They
If the problem?
Aldo and error, but it was the answer.
The army?
This week's message. Do not wait. Coconut top police general, payment of your home.
Uh no. Only have to wait for the company encouraged.
The students.
Is not it? Did you know that the Creator?
In contrast to the recommendations made by Disney for Men - and they all work together to manage and control the traffic stop ...
I - cells can not?
That's right.
Where can I find them.
And
And proud
Curling
Well ...
The evil diseases of the stomach. Kato.
Er ... Very low terms. Caroline, you make a mistake.
Two of the male model! If you have read Malcolm what? They do not make money?
Park I, long distance, because I am afraid of competition from the United Nations.
Other communication technologies. Was active.
A job?
In fact, the media writes.
Never mind
A great success

Okej alltså vafan

Nä, nu ger jag mig med bloggandet för ett tag. Orkar inte. Men det har ni nog gissat. Dessutom ska jag ju till Tyskland! För att där plugga! Tyska! Ja jag vet, det är det bästa stället att plugga tyska på! PEPP!

Men seriöst. De viktiga människorna får mail av mig, och ni andra (samt ni viktiga) kan läsa min Twitter. Och orkar ni inte det får ni ha det så bra. careface.jpg.

/Simon

p.s.: Min senaste spotify-spellista

Stort kåseri kommer snart,

men först några små länktips

Boris Lupp är alla medelålders reaktionära mäns språkrör, försvarar arkaiska värderingar och uppbär ett oförsonligt hat mot Närke med omnejd. Läs hans små brev, lappar och insändare med lika ojämn uppdatering som förväntas.

Ball I Samtiden är egentligen det enda du behöver i din RSS-läsare. Instruktören berättar för dig hur du ska förhålla dig till allt från dricks på restaurang till popgruppen Noice för att bli så ball som möjligt.

Anders loves Maria är en svensk webcomic på engelska om kärlek och relationer. Jag hittade den igår och har läst ca 60 sidor redan.


Och i övrigt, kära vänner: jag förbereder ett stort avslöjande i nästa inlägg. Detta är att betrakta som en cliffhanger.

Det är dags att träda fram. Någon av oss måste stiga ut i ljuset och bekänna. Det börjar på samma sätt för alla; man blir tipsad av en kompis, är först lite tveksam men sen kastar man sig rakt in i sin lilla sköna förbjudna njutning. Eller, den är bara liten till en början, och snart kretsar allt kring denna enda sak.
Låt mig berätta en liten historia från det verkliga livet. En man i 25-årsåldern står vid stängningsdags och skurar golvet bakom hotellbaren. Fram till bardisken kommer en kvinna i hans ålder, de känner varandra sen tidigare. Han tittar upp på henne, låter moppen vila ett slag och så kommer de i samspråk. Efter att de vanliga artighetsfraserna är över råkar han nämna att han kommit till level 78 med sin warlock och nu dag och natt tänker på denna samling pixlar och bits som befinner sig någonstans ute i nätetern.
Hon (intresserat): Så det säger du? PvP eller PvE?
Han (lite skamset): PvE, jag visste inte att PvP var den rätta vägen att gå när jag rollade min gubbe och nu har jag blivit så fäst vid min server att...
Hon (leende): Det gör inget, polarn! Gud, nu blir jag sugen på att spela igen. Har inte haft tid att grinda på riktigt länge.
Han: Jaså, vadå då, för mycket jobb på båten eller?
Hon: Nej, inget sånt, jag har bara varit upptagen med att levla min gubbe i Mafia Wars.
Han: Känner jag inte till, är det till 360?
Hon (skrattar lite): Nej, Facebook!
(här fryser han till och hejdar sig innan han säger det han tänker.)
Han (förbryllat): Men... är inte det ett sånt där spamspel som är helt värdelöst?
Hon (för en hundradels sekund far ett ilsket drag över hennes blick): Nej! Det är sjukt bra, peppen liksom!
De säger farväl, han jobbar klart, stämplar ut, åker hem, loggar med skakiga fingrar in på Fejan och söker rätt på applikationen. Mafia Wars. Han ser att han fått flera inbjudningar av kompisar, och bestämmer sig för att prova. Bara ett litet tag.

