast övertygad om att det mellan Hey Baberiba-gängets intåg i den svenska televisionen och de rekordlåga skolbetygen finns ett direkt samband. Dessa faktum i kombinaion med att det är betydligt mer underhållande, såväl för läsare som författare, med en rejäl vid-fotknölssågning ledde således till den aktuella publikationen.
Vidare hälsar Dubbeldäckar'n också att nästa recension även den kommer behandla något som liggor honom väldigt kallt om hjärtat.

Tack för ert förstående och er uppmärksamhet!

-Jarl Kulle
Talesman, försvarsadvokat

Fine. Eftersom att Journalist'n gullber så ställer jag väl upp på denna tokroliga enkät (vilket jag gärna gör eftersom jag tycker att det är kul att skriva saker om handlar om mig själv. För den erkänt coole bör detta faktum emellertid förnekas till döden).

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
"av de få verksamheter som idag genomgående tillämpar en omvänd löne-"

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
En gardin (som jag sytt själv).

3. Vad var det senaste du såg på tv?
Halvsåg lite på "Bend it like Beckham" igårkväll.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är.
11.45

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Mitt alldeles egna snörvlande.

6. När var du ute senast och vad gjorde du då?
Igårkväll runt 1-snåret kanske. Gick hem.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Simons.

8. Vad har du på dig?
Gröna kallingar och blå jeans.

9. Drömde du något i natt? I så fall - vad?
Inte vad jag kan minnas.

10. När skrattade du senast?
Igår.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
En gitarr, en bas.

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Njaaaa...tror inte det.

14. Vilken var den senaste filmen du såg?
Hmmm...An Inconvenient Truth. Räknas den?

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Lycka.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Pappersrullarna vid min dator används ENBART i den händelse mat hamnar någon annanstans än inuti mig.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Jag skulle göra förhållanden mellan människor enklare.

18. Tycker du om att dansa?
Allt som oftast enligt Magnus Uggla-principen.

19. George Bush?
Han ser ju för rolig ut! Fast jag är nog inte rätt man att svara på om han gör gott eller ont (en filisofi som fler borde ta till sig). Svårt att hålla reda på vem som egentligen gör vad därborta.

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
I den händelse rockstjärnedrömmen infrias - Nått häftigt.
I annat fall - Nått vanligt.

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Aföfan.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Du hade rätt".

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
Kenny, Robin och Adam Och HÄR!

Jag erkänner, jag är lika dålig som ni är. Jag tänker stjäla en sån där töntig utmaning och göra den, och ni kan inget göra för att stoppa mig.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
"below with the amusement of a lunatic. In Gilead, before the"

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Ett papper där det står hur mycket jag är skyldig min mamma

3. Vad var det senaste du såg på tv?
"The Out-of-towners" med Steve Martin och Goldie Hawn.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är.
21

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Belle and Sebestian - We Rule The School

6. När var du ute senast och vad gjorde du då?
Typ fyra timmar sen. Jag tog en tur med min systers moped.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Gmail

8. Vad har du på dig?
Mörkblå jeans och svart tisha.

9. Drömde du något i natt? I så fall - vad?
Nånting om två blonda tjejer som berättade om sig själva i Piff&Puff-stil.

10. När skrattade du senast?
Till Steve Martins knarkrus i The Out-of-towners.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Två lampor.

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Jag såg en snygg tjej på Konsum i Arvidsjaur.

14. Vilken var den senaste filmen du såg?
Har ju redan svarat på det här men bara för att vara trilsk skriver jag Spider-Man 3 för den var så överjävligt bra.

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Ett hus på Sicilien med trädgård och en manservant som ska heta Luigi. Och en massa sockar tror jag.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag måste tänka efter varje gång jag säger "i höst" eller "i vår" för jag är inte riktigt säker när de infaller.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Jag skulle göra förhållanden mellan människor enklare.

18. Tycker du om att dansa?
Arå.

19. George Bush?
Hans pappa var president/hans son var president. Värsta Schrödingers katt!

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Ernest och Ellen.

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Jodå, se fråga 15.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Nej, inte blockflöjtsmannen igen!"

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
Kenny, Josef, Adam och Daniel. Och HÄR!

