Barndomens känsla är inte kvar - men spelet är fortfarande bra

Simon Hedman spelar Quake och reser tillbaka till 1997

Jag tankade Quake för ett tag sedan efter en plötslig nostalgisk attack, och direkt jag slog igång det kom minnena forsande tillbaka. Den första flashback jag får är av ljudet. Id Software lyckades verkligen med konststycket att skapa äkta övernaturlig känsla med sina omänskliga vrål av monster som torteras, huvudkaraktärens skrik när han brinner upp i lava och det köttiga ljudet av zombies som sliter infekterat kött från sina huvuden och kastar det på spelaren.
Nästa sak som slår mig är att spelskaparna använt alla sina bruna färgkritor, lite av de gröna och någon enstaka röd. Det räckte så, tyckte de sen. Och visst, den murriga omgivningen bidrar till den otrevliga stämningen som Quake-världen ger.
Själva spelet var stilbildande, istället för "Doom-kloner" började folk prata om "Quake-kloner" och Id förnyade genren återigen med sin dystopiska sci-fi-shooter som har en story som väldigt få spelare faktiskt minns. Det var något med att trycka på knappar, skjuta på knappar, strejfa undan fiends och kasta granater på zombiesarna va?
Storyn är heller inte det viktiga när det gäller Quake, det är inte den som gav spelet sin otroliga framgång. Min teori är att Quake kunde växa sig så stort dels på grund av att det helt enkelt, även med dagens mått mätt, är ett väldigt bra spel, och dels att tillverkarna släppte källkoden för programmet 1999 vilket gjorde att vem som helst kunde skapa sina egna modifikationer och helt egna spel baserade på motorn.

När min bror fyllde 9 eller 10 år gav jag honom en bränd cd-rom-skiva i födelsedagspresent. Eller, det var våra föräldrar som gav honom den eftersom den kostade runt 200:-. Det var hjälpläraren Tette som fixat skivan åt mig och på den fanns Duke Nukem 3d, Diablo, Quake, Daggerfall och Warcraft 2 inlagt, samt några olika program för att hantera ihoppackade filer. Dessa spel var de mest attraktiva vid den tiden, kring 1997, och jag hade övertygat mor och far om att det var värt att lägga ut de där hundralapparna på skivan. Vi blev blixtförälskade i alla spel (förutom Daggerfall som aldrig fungerade) och tillbringade många timmar i Azeroth, Tristram, New York och, slutligen "The World Of Quake" som den hette. Vi var sannolikt nördar men det var alla i min bekantskapskrets vid den här tiden så det gjorde inte så mycket. Skolrasterna gick åt, vill jag minnas, mest till att diskutera olika fusk i Duke Nukem, hur man ska spendera level up-poängen i Diablo och hur man dödar Cthon.
Nu när jag, elva år senare, spelar de gamla spelen igen ler jag lite åt mig själv som 13-åring. Jag kastas tillbaka till den tiden då The Butchers "ah, fresh meat!" gav gåshud längs ryggraden på Joel och mig, och då vi hade stora problem med att döda första bossen i Quake på Easy (trots att man fick +100 health på den banan!) Antingen har jag blivit otroligt bra på att spela dataspel (vilket inte låter otroligt med tanke på den träning jag har) eller så var jag otroligt dålig på att spela när jag var 13 år. Det är säkerligen en kombination av de båda.
Hur som helst var den där cd-rom-skivan ett stort steg i min nördutveckling och gjorde mig till den jag är idag, på gott och på ont.

Nyaste stjärnorna på alternativfrijazzelectropunkscenen

MUSHROOMS IN THE UNDERLIFE

Efter en potent helg i Popstaden Skellefteå med Funky Dan, Liggf, Honky Kong och Düsseldwarf kom detta upp ur våra musikaliska inre. Att skapa musik är ångestdämpande, något som inte minst visar sig idag, då ångesten brukar vara överhängande. Det fick Honky att utbrista "vi borde satsa fullständigt på musiken!" Allt som allt skapades väl 14-16 låtar, bara one-takes, bara improviserat. Så här ska det gå till!

Allhelgonaaftons drömmande suckar

Satt vid ett bord i hotellets diskoteksdel. Allt var mörkt förutom den upplysta scenen där ett coverband tryckte fram "aktuella och klassiska hits" utan känsla. Bredvid mig, sugandes på en flasköl, satt O. Våra berusade blickar tittade på bandet, på övriga runt vårt bord och på varandra.

"Alltså," började han, "nu längtar jag som fan till Stockholm."
"Jag förstår vad du menar" sa jag tyst. Ingen annan vid bordet sa något. Antingen hörde de inte eller så strutsade de. Antagligen både och.