Kan du räkna ut hur sagan slutar? Känner du igen dig? Det är, som sagt, dags att någon tar bladet från munnen och berättar exakt vad som pågår. Hur två intelligenta och pigga unga människor kan förlora sig i något som vid första anblick verkar så idiotiskt? Människor med världen bokstavligen för sina fötter ägnar sig åt att göra låtsasvarelser hittepå-bättre på internet? Är inte hela internet hittepå egentligen?
Och så knäckfrågan: HUR GICK DET SÅ HÄR LÅNGT?

Nu har jag inte riktigt tid att skriva mer, ska se om jag kan fippla mig till 56 innan jag lägger mig.

Till alla i min maffia: tack för hjälpen!
Till alla andra: HJÄLP!

Pirater på djupt vatten

(vill så hemskt mycket be om ursäkt för den klyschiga rubriken)

Nu har det gått för långt. Piratpartiet skulle få mandat i EU-parlamentet om det vore val idag, en färsk undersökning visar att de skulle få över 5% av rösterna. Och jag tänker inte börja diskutera med er, eftersom faktum kvarstår: PP har inget i EU-parlamentet att göra. Det var roligt ett litet tag, de kallade sig "pirater" och var rebelliska och ville att alla i hela världen skulle få tillgång till all kultur som producerats i hela världen. Det kan jag tycka är helt okej, visst fan är det trevligt med gratis musik, filmer, spel och böcker! Men så kommer samvetsfrågan, det som många pirater verkar vilja glömma; någon ska ha betalt för hela kalaset. Hur kan så många människor vara så egoistiska, att de röstar på ett parti vars enda drivkraft är att de själva ska få tillgång till frukten av någon annans arbete utan att betala en spänn för det?
Förut, i de gamla dagarna vill säga, hade politiska partier oftast mer än en punkt på dagordningen. Det kunde vara förlegade uttryck som "solidaritet", "bättre välfärd för alla" eller varför inte den uråldriga klassikern "lägre skatter"! Det är som bortblåst i dagens Sverige, där politikerna med hjälp av högermedia pratar nyspråk; Moderaterna är ett arbetarparti, Anders Borg är en hjälte som vill att staten ska gå in med mer pengar och Wanja Lundby-Wedin är en veritabel häxa som stulit pengar från hederliga svenskar. Och så nu Piratpartiet. Suck.
Kan ni tänka er hur det skulle se ut, om PP tar sig in i EU-parlamentet? Jag har en bild i huvudet.
(talare) - Ja, efter dagens diskussion om finanskrisens verkningar på de polska stålindustrierna är det dags för nästa ämne på agenan, klimatfrågan.
(representant från Piraterna, räcker upp handen) - Jo ursäkta, men när ska vi prata om de viktiga sakerna?
(talare) - Eh, va?
(pirat) - Alltså, jag vill veta när jag får klartecken att lagligt ladda hem Bob Dylans diskografi till min dator utan att betala. Kan inte klimatfrågan vänta?
(talare) - Nu förstår jag inte riktigt...
(pirat) - Men vi skulle ju få diskutera det viktigaste för hela världen, det lovades vi ju! Telekompaketet! IPRED-lagen! Att jag inte vill pröjsa hundra miljoner till upphovsrättsinnehavarna!
(talare, plockar upp pistol) - Immunity... DECLINED! (skjuter piraten mellan ögonen.)

Eh... kanske något sånt i alla fall. Men jag hoppas ni förstår min poäng, nu ska jag ut och basturagga och dricka en folköl och sluta tänka på politik för denna vecka.

Kram på er.

KÄNSLIGA BLOGGLÄSARE VARNAS

Fy fan vilket svin jag är. Ni också. Såså, inte bli kränkta nu, eftersom ni säkerligen tänkte exakt samma cyniska tankar som jag och hela publiken och juryn i detta klipp, Susan Boyle på Britan's Got Talent. Jag förstår inte hur vi kan hålla på och skratta och peka finger åt någon, bara på grund av deras utseende och sättet de pratar på.