På allmän begäran
Mitt förra inlägg orsakade en rejäl läsarstorm (en kommentar) som bad om mina spekulationer om den sista Harry Potter-boken. Jag tänker nu berätta allt jag tänker.
*SPOILERVARNING HÄRMED UTFÄRDAD*


Jag HOPPAS att Harry och Ginny blir ihop igen för deras kärlekshistoria är ta mig fan det finaste jag läst sen Astrid Lindgrens "Allrakäraste syster". Jag grät nästan, och jag är en stor stark karl som jobbar i skogen.

Sen har jag faktiskt förvånansvärt få tankar om hur det kommer att gå, och vill helst inte höra någon annans idéer, jag har till och med tänkt sätta mig i karantän direkt jag får boken och inte lyssna på radio, se TV eller vara på internet förrän jag läst klart den. Allt detta med tanke på de jubelpuckon som gick omkring och spoilade en viktig del av intrigen. Jag hoppas ni som gjorde de får Peutz-Jeghers syndrom (slå upp!) och blödande tandvärk.

Alla ni andra som älskar Harry Potter, jag sitter som på nålar med er. Peace out!

[Fejvorit' in re:praj's]
Jag är en tönt, och äckligt stolt över det ibland. Jag vet att ni också är töntar och väntar spända som ukulelesträngar på Harry Potter and the Deathly Hallows. Jo, det gör ni. Försök inte ljuga. Eftersom det ännu är ett tag innan den kommer ut läste jag nyligen igenom den förra boken i serien, ...and The Half-Blood Prince för att friska upp mitt minne och ta mig tillbaka till Rowlings värld. Jag gick och funderade lite om jag skulle recensera den men kom sedan på att jag redan gjorde det samma dag som jag läste ut den förra gången. Det var för övrigt min första recension som inte publicerades här utan bara på Lunarstorm. Och eftersom jag är festivalsjuk och trött i huvudet orkar jag bara återge den precis som den lät då. Så, jag ger er en töntig recension:

Harry Potter Del 6
Igår vid klockan 11.30 hämtade jag posten och såg att det i lådan vid den lilla enskilda vägen som man leds in på om man svänger vid Renudden-skylten låg ett tjockt paket. Jag visste vad som fanns i paketet innan jag tittat på adresseringen, kände igen den välbekanta känslan som fortfarande bubblar inom mig när något efterlängtat kommer i ett paket på posten.
Denna gång var det Harry Potter and the Half-Blood Prince.
Jag satte genast igång att febrilt läsa den; på varje ledig stund på jobbet plockade jag fram den, läste den i hemlighet, som en missbrukare.
Och så nu, för cirka 25 minuter sedan, läste jag ut den.

JK Rowling serverar återigen en komplex, gåtfylld kaka där inget saknas; på de drygt 600 sidorna bjuds läsaren på kärlek, svek, hat, vänskap och humor, allt med en underbar magi som talar till åtminstone mina känslor, en magi som författaren lånat inspiration till av bland andra Roald Dahl, och blandat med sin egen till synes gränslösa fantasi.
Språket i boken gör mig fundersam; flera ord var jag själv osäker på, hur är det då inte för barn som ska läsa den? Dessutom blev jag chockad när ordet "slut"(=eng. ungefär "slampa") används. Chocken kom mest av att jag mer och mer förstod att Harry Potter-böckerna lämpas mer för unga vuxna än för barn (fast jag kommer att läsa dem för mina egna små illbattingar, när jag väl får dem) och denna upptäckt gjorde mig väldigt glad.
Sanningen är att böckerna om den unge trollkarlen Harry och hans äventyr borde läsas av alla människor, för de bär på en otrolig vishet, för att inte tala om det underfundiga och bildrika språket.
Eftersom jag hatar spoilers kommer jag inte alls avslöja vad som händer i boken, men jag kan säga så mycket att det kommer en ny lärare till Hogwarts, och att Rowling nu börjar knyta ihop Harry Potter -cken, men inte innan hon kastat in nytt köttigt material och skakat om den så allting vänds på ända flera gånger om - fast ändå är välkomnande igenkännbart från de tidigare böckerna.
Det jag finner är Rowlings storhet är att hon blandar mörker med ljus, hopp med förtvivlan och högt med lågt. Allt ifrån tonårshångel till vandrande döda behandlas i denna nya sommarförhöjare, vilken jag starkt rekommenderar.
Jag kommer säkert återvända med mer lovord över Rowlings nya mästerverk när jag låtit den smälta.

Såja, små vänner, nu är det dags för Simpan att krypa ner i sin säng och vara arg på sig själv för att han läst ut sommarens mest efterlängtade bok på två dagar. Mongo.