O fortsatte: "Där HÄNDER det något. På riktigt. Inte bara samma samma samma som varje helg här!"
Jag nickade slött och tittade runt mig, på människor som jag sett varje gång jag varit ute på hotellet, människor med trötthetspåsar under ögonen, alkoholinducerade leenden och en inneboende spänning i alla muskler, som om de var på vakt. Några var utklädda i mer eller mindre fantasifulla utstyrslar, det var Allhelgona.
"Jag förstår vad du menar". Jag upprepade mig. Det var ölens fel. Öl gör mig dum. Det gillar jag.

"Man kanske blir less på Stockholm efter ett tag också", sa O och blickade återigen ut över lokalen, hans ögon såg rakt igenom alla de
dansande och skrålande Arvidsjaurborna. "Men det finns fan så mycket mer att bli less där."
"Och det är alltid något som händer" sa jag, och hade glömt att O redan sagt det. Tog en klunk öl.
"Vi måste vara i en sturm und drang-period..." började jag, men kunde inte fullfölja tanken. Kopplingarna i hjärnan hade tillfälligt kortslutits. Jag började istället nynna med till bandets trötta version av "Thunderstruck".

Thunder. Ohwohowoho ho wooo. Thunder.

Hela publiken sjöng med, men istället för att få den där varma mjuka känslan jag brukar få när många människor sjunger eller säger samma sak kände jag bara äckel. Lokalens mörker gjorde min redan dimmiga syn ännu skummare och jag såg bara vita ansikten i mörka kläder som gled förbi. Dessa vinleenden.

"Jag förstår vad du menar, jag förstår verkligen hur du känner" formulerade jag och jag hoppas att han förstod att jag förstod.
"Vi måste dra dit, och det nu", lät O uppgivet upphäva från sin stol. "Det här går inte längre, jag har upplevt samma fest och samma utekväll varje lördag i flera hundra år nu känns det som".
Jag tänkte direkt på allas som gillar referenser favoritfilm att referera till när något är upprepande: Groundhog Day. Jag orkade inte referera.

Vi skålade våra flaskor, jag satte min mot munnen och tömde den i ett svep.
"Ska vi gå och dansa" föreslog jag. Det var inte en fråga, det var inte heller en order. Det var en tom fras. Som "allt bra?" Jag ställde mig upp och gick till baren och beställde två nya öl. Jag gav den ena till O och den andra började jag suga på samtidigt som jag klistrade på mitt vinleende och gav mig fan på att flytta från min födelseort snarast.

4/11 2008 - en stor dag!

Alla vet ju vilken dag det är i morgon, hela världen är a-buzzing med det stora som händer. Massmedia och bloggar har följt denna händelse länge och många är vi som längtar tills denne funkige svarte man kommer att skriva historia. Hans kamp för de svartas rättigheter tillsammans med sitt "crew" är välkända. Nu förstår väl alla precis vad jag pratar om, nämligen att Q-Tip från A Tribe Called Quest släpper sitt senaste album!
ATCQ bildades 1988 av den då blott 18-årige Kamaal "Q-Tip" Fareed, Malik "Phife Dawg" Taylor och DJ:en Ali Shaheed Muhammed. 1990 kom debuten People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm, och året efter släpptes The Low End Theory, min favorit hittills med dem. Q-Tip har knogat och släppt diverse soloalbum och imorgon, den fjärde november, är det alltså dags för hans nya alster. Mina förväntningar är stora, Q-Tip är en av mina bästa MCs och jag är intresserad av att höra hans kommentarer på aktuella politiska händelser.
Q-Tip själv påstod i en intervju i DN Kultur härförleden att han visst kommer att framträda på Rock The Bells, något som de svenska arrangörerna påstått att han inte skulle göra. Det kanske blir en surprise! Andra som uppträder på hip-hop-galan i Stockholm imorgon är giganter som Nas, De La Soul, Supernatural och Scratch, den vokable skivspelaren från The Roots. Jag personligen skulle ge ganska mycket för att ha biljetter till spektaklet, och ännu mer för att få bo i huvudstaden. Men mer om detta och mina "osunda wannabetendenser" i kommande kåserier om min hjälte Mats Jonsson.
Jag har fått för mig att morgondagen även innebär något annat stort för en amerikan med
afrikanska rötter men jag kan för mitt liv inte komma på vad det skulle vara. Nåväl, det kanske står något om det i notiserna i morgondagens DN.

Kamaal "Q-Tip" Fareed

(källor: Wikipedia)