Det luktar paradigmskifte lång väg, först Paul Potts och sedan denna näktergal. Kan vi inte alla för en gång göra upp med vår utseendefixerade värld, som egentligen bara är till för att göra rika modeskapare, sminkförsäljare och viktcoacher ännu rikare? While we're at it, låt oss också bränna Nöjesguiden, Vice och andra mobbningsmedia på pålar, med Fredrik & Filip på toppen av majbrasan? Lyteskomik hör hemma på medeltiden, vi är bättre än så.


För alla er som är som jag och har tröttnat på dagens egofixerade samhälle vill jag tipsa om Det Grymma Svärdet, vars agenda är att lyfta fram den lilla svaga människan. Och frijazz.
Dess redaktör och skapare, Pontus Lundkvist, är en av Sveriges mest klarsynta och roliga män, skriver och tecknar tät samtidssatir så het att pappret börjar brinna och rövhålet svider som efter en femrätters indiskt.

För alla ni andra, fortsätt med ert mobbande och smutskastande hit och dit. Ni kommer att bli ihågkomna som en bitter mörk parentes i mänsklighetens historia.

Om att stå upp för sig själv

På "sexårs", när skolan var en farlig men spännande drake vid horisonten - en drake med en nedklottrad bänk som tron - försökte fröknarna lära oss att försvara oss mot de äldre barnen, speciellt treorna som ju verkade ofantligt stora.
- Om de kallar er för "lillskit" ska ni bara svara "storskit luktar mycket värre!", sa Margot i sin täckkappa och blossade på sin gula Blend (på den tiden var det inget konstigt med att röka inför barnen).
Stärkt av dessa ord försökte jag uppbringa mod att svara emot när jättarna i trean sa något, men det blev oftast ett
- Fngh... eh... du... grh, som gradvis tystnade i takt med rödfärgens stigande i ansiktet och blickens flackande.
Mobbad blev jag aldrig, åtminstone inte i den mening som de uppfostrande berättelser jag sett, med en "tuffing" i jeansjacka som leder en mobb med hårda ord och våld mot en stackare (med glasögon), och som jämt slutar med att den mobbade ungen blir sparkad och slagen. Det var väl mer normala hyss jag blev utsatt för, som att några gigantiska barn tog min mössa och kastade mellan sig, och det enda jag fick ur mig var de mumlade gutturala fraserna jag tidigare nämnt. (En gång fick jag en strålande idé och stoppade ned mössan i kalsongerna när jag såg mösstjuvarna närma sig. Det fick förstås en bumerangeffekt och jag blev ett freak i deras ögon.)
Resten av skoltiden förflöt någorlunda fridfullt; jag hade fortfarande lite av freakstämpeln på mig, men med tiden lärde jag mig acceptera den och blev säkrare i mig själv. Men jag kunde inte svara emot. De som träffat mig skulle nog inte påstå att jag är tystlåten av mig, men jag har svårt att vara kaxig när någon kommer med kritik, även om den skulle vara orättvis. Jag svarar hellre vänligt emot än hugger tillbaka, och sparar de bitska kommentarerna tills jag blir ensam, eller med någon vän. Nästan aldrig delar jag ut rättfärdiga munhugg trots att jag borde.
En servitris jag jobbade med påstod att min konflikträdsla kom sig av att jag aldrig bråkat med mina syskon, och det kan kanske stämma till viss del. Trots det skulle jag inte vilja ha haft en sådan relation, som många syskon har, med min bror och syster. Dessutom vet jag många ensambarn som kan ta en konflikt. Jag gillar inte att ha något otalt med någon människa, och jag vill inte att någon ska bli besviken på mig.
Men ibland skulle jag verkligen vilja ha det där civilkuraget att säga ifrån så att det märks, komma med en kommentar liknande den Margot lärde mig för så många år sedan på Bofinkens dagis. Verkligen ryta till så att jag blir behandlad med den respekt som jag faktiskt förtjänar, för då skulle jag nog kunna respektera mig själv mer.
Missförstå mig inte. Nog slipper det ut en och annan syrlig kommentar från min mun, men eftersom jag inte är tränad i käftfäktandets ädla konst så har jag fel timing och det jag säger har fler gånger än inte samma bumerangeffekt som mössan-i-kalsongerna-incidenten.
Det som delvis fick mig att börja fundera på detta så här sent är Henrik Bromanders serie i senaste numret av Galago. Den heter "Den lyckligaste dagen" och blotta åtanken av den ger mig sköna obehagskänslor. Den handlar om en äldre albansk man som bor i Sverige och arbetar på en stormarknad. Jag vill inte avslöja för mycket, kära läsare, utan beordrar er härmed att införskaffa denna tidskrift och läsa från pärm till pärm. Den är utan tvekan en av Sveriges bästa tryckta publikationer. IMHO.

