Spontan soppa
Det tål att sägas; jag är satans avundsjuk för att jag inte får vara med mina vänner Chris och Chris och åka genom Europa och koka soppa. Jag var ganska trött på att resa när jag äntligen tog mig hem från ett regnigt Italien, men redan efter en vecka hemma börjar jag snegla i resebroschyrer och drömma mig bort. Sven och jag återupptog idén om tretusenkronorsresan, som jag känner mig sjukt pepp på. När det skulle bli av vet jag dock inte för jag har tänkt jobba som en hund ett år och sen börja kockskolan. Men men, man får väl drömma. Och det har jag tänkt göra nu, med ett påfund som jag kallar den spontana soppan eller frysrensningen.

Förberedelser
Du behöver en större gryta eller kastrull, lök, matfett, vatten och kanske en buljongtärning för att göra soppgrunden. Värm fettet i pannan, fräs den finhackade löken mjukt. Häll på vatten och buljongtärning. Koka upp. Hey presto, soppbas.

Ingredienser
Min spontana soppa kommer att innehålla lite av varje jag hittar i mitt kök.
Jag hittade
1 lök
1 vitlöksklyfta
1 burk sardeller
lite margarin
lite olivolja
morötter
tomater
ägg
majs
Dijonsenap
Odin 2,8 folköl
grönsaksbuljongtärning
timjan
basilika
oregano
lagerblad
grädde
habanerotabasco

Självaste tillagningen
Jag värmde sardellernas olja, olivoljan och margarinet i en uppvärmd stor kastrull och hackade löken och vitlöken och fräste den i fettet. Sedan rev jag ½ morot grovt och fräste med någon minut. Jag hällde på ½ liter vatten och tillsatte buljongtärningen, knäckte en Odin och lät buljongen kokas upp. När jag sippade på brygden insåg jag att Chris och Chris gjort en ölsoppa, så jag kunde ju inte vara sämre och hällde därför i en skvätt öl i grytan.
Tomaten (odlat i Övertorneå) samt resten av moroten hackades och jag tillsatte rubbet i soppan. Uppkok. Ölklunk. Jag rumstrerade lite i kryddskåpet och tog fram mina favoritkryddor, basilika och oregano, samt timjan, och mortlade några teskedar av det. Ner i soppan. Smakade av. Gött.
Efter lite grävande i skafferiet hittade jag en påse lagerblad och stoppade i ett i den bubblande kastrullen. Även en tesked Dijonsenap fick slinka i. Puttra. Bärs.
Under tiden jag maniskt vandrade fram och tillbaka i köket och funderade på vad jag skulle ha i soppan, kom jag på att Mat-Tina, i sin bok, tipsar om att man kan pochera ägg i soppan, och jag ville såklart inte vara sämre. Jag hittade ett ägg i kylen och knäckte det försiktigt i ett glas, och hällde det lika försiktigt, för att inte förstöra gulan, ner i den sjudande soppan. Efter någon minut lyfte jag ur det med hålslev. Coolt!
Sist hällde jag i någon deciliter frusna majskorn i pannan, och kokade så länge att de just så pass blivit varma. Som final combo mixade jag hela grejen slät i min matberedare och smakade av med salt, peppar , habanerotabasco och lite grädde. Ägget lade jag i min skål och hällde soppan över.

Resultat
Det blev sött! Jag undrar hur jag lyckades. Kanske det var morotens och majsens naturliga fruktsocker som trädde fram, jag vet inte.
Helt misslyckat blev det inte, men det var inte den bästa soppa jag gjort. Och det var ju inte för att göra ett kulinaaaaariskt mästerverk som jag gjorde detta experiment utan det var helt enkelt för att öva mig i soppkokande och kombinerande av smaker.
Till nästa gång ska jag tänka på att kanske inte använda mig av morot utan något annat, lite mer smakrikt och salt. Det behöver inte vara vegetariskt alls. Tips på vad det kan vara? Kommentera.

