Folkmusik, det passar ju till allt. Precis som en god chardonnay

Det finns originallåtar och så finns det covers och remixer och dubmixer och fan och hans moster, men jag tänkte här fokusera på två lite lustiga covers av två låtar. Den första är Metallica - The Four Horsemen, som med hjälp av Fade to Bluegrass blivit en, no surprises here, bluegrass-cover.
Bluegrass verkar vara en genre som passar för de mest spridda melodier. Även Snoop Doggs klassiker Gin 'n' Juice har fått ny skepnad i The Gourds snabba och glada tolkning.
En annan intressant interpretation av en låt är det amerikanska folk-punkbandet Ghost Mices jordnära version av The Smiths - There Is A Light That Never Goes Out.

Har ni tips på fler roliga covers? Var inte rädda för att kommentera.

Hot in Herre (och hon är rätt het hon med)

Jenny Owen Youngs, veckans låttips

Rigas - The Hardest Pocket To Pick

Grym låt, kommer kanske inte slå så kraftigt men jag tycker om dess elektronik.
Klicka här för att streama den från P3 Lab/Digfi

One armed enemy.

Kenny och Sven hastskapar mästerverk. DIY is not dead.

Är inte populärkultur såndär kommersiell kultur jag hört talas om?
Wii är så jävla kawaii – men finns det verkligen bra lir till den?


God afton eventuella läsare! Modern Journalistik fortsätter att chockera i form av regelbundna uppdateringar. Vad som följer här är en mängd korta men, förhoppningsvis, kärnfulla recensioner av samtliga Nintendo Wii-spel som undertecknad har spelat de senaste veckorna.


Blazing Angels: Squadrons of WWII

Blazing Angels är en arkadliknande flygsimulator som placerar dig i cockpiten på ett stridflygplan mitt under rådande blitzkrieg. Wii-versionen är en nylansering och spelet bodde ursprungligen på Xbox och PC.

Styrningen: Nunchuck goes up, plane goes up. Rörelsesensorn fungerar helt okej och det finns dessutom en mängd olika sätt att kontrollera på.

Det positiva: Ett flygspel som framförallt är lagom svårt och dessutom bjuder på stor variation i och med olika flygplan och landskap.

Det negativa: Spelet är inte alls speciellt vackert att titta på och handling samt röstskådespel är pinsamt dåligt.

Övrigt: Klyschig handlig åsidosatt har spelet likafullt fått mig att rycka till varje gång min tyskinvandrade klasskompis Rabea tar ord i munnen. Luftwaffe is watching.

Betyg: Tre tvåfrontskrig av fem möjliga.



Excite Truck



Klassiska Excite Bike till 8-bitaren var ett fartfyllt spel som tack vare sitt geniala upplägg fortfarande är roligt att spela. Målet var att åka fort och hoppa långt utan att brinna upp. Excite Truck är precis samma spel fast fyrhjulat och tredimensionellt.

Styrningen: Kontrollen funkar som en ratt, bara att svänga åt det håll som önskas. Tyvärr är den inte i närheten av så precis som spelets sinnesjuka fart skulle kräva.

Det positiva: Enorm spelglädje som verkligen uppmanar föraren att åka fort och hoppa långt. Ett stort urval av bilar att låsa upp finns också tillgängligt.

Det negativa: Spelet är för kort och det finns på tok för få olika spelsätt. Ett karriärsläge skulle till exempel vara välkommet. När du har spelat dig igenom de fem första banorna kommer du inte att bjudas på mycket nytt vad det gäller landskap heller, tyvärr.

Övrigt: Att hoppa från ett stort berg över den kinesiska muren är häftigt.

Betyg: Tre högoktaniga vansinnesmaskiner av fem möjliga.



Mario Strikers Charged



Andra installationen i Nintendos försök att göra fotboll trendigt i Japan handlar mer om Nintendos enorma galleri av fantastiska karaktärer än fotboll.

Styrningen: Oväntat klassisk då knapptryckningar är nästintill det enda som behövs för att spela. I vissa specifika minispel används motion control för att styra målvaktens handskar.

Det positiva: Enkel spelidé och effektiva kontroller gör att spelet är mycket lätt att sätta sig in i. Det värmer dessutom i mitt gamla Nintendohjärta att se min kära Donkey Kong tillsammans med tre Shy Guys plöja ner allt motstånd.