God natt go' vänner.

Varför gillar jag sånt här egentligen?

F*** My Life är grejen, det är dagens länktips.
Alltmedan jag läser fylls ögonen med tårar och hjärtat med svart lera, men jag uppfylls även av skadeglatt gott skratt. Vardagliga och extraordinära ångestdrinkar blandas med rena klantighetsshots och jag älskar varje sekund av det. Sidan påminner inte så lite om Pathetic Geek Stories fast utan bilder och med mycket snabbare uppdateringstakt.

Det jag mest fascineras av är mixen av igenkänning och "tur att det inte var jag"-känslor, samma som går igen i min husgud Mats Jonssons serier. Så att.
Något mer hade jag inte att säga. Jag är inte särskilt välformulerad vid den här tiden på dygnet, särskilt eftersom att jag jobbat åågh.
Nåväl, god natt på er pysar och sländor.

Skulle ha skrivit detta för längesen

Då och då träffas jag som av blixten av vissa låtar. Det kan inte förklaras, de slår mig med full kraft och jag lämnas med munnen vidöppen åt musikstyckets vilda framfart i min hjärna. En av dessa låtar heter Alice Practice och är gjord av några som kallar sig Crystal Castles. Jag upptäckte den för flera månader sedan men har inte kommit på att blogga om den förrän jag tänkte på den igen och fann att jag satt och gapade.

Jag har bara googlat en smula på Crystal Castles, varför vet jag inte riktigt men det kändes inte så viktigt att få reda på bakgrundshistoria och bandmedlemmar, utan jag ville låten vara som barndomens sakta smältande Dumlekola på tungan (den som förvandlade mig till Super-Simon när jag var 4-5 år).

Ni får ta och lyssna själva, ni kanske förstår vad jag menar, kanske inte.



(I övrigt: Fleet Foxes, MGMT och Kristian Anttila samt extrajobb på T.)

Varför gick de inte ur bilen?

Det är intressant att höra människors åsikter ibland. På jobbet hörde jag rapporteringen om de rasistiska uttalanden som Malmöpolisen yttrat under kravallerna i stadsdelen Rosengård innan jul, ni vet "apadjävel" och "blattar" med mera med mera, och jag förfärades till en början. När jag sedan lyssnade på Hallå P3, ett telefonväkteri om aktuella händelser, fick jag höra ytterligare synpunkter. Vissa som ringde in tänkte som jag, att det som hänt var fruktansvärt, och andra hade en mer förstående hållning; det förstår väl varenda jävel att man blir förbannad när en massa människor besinningslöst går bärsärkagång i ett tätbebyggt område!

Efter ett tag började jag dock tänka och insåg att jag egentligen inte var så förvånad över polisernas på filmklippet bigotta åsikter. Det är ju trots allt polisen vi pratar om! Jag började även se det positiva; om nu detta kommer till ytan kanske något görs åt rasismen inom det svenska polisväsendet. Denna förhoppning föll dock i skam när jag hörde att det inte skulle bli någon utredning eftersom poliserna i fråga inte varit där i ärende att gripa någon av upprorsmännen.
Så jag gick till min far för att få hans bild av situationen. Min pappa är, för de som inte vet, inte särskilt tillitsfull mot polisen, ja inte någon överhet alls för den delen. Och visst, nog hade han en ståndpunkt som inte bara var annorlunda utan även gav mig en till pusselbit i frågan.

"Klart som fan polisen sa 'blattedjävel'" sa min far. "Det är ju inte precis någon hemlighet att svenska poliskåren är full med fascister! Det som gör mig mest upprörd är varför de inte gjorde något åt saken utan satt lugnt och stilla i sin piketbil och svor åt folkmassan som höll på att plundra och bränna ner hus."
Detta fick mig också att tänka. Hur kommer det sig att bara två ungdomar blev gripna efter kravallerna, trots att de självfallet inte kunnat göra upplopp själva? Varför är polisen så in i helvete rädda att de sitter i sin bil och bara förolämpar en folkmassa som förstör egendom, ja kanske till och med skadar eller dödar människor? Det krävs en ny poliskår i det här landet, en poliskår som faktiskt utövar den makt de har på ett sätt som inte blir bakvänt, en poliskår som inte sitter och fikar medan Rosengård brinner.