"Pojken i Skogen" av Mats Jonsson
Det verkar nästan förutbestämt.
För cirka tre veckor sedan hade jag några timmar att döda i Stockholm och sökte mig likt ett blint barn som känner lukten av sin mor till Comics Heaven i Gamla Stan. Där hittade jag en massa saker jag ville ha, men nöjde mig med Mats Jonssons första bok, "Unga Norrlänningar", med samlade serier som gör nedslag i vissa tider i tecknarens liv. Den beredde mig mycket nöje på min resa, som profetiskt nog avslutades i Stockholm där jag i en annan serieaffär inhandlade Jonssons senaste bok, "Pojken i Skogen". Den hade jag visserligen läst flera gånger tidigare men hade då satt den på topp 10, ja kanske topp 3, av de bästa böcker jag läst, så naturligtvis behövde jag den.
Jag försökte att inte läsa ut den så fort, att suga på den som en karamell och inte stressa. Detta ledde till att jag idag, fem dagar efter inhandlandet, läste klart den.
Det är ingen idé att kritisera Mats Jonsson för att han gör en bok om sin barndom, eftersom han själv är sin mest bitska kritiker. Så därför tänker jag bara hylla honom så till den milda grad att det nästan blir löjligt.
"Pojken i Skogen" handlar som sagt om en pojke som växer upp i Stensätter utanför Bollstabruk utanför Kramfors. Det som är speciellt med denna uppväxtskildring är att den till hundra procent visar barnets perspektiv, dess fantasier, rädslor och tankar - tankar som jag trodde jag var ensam om att ha haft. Mats barndom är säkert inte olik många barns, men jag misstänker att de flesta vuxna där ute har glömt hur det kändes att fantisera om demonerna i sågverket, tycka att snöborgen är en viktig demokratisk symbol och avsky skidutflykter, inte på grund av lättja utan rädsla och ångest. Ja, jag känner igen mig så till den milda grad att jag ibland måste lägga ifrån mig boken när vissa händelser stämmer in på mitt liv så mycket att till och med namnen nästan är samma.
Teckningsstilen är Jonssons patenterade naivist-ångest i svartvita rutor som på något sätt, bättre än de flesta serier jag läst, uttrycka så mycket med ansiktsuttryck - hånleende mobbare, förvirrare farbröder och förbannade mödrar blir levande med små medel. Less is more.
Jag tänker inte säga så mycket mer om handling och stil, det får ni upptäcka själv. Jag råder nämligen alla blivande föräldrar, före detta mobbare, mobboffer och helt enkelt varenda jävel som gått i skolan att läsa detta verk. Delvis för att jag vill veta om andra känt på detta sätt i sin barndom, dels för att den i mig väckt en tanke som jag ska bära med mig hela livet. "Jag ska aldrig glömma hur det känns att vara barn." Jag ska ha "Pojken i Skogen" i min bokhylla livet ut, och referera till den när jag ser mina egna barn.

Mats Jonssons websida

A humble request

Davs. Det är jag igen. Er editor-in-grief. Er chefredakssiör.
Jag har något jag vill be er om. Det är en liten grej som jag vill testa.
Gå in på er favoritsökmotor och knappa in ordet "excased". Just precis.
Jag förklarar denna nattliga idé närmare om sisådär en vecka.
Okej?

They Might be Giants – The Else
Åttiotalets främsta alternativa alternativa band är fortfarande inte direkt mainstream

They Might be Giants är enligt min högt subjektiva åsikt världens genom tiderna bästa band, jag vill bara få det sagt. Jag har egentligen ingen grund för denna åsikt, de är definitivt inte speciellt inflytelserika om man ser till den stora musikhistorien, de tilltalar en ganska nischad kategori av människor och de har genom sin diskografi visat tecken på en nästan exceptionell ojämnhet. Men They Might be Giants ger mig likt inget annat band någonsin förmått, känslan av att jag inte är ensam där ute.

En kort genomgång för noviser tror jag kan vara på sin plats: They Might be Giants är en duo som består av John Linnell och John Flansburgh. De är barndomsvänner som i början av åttiotalet tillsammans flyttade till New York och började uppträda i stadens konstkretsar. De spelade ensamma på scenen med en trummaskin, ett dragspel och en gitarr. Allt eftersom bildades en hyp kring bandets udda men melodiösa och medryckande musik och mellan perioden 1986 till 1992 så släppte duon fyra stycken helt makalösa skivor och nådde en liten kommersiell framgång på köpet. Med nittiotalets alternativa rockscen som rörde sig bort från den smarta, konstiga och mot Nirvana och dess gelikars mindre subtila energi så försvann bandet från spotlighten. Med ett nyrekryterat band i bakgrunden så fortsatte John och John att släppa skivor av varierande kvalitet. På senare tid har de även börjat med barnmusik och soundtrackarbete till film och teve.