Det negativa: Datormotståndarna är på tok för enkla och dessutom så blir spelet ibland så grötigt med eldklot, studsande skal och gudvetvad att det inte går att hålla reda på vad som egentligen händer.

Övrigt: Spelet är mycket roligare om man spelar mot en kompis. Annars så är målgesterna från de olika karaktärerna helt fantastiska att se.

Betyg: Två bolltrollande jätteödlor av fem möjliga.



Resident Evil 4



2005 års bästa spel letar sig från Gamecuben i en nyutgåva med dramatiskt förbättrade kontroller och är enligt min mening det bästa spelet som finns tillgängligt till Wii. Följ med Amerikas snyggaste hemliga agent Lucky Leon när han tar sig an zombies, spanjorer, elitsoldater och suspekta sekter, allt för att rädda presidentens dotter.

Styrningen: Peka på teven, skjut! Det fungerar bra… mycket bra… helt perfekt faktiskt och det enda som kanske kan störa är att Leon måste stå stilla när han siktar.

Det negativa: Spelet ser fantastiskt bra ut, styrningen fungerar fläckfritt, historien är klyschig men lika fullt engagerande, speltiden är i princip oändlig då spelet är mycket långt och uppmanar till att spelas igenom flera gånger och dessutom är arsenalen av vapen är helt sjuk! Det enda negativa som kan sägas är att spelet faktiskt är två år gammalt och att Capcom inte har inkluderat något nytt material till Wii-versionen.

Övrigt: Vad jag inte fattar är varför det bara finns en titel som denna till Wii. Alla spelföretag borde producera kloner som om deras liv hängde på det. Detta är en riktig utmanare till världens genom tiderna bästa spel.

Betyg: Fem maskerade motorsågszombier av fem möjliga.



Sonic and the Secret of the Rings



Segas klassiska blåa igelkott fastnar i en arabisk sagovärld och tvingas återigen rädda världen i ett mycket fartfyllt plattformsspel.

Styrning: I mångt och mycket påminner kontrollerna om Excite Truck. Vi styr Sonic via att luta kontrollen åt olika håll och det fungerar mycket bra.

Det positiva: Enkel och rolig spelidé som fungerar tack vare brillianta kontroller.

Det negativa: Från den tradiga orientalismen till de patetiska försöken till humor så är Sonic and the secret of the rings ett spel där storyn inte tillför någonting, snarare tvärtom.

Övrigt: Erkända rollspelskungarna Bioware håller på att utveckla ett rpg-spel om Sonic till Nintendo DS.

Betyg: Tre flygande mattor av fem möjliga.



Super Monkey Banana Blitz



Tredje spelet som använder Excite Truck-mekaniken. Här så ska vi styra en apa i en boll genom ett spel som går ut på att sa sig från punkt a till punkt b utan att trilla av banan.

Styrning: Som sagt, luta kontrollen åt det håll du vill åka. Super Monkey Banana Blitz är kanske något överraskande det spelet som presenterar den högsta utmaningen dock, allt detta tack vare genial nivådesign, inte klumpig styrning - bara en sån sak.

Det positiva: Ett mycket roligt huvudspel som är väl lämpat till att döda någon halvtimme då och då kompletteras med smått absurda 50 småspel som är idylliska för flera spelare på till exempel fester.

Det negativa: Om Sonic plågas av överdrivna försök att tilltala en ung manlig demografi så är det direkt tvärtom med Super Monkey Banana Blitz. Spelet är så sockersött och fruktsalladfärgat att man nästan börjar undra om det är ironi eller inte?

Övrigt: Den ständiga jakten på nya genvägar ger spelet någon typ av mervärde.

Betyg: Fyra apbollar av fem möjliga.



Super Paper Mario



Stackars lilla pappersmario är en tvådimensionell kille med ett hjärta av guld. När den onda Count Bleck kidnappar prinsessan så ger han sig ut på ett interdimensionellt äventyr som korsar allt vad genreindelning heter.

Styrning: I ordinarie läge så styrs Mario med samma klassiska kontroller som gjorde honom till Nintendos ständige posterboy. Ett knapptryck senare så får vi ytterliggare en dimension och spelet går från 2d till 3d. Det funkar fantastiskt bra och ger möjlighet till riktigt kluriga gåtor att knäcka.

Det positiva: Rikligt med humor, en unik spelidé och en hjärtevärmande förmåga att klämma in referenser till Nintendos universum gör Super Paper Mario till ett riktigt trevligt spel.