Eller så kanske det hela är en del av strategin. De vill helt enkelt sitta på arslet och se på medan invandrarna förgör sig själva. Och om så är fallet är några rasistiska tillmälen ingenting.

Hela detta inlägg är inte en annons

Jag vill redan i inledningen utfärda en brasklapp till de som må läsa denna blogg, vilka ni än är: detta inlägg kommer att handla om Stockholm. Ni har blivit varnade.

Jag slår upp min favoritdel av Dagens Nyheter, nämligen Kulturbilagan. Tar mig tid att läsa några notiser och även ett debattinlägg mest för att jag älskar hur de gamla kulturkoftorna lägger fram orden. Det är på det sättet jag drömmer att jag ska skriva en gång; vant, fyndigt och vasst när det behövs. Jag bläddrar vidare till På Stan-delen och får en aha-upplevelse. Jag känner plötsligt Hanna, vars kåserier jag läst vid några tillfällen. Det är ju Morgonpasset-Hanna, den där roliga med den sexiga värmländska dialekten (jag är helt allvarlig)! Efter att ha läst henne fortsätter jag till den alltid lika underhållande Åsiktsmaskinen och sen är det dags för lite porr. Ja, alltså, restaurangporr. Jag är nämligen hemligt och smått oförklarligt besatt av Korgkommissionens välskrivna recensioner. Jag skojar inte nu men ibland är det som att jag åker berg-och-dalbana; mina förväntningar åker upp när jag läser om en hälleflundra som beskrivs så väl att smaklökarna vaknar, trots den sena timmen, men förhoppningarna skjuts i sank när jag läser sista meningen i stycket och fisken sågas och får det förnedrande betyget "hygglig, men inte mer".

Det är någonstans här, när jag ser alla dessa bekanta gatunamn framför mina ögon, ja till och med nästan kan känna lukten av storstaden, som min längtan kommer krypande. Det börjar någonstans i magtrakten och stiger sen sakta mig åt huvudet och jag sluter ögonen och plötsligt står jag utanför Berns (trots att jag inte skulle kunna beskriva var det ligger eller ens hur byggnaden ser ut) och slickar mig om munnen i sulten förväntan om en läcker smakupplevelse. Bistro Berns räknas till prisklassen "mellan" (vilket jag förstått innebär ungefär 100-130 för en förrätt och kring 230 spänn för en varmrätt), och fick en fyra av den stränga Krogkommissionen. Jag kanske fantiserar att det är jag som är matrecensent. Eller, ännu bättre, att jag är kock på restaurangen. Jag behöver inte vara kökschef eller ens sous-chef; för mig räcker det att vara en del av den mustiga gemenskapen som finns (eller ska finnas) i ett kök. För tillfället upplever jag den i Arjeplog och det, mina damer och herrar och eventuellt övriga (=Ziggy Stardust), är inte fy skam. Lunchkocken Erik och jag, Salladskocken, drar dåliga ordvitsar, dansar, sjunger falskt och gör masker av Kalles Kaviar-kartongens lock (en bild av självaste Kalles ansikte i någotsånär normal storlek). Ja just det, vi dammar ut lite mat på buffén också.

Varför längtar jag då till Stockholm? Det kan inte handla om att jag saknar människor att prata med, Silverhatten har 100 anställda och många av dem passerar genom köket varje dag på jakt efter mjölk till kaffet, för att beställa vegmat eller för att reparera den krånglande hissen. Kanske är det rockens och popens förbannelse: en längtan till Något Annat, eller som Gösta Linderholm sjöng: "Det man inte har, det längtar man till och när man fått det som man vill ja då står tiden still... för en stund sen längtar man igen!" Tragiskt, om så vore fallet. Det får tiden utvisa. Tills dess får jag nöja mig med den Stockholmsporr som serveras till mig genom DN och P3 och känna det där sköna vemodet som får killar som Simon Norrsveden att sjunga sin omanliga (positivt menat) leda. Jag ska även se till att hålla salladsbuffén fräsch och kreativ för resten av säsongen. Amen.

Stapplande frostknastrande promenader
vi samlas tätt intill varandra för värmens skull
mörkret kryper runt oss som en filt
ett dåligt år blir ett dåligt liv på söndagens kväll.
Vi skriver andra i advent
men vad väntar du på?
Har vi inte redan sett det här förut?
Jag sjunger i falsett och grannen vill vara med
så mycket att hon knackar i väggen
hon hoppas kunna slå hål på väggen
så att hon kan krypa genom hålet i väggen
in till mitt rum och sjunga med mig
hon har en vacker altstämma
grannen ovanpå vill verkligen ta sig genom
sitt golv (mitt tak)
han sjunger basbaryton en känslig basbaryton med djupa undertoner
och söta övertoner som florsocker på en semla
kommer de någonsin in ska jag se till att ha nybryggt kaffe till dem
vi bildar en kör, knackar på och sjunger julvisor i grannskapet
men min granne bredvid (alten) fryser tyvärr ihjäl efter "Last Christmas"
vi lämnar in henne på gatukontoret
och skyller allt på snöröjningen
det blir en jul att minnas.

Barndomens känsla är inte kvar - men spelet är fortfarande bra

Simon Hedman spelar Quake och reser tillbaka till 1997

Jag tankade Quake för ett tag sedan efter en plötslig nostalgisk attack, och direkt jag slog igång det kom minnena forsande tillbaka. Den första flashback jag får är av ljudet. Id Software lyckades verkligen med konststycket att skapa äkta övernaturlig känsla med sina omänskliga vrål av monster som torteras, huvudkaraktärens skrik när han brinner upp i lava och det köttiga ljudet av zombies som sliter infekterat kött från sina huvuden och kastar det på spelaren.
Nästa sak som slår mig är att spelskaparna använt alla sina bruna färgkritor, lite av de gröna och någon enstaka röd. Det räckte så, tyckte de sen. Och visst, den murriga omgivningen bidrar till den otrevliga stämningen som Quake-världen ger.
Själva spelet var stilbildande, istället för "Doom-kloner" började folk prata om "Quake-kloner" och Id förnyade genren återigen med sin dystopiska sci-fi-shooter som har en story som väldigt få spelare faktiskt minns. Det var något med att trycka på knappar, skjuta på knappar, strejfa undan fiends och kasta granater på zombiesarna va?
Storyn är heller inte det viktiga när det gäller Quake, det är inte den som gav spelet sin otroliga framgång. Min teori är att Quake kunde växa sig så stort dels på grund av att det helt enkelt, även med dagens mått mätt, är ett väldigt bra spel, och dels att tillverkarna släppte källkoden för programmet 1999 vilket gjorde att vem som helst kunde skapa sina egna modifikationer och helt egna spel baserade på motorn.

När min bror fyllde 9 eller 10 år gav jag honom en bränd cd-rom-skiva i födelsedagspresent. Eller, det var våra föräldrar som gav honom den eftersom den kostade runt 200:-. Det var hjälpläraren Tette som fixat skivan åt mig och på den fanns Duke Nukem 3d, Diablo, Quake, Daggerfall och Warcraft 2 inlagt, samt några olika program för att hantera ihoppackade filer. Dessa spel var de mest attraktiva vid den tiden, kring 1997, och jag hade övertygat mor och far om att det var värt att lägga ut de där hundralapparna på skivan. Vi blev blixtförälskade i alla spel (förutom Daggerfall som aldrig fungerade) och tillbringade många timmar i Azeroth, Tristram, New York och, slutligen "The World Of Quake" som den hette. Vi var sannolikt nördar men det var alla i min bekantskapskrets vid den här tiden så det gjorde inte så mycket. Skolrasterna gick åt, vill jag minnas, mest till att diskutera olika fusk i Duke Nukem, hur man ska spendera level up-poängen i Diablo och hur man dödar Cthon.
Nu när jag, elva år senare, spelar de gamla spelen igen ler jag lite åt mig själv som 13-åring. Jag kastas tillbaka till den tiden då The Butchers "ah, fresh meat!" gav gåshud längs ryggraden på Joel och mig, och då vi hade stora problem med att döda första bossen i Quake på Easy (trots att man fick +100 health på den banan!) Antingen har jag blivit otroligt bra på att spela dataspel (vilket inte låter otroligt med tanke på den träning jag har) eller så var jag otroligt dålig på att spela när jag var 13 år. Det är säkerligen en kombination av de båda.
Hur som helst var den där cd-rom-skivan ett stort steg i min nördutveckling och gjorde mig till den jag är idag, på gott och på ont.