Det negativa: Hur trevligt spelet än må vara så krävs det blott en liten flyende tanke på uppkommande Super Mario Galaxy för att Super Paper Mario ska kännas som en trivial liten trevlighet.

Övrigt: "Time for you to spend some quality time together! Some quality snack time! Because you will be snacked on! For you are the snack!"

Betyg: Tre trevliga dimensioner av fem möjliga.



Trauma Center: Second Opinion



Kliv in i rollen som kirurg i ett av årets få genuint nyskapande spel.

Styrning: Det gäller att vara stadigt på handen och snabb i tanken när din patient ligger på operationsbordet. Enda gången styrningen egentligen krånglar är då du snabbt ska byta mellan instrument.

Det positiva: I ett universum där headshots vanligtvis är enklaste sättet att samla poäng på är det uppfriskande med ett spel där du kämpar för att rädda livet på andra. Att spelet sen är ganska repetitivt glömmer jag fort bort. Människors liv står ju på spel för bövelen.

Det negativa: Spelet är väldigt japanskt. Detta betyder att alla karaktärer är tecknade i typisk animestil men också att du enligt animeklyschan har en medfödd gåva, i detta fall healing touch. De övernaturliga elementen känns löjliga och bryter min subjektiva förankring. Jag vill vara en grym kirurg, inte en magiker.

Övrigt: Påminner otäckt mycket om klassiska stadig på handen spelet Operation.

Betyg: Fyra blödande tumörer av fem möjliga.



Wii Play



En samling småspel som mer är en teknikgenomgång och ligger närmare små flashspel på Facebook än en riktig konsoltitel.

Styrning: Varierar från spel till spel. Mycket är rörelsebetonat.

Det positiva: Spelet följde med när jag köpte en ny kontroll. Vissa av spelen har dessutom riktigt precisa kontroller.

Det negativa: Inget av spelen är speciellt bra.

Övrigt: Köp en kontroll utan Wii Play.

Betyg: Ett highscore av fem möjliga.



Wii Sports



Titeln som följer med de europeiska konsolerna bjuder på fem olika sportspel och även om några av dem är helt fantastiska så kan jag inte låta bli att finna det ironiskt att spelet som ska introducera oss för framtidens sätt att spela tevespel ser otäckt mycket ut som dåtidens tevespel.

Styrning: Varierar från sport till sport men tanken är att spelet ska ligga så nära verkligheten som möjligt. Detta funkar mycket bra i vissa fall, speciellt bowling, men sämre i andra som golf eller tennis.

Det positiva: Spelet rymmer så mycket glädje och Wii Bowling är i sig självt nog med anledning för att köpa ett Wii och bjuda in alla dina vänner till dig alla dagar i veckan och spela om och om igen tills ni blir svaga av utmattning.

Det negativa: Föråldrad grafik och mycket begränsade spelmöjligheter ger intrycket av ett hastarbete.

Övrigt: Varför är inte alla spel lika roliga som bowlingen?

Betyg: Tre roliga spel av fem möjliga.



Zelda: Twilight Princess



Efter en liten kreativ men i mångt och mycket misslyckad avstickare vid namn Wind Waker så återvänder Link och Zelda till bekanta jaktmarker. Landet Hyrule är hotat av ondska och the hero chosen by the gods måste åter igen visa på karaktär.

Styrning: En fröjd! Twilight Princess är en av de få titlar på marknaden där balansen mellan rörelser och knapptryckningar är perfekt avägd.

Det positiva: Spelet är med eventuellt undantag för Metroid Prime Corruption som jag tyvärr inte fått tillfälle att spela det överlägset vackraste som i nuläget finns att tillgå till konsolen. Miljöerna lämnar mig kippandes efter andan, historien rycker med mig från sekund ett och spelkänslan är så helgjuten att man måste ställa väckarklockan för att komma ihåg att äta och sova.

Det negativa: Okej Link är ingen pratkvarn men jag börjar på allvar fundera varför Nintendo vägrar att anlita röstskådespelare till Zeldaspelen. En till liten besvikelse är svårighetsgraden, speciellt på bossarna.

Övrigt: Hur bra kommer nästa Zeldaspel i själva verket vara? Tanken är svindlande.

Betyg: Fem androgyna svärdshjältar av fem möjliga.


Så där har ni det, förhoppningsvis i bokstavsordning. Det blev mycket att hålla reda på såhär på slutet. Jag vet inte hur stort intresset av att läsa om tevespel är men det är mycket möjligt att jag gör en liknande artikel om de Xbox 360-spelen som jag har tagit mig tiden att förtära. Man måste ju trots sin märkesfördomsfullhet jämföra och kontrastera.