Nyaste stjärnorna på alternativfrijazzelectropunkscenen

MUSHROOMS IN THE UNDERLIFE

Efter en potent helg i Popstaden Skellefteå med Funky Dan, Liggf, Honky Kong och Düsseldwarf kom detta upp ur våra musikaliska inre. Att skapa musik är ångestdämpande, något som inte minst visar sig idag, då ångesten brukar vara överhängande. Det fick Honky att utbrista "vi borde satsa fullständigt på musiken!" Allt som allt skapades väl 14-16 låtar, bara one-takes, bara improviserat. Så här ska det gå till!

Allhelgonaaftons drömmande suckar

Satt vid ett bord i hotellets diskoteksdel. Allt var mörkt förutom den upplysta scenen där ett coverband tryckte fram "aktuella och klassiska hits" utan känsla. Bredvid mig, sugandes på en flasköl, satt O. Våra berusade blickar tittade på bandet, på övriga runt vårt bord och på varandra.

"Alltså," började han, "nu längtar jag som fan till Stockholm."
"Jag förstår vad du menar" sa jag tyst. Ingen annan vid bordet sa något. Antingen hörde de inte eller så strutsade de. Antagligen både och.

O fortsatte: "Där HÄNDER det något. På riktigt. Inte bara samma samma samma som varje helg här!"
Jag nickade slött och tittade runt mig, på människor som jag sett varje gång jag varit ute på hotellet, människor med trötthetspåsar under ögonen, alkoholinducerade leenden och en inneboende spänning i alla muskler, som om de var på vakt. Några var utklädda i mer eller mindre fantasifulla utstyrslar, det var Allhelgona.
"Jag förstår vad du menar". Jag upprepade mig. Det var ölens fel. Öl gör mig dum. Det gillar jag.

"Man kanske blir less på Stockholm efter ett tag också", sa O och blickade återigen ut över lokalen, hans ögon såg rakt igenom alla de
dansande och skrålande Arvidsjaurborna. "Men det finns fan så mycket mer att bli less där."
"Och det är alltid något som händer" sa jag, och hade glömt att O redan sagt det. Tog en klunk öl.
"Vi måste vara i en sturm und drang-period..." började jag, men kunde inte fullfölja tanken. Kopplingarna i hjärnan hade tillfälligt kortslutits. Jag började istället nynna med till bandets trötta version av "Thunderstruck".

Thunder. Ohwohowoho ho wooo. Thunder.

Hela publiken sjöng med, men istället för att få den där varma mjuka känslan jag brukar få när många människor sjunger eller säger samma sak kände jag bara äckel. Lokalens mörker gjorde min redan dimmiga syn ännu skummare och jag såg bara vita ansikten i mörka kläder som gled förbi. Dessa vinleenden.

"Jag förstår vad du menar, jag förstår verkligen hur du känner" formulerade jag och jag hoppas att han förstod att jag förstod.
"Vi måste dra dit, och det nu", lät O uppgivet upphäva från sin stol. "Det här går inte längre, jag har upplevt samma fest och samma utekväll varje lördag i flera hundra år nu känns det som".
Jag tänkte direkt på allas som gillar referenser favoritfilm att referera till när något är upprepande: Groundhog Day. Jag orkade inte referera.

Vi skålade våra flaskor, jag satte min mot munnen och tömde den i ett svep.
"Ska vi gå och dansa" föreslog jag. Det var inte en fråga, det var inte heller en order. Det var en tom fras. Som "allt bra?" Jag ställde mig upp och gick till baren och beställde två nya öl. Jag gav den ena till O och den andra började jag suga på samtidigt som jag klistrade på mitt vinleende och gav mig fan på att flytta från min födelseort snarast.