På återseende.

Say Anything – In defence of the genre
Max Bemis försvarstal är såväl ojämnt som långdraget men vi bjuds hela tiden på glimtar av en unik talang.

Allas vår bipolära emoidol Max Bemis och dennes Say Anything öppnade med sitt debutalbum …is a real boy upp en hel del dörrar i en genre som i de flesta fall förbannats av ganska påtaglig platsbrist. Say Anythings styrka, de fantastiska melodierna, korsbefruktades med genrens stereotypiska hjärta- och smärta-tematik men en sann litterär talang med ett unikt perspektiv resulterade i någonting som höjde sig över havet av snedluggar, lugna verser med skrikiga refränger och löjliga bandnamn. Det var 2004 och en mycket besvärad man lyckades med bedriften att skapa en fokuserad, genomarbetad och relevant skiva, debutskiva till och med.

Nu är det 2007 och Max Bemis senaste avkomma heter In defence of the genre består av 27 låtar som tillsammans klockar in på dryga 89 minuter. Att komponera ett dubbelalbum av sådana proportioner är inte enkelt, Red Hot Chili Peppers senaste mastodont Stadium Arcadium är ett exempel på detta där helheten är både grölig och sönderproducerad, enstaka låtar däremot är av mycket hög klass och dessa isolerade skulle ha resulterat i en mycket starkare enhet. Lite samma problematik finns hos In defence of the genre där enstaka låtar ger mig som lyssnare mycket vildare upplevelser än albumet i dess helhet. Det finns inte så många genomgående starka dubbelalbum, som inte är samlingar av något slag, och den modiga minoriteten är då oftast signerad med namn som Bob Dylan eller Billy Corgan.

In defence of the genre är inte på något sätt ett undermåligt album dock, detta är värt att poängteras. Det ämne som Bemis texter behandlar, psykisk sjukdom och svårigheterna med mänsklig interaktion, ligger nära den excentriska musiken som hela tiden byter takt och ton. Det är bra långt mellan klimax i fantastiska This is fucking ectasy och ångest dagen efter i Hangover song. Ibland så lyckas till och med Bemis pussla in hela spektret i samma låt som i 3 minuter och 4 sekunder The church channel som tar med lyssnaren på en, ursäkta klyschan, känslomässig berg- och dalbana.

Skivan tycks dessutom använda sig av en klassisk formel lånad från hip-hopen som lyder: ju fler gästartister desto bättre skiva. Och Bemis trycker verkligen in gästspelen som om hans liv hängde på det - från han snubben i My chemical romance, Matt Skiba till Chris Carrabba. Vissa av dessa funkar okej, andra funkar sämre. Stackars Matt Skiba kommer helt till korta med en otacksam roll i en ganska dålig låt. Min egen favorit är Anna Waronker från nittiotalets indiefavoriter that dog. som låter helt fantastisk på albumets andra spår No soul.

Max Bemis påminner mig mer och mer om E från altinstutionen Eels. Också en mycket plågad man som någonstans mellan ett flertal självmord inom familjen till en fru som jobbade som flygvärdinna på planet vilket störtade likt ett eldklot ner i Pentagons murar har fått en ganska misantropisk syn på livet. Men på vissa skivor så lyckas E se igenom sig själv och sina demoner. Då är han klinisk, fokuserad och fruktansvärt rolig – men inte nödvändigtvis bättre. På In defence of the genre så presenteras vi för en Max Bemis som varken sovrar eller kritiskt granskar vad han själv håller på med. Och kanske just därför är det ett intressant album. Det sparkar och spottar och skriker och gråter, allt som oftast samtidigt - ibland passionerat, ibland ironiskt och ibland mest bara ovidkommande. Detta är albumets styrka, men är det egentligen som titeln indikerar något försvar för genren? När den timmen vankas placerar jag hellre …is a real boy i vittnesbåset.

Hård electro och dryg rap

Men vad är detta? Har jag blivit en sån där som bloggar flitigt helt plötsligt? Nej så kan vi ju inte ha det! Men jag har hoppat på trenden-som-inte-riktigt-är-en-trend-längre, nämligen mp3-bloggande. Anledningen är att jag hörde en häftig låt på radio och tänkte vara "först" med att skriva om den (lycka till, Simon, eftersom det faktiskt var på RADIO du hörde låten). Nåväl, den heter Alla Som Inte Dansar och framförs av gruppen Maskinen, som är en kollaboration mellan Slagsmålsklubbens karismatiske ledare Frej, Kihlen från Snook och självaste Afasi! Det är en dunsande electrodansdänga vars beat för tankarna till Mr. Oizo - Flat Beat och, överraskande nog, "Vi som aldrig sa hora" av indiens gullponke Ronnie Sandahl (inte för att jag läst den). Många bloggare före mig har förutspått att denna låt kommer att svänga om Sveriges dansgolv och jag stämmer in i den profetian. P3 Populär trodde inte att den här låten skulle gå hem i avlägsna platser "som Boden" men jag tror de underskattar oss lappar/bönder här uppe. Jag vet åtminstone en aspirerande discjockey i Arvidsjaur som skulle damma igång Maskinen - Alla Som Inte Dansar fram mot småtimmarna när M.I.A. - Paper Planes, Familjen - Det Snurrar I Min Skalle och Populärmusik - Inte Bitter spunnit sina modiga varv i grammofonspelaren. Frågan är ju vilka mer än jag som skulle dansa. Kanske Linda.

"Alla som inte dansar är våldtäktsmän
gäller hela kvällen mellan tolv och fem"

Politiska hörnan

Hittills har jag inte varit alldeles för politisk, vill jag tillstå, och eftersom politik är något som kräver en klar tanke och många ord har jag dragit på det här, nämligen att skriva en kommentar till något Sveriges näst mest samspelta allians (efter The Tough Alliance) haft för sig under det senaste året.
Idag fick jag vatten på min kvarn och inspiration till en artikel, efter ett telefonmöte med Kock Rouge. Vi samtalade om den nyligen avgångna Ulrica Schenström och hennes krogvanor med tvivelaktiga karlar. Efter vi lagt på googlade jag lite mer på hela krogincidenten och det är bokstavligen redan spaltmeter skrivet om hennes skandalösa beteende med en TV4-reporter (å hålla på å pusses mitt på ljusan kvällningen nä förstå du Ulrica lilla hä jär int nyttit för dä!), att hon faktiskt hade krisjour och det slutgiltiga slaget: pappa Fredrik fick ta henne i örat och ha ett "snack" med henne som resulterade i att han gjorde henne arbets- och säkerligen arvlös. Och boven i dramat? Domaine Lalande Merlot. "Fruktig smak med inslag av blåbär, peppar och örter" enligt Systembolagets websida. Nå, jag är ju inte mannen att börja diskutera viner (min mamma har lärt mig att Cabernet Sauvignon är det bästa) och det ska jag heller inte göra. Jag undrar bara, "Ullis": var det värt det? 109:- kostade det. PER GLAS. Kände du att det enda sättet för dig att få lite kärlek var att supa ner dig och en journalist med dyrvinet? Hur behandlar din karl dig egentligen? Kock Rouge föreslog att Ulrica Schenström var "Reinfeldts närmaste fitta", och det kan ju låta lite hårt men ponera att det verkligen var så; vår k. statsminister är en sådan bock att tomtebolyckan med Filippa och tre-fyra barn helt enkelt inte var nog för hans bultande libido? Var han tvungen att ha en flicka i varje hamn? Och en "statssekreterare" två steg bakom honom som en piskad hund vart än han gick? Nog förstår jag att Fredrik är förkrossad idag; att förlora en sådan lydig hora.
Men nu handlade det ju om Ulrica, ursäkta sidospåret. Kommer någon att märka skillnaden imorgon när vidden av hennes avgång verkligen blir tydlig? Vad var hennes egentliga uppgift? Och kan någon förklara för mig vad allt det här handlar om? Här jobbar man heltid men tycker väl att man lyssnar ganska ofta på radio och ser tv, och så kommer man till Piteå och får se löpsedlar med PUSSBILDEN och AVGÅNG TJOHEJ och tänker "eh". En sista fråga: är det inte lite konstigt att det hittills bara är kvinnor som "efter samtal med statsministern" avgått från regeringen? Odenberg hoppade ju av självmant i bestörtningen av att det ska bli mindre jävlaranamma och pang-på-rödbetan,-grabbar och nu-jävlar-steker-vi-araberna-över-öppen-eld i svensk försvarspolitik.

Och då har vi kommit till slutet av denna politiska raljans med en kändistidningsfeature, nämligen lika som bär.

Odenberg?

Goldfinger?