Nåväl, det är nästan tre år sedan giganternas senaste riktiga album, det ytterst mediokra ’The Spine’ släpptes. Under tiden har de släppt ett essential album, en ABC-skiva för barn och dussintals med podcasts plus en samlingsskiva som samlar det bästa från dessa podcasts. Bandet har med andra ord lyckats att vara frenetiskt aktiva men samtidigt totalt ointressanta för alla fans i vuxen ålder som inte roas av några slarvigt inspelade demolåtar via en Internettjänst. Detta tillsammans med ovanligt varma ord från media gör mig enormt intresserad av nya the Else kan den någonsin leva upp till mina förväntningar? Är det en bra skiva? Har bandet någonting kvar att ge? Kommer den att kunna generera nya fans? Kan den mäta sig med bandets bästa material?

Det är inte helt enkelt att svara på dessa frågor. För det finns mycket bra på the Else, produktionen från the Dust Brothers, männen bakom Becks Odelay, Beastie Boys Paul’s Boutiqe eller Fight Club OST, är tight och får de vanligtvis fragmentariska och excentriska låtarna att faktiskt fungera tillsammans och låta som ett album. Men jag förstår inte varför alla låtarna är gitarrdrivna, John Linnells vanligtvis excellenta dragspelande, pianospelande, saxofonspelande, xylofonspelande och alla andra milliontals instrument han behärskar märks knappt alls på skivan. De distade elgitarrerna dränker bandets styrkor, texterna och melodierna och förstärker bandets svaghet: sången. Den andra goda nyheten är att John Linnell skriver bättre låtar än vad han har gjort på mycket länge och han bidrar med skivans oinskränkta höjdpunkter, den nattsvarta Climbing the Walls som är en av de bästa låtarna bandet har spelat in på tio år, den roliga och kvicka flörten med brittiskt sextiotal the Mesopotamians som även drar tankarna åt alltjämt otroliga xtc. Men John Linnells nyvunna säkerhet kontras med att John Flansburghs låtar är mycket svagare än vad de brukar vara. Feign Amnesia är en typisk stötig power-popdänga och låter precis som fem-sex andra låtar Flansburgh tidigare skrivit. With the Dark är ett ambitiöst försök till att skapa en experimentell poplåt enligt Sonic Youths mall, men den faller platt tyvärr. Flansburgh räddar dock sin roll som bandets ständige sekreterare i och med den utmärkta, nästan rörande Careful what you pack där han också visar prov på oanad finkänslighet i sången.

John Linnell står också för ett mängd låtar som landar någonstans i lite bättre än medlet kategorin. Tyvärr är skivans två första spår I’m impressed och Take out the trash totalt intetsägande. Känslan av att ett band som försöker så hårt, skriver så bra låtar och vågar ta ut svängarna så mycket borde låta ännu bättre än vad de gör, vägrar lämna min sida.

Så, lever den upp till mina förväntningar – ja det tror jag nog, är det en bra skiva? – ja det är det, har bandet någonting kvar att ge? – ja, med viss tvekan, kommer den att generera nya fans? – jag är mycket tveksam och slutligen kan den mäta sig med bandets bästa material? – nej det kan den inte och jag ställer mycket frågande till huruvida They Might be Giants någonsin kommer att släppa en till genomgående fantastisk skiva. De känns från och till lite trötta och på samma sätt som det är omöjligt för Bob Dylan att släppa en till Freewheelin’ så är det nog omöjligt för They Might be Giants att låta som bandet som för tjugo år sedan hade ett sound som låg stick i stäv med rådande trender men som trots det eller kanske just tack vare det lät som om de hade ett rättstavningsfacit till hur man gör udda men förtrollande popmusik.

Mitt förslag är att de inför nästa skiva tar kontakt med Timbaland och försöker sig på att göra en Nelly Furtado. Men jag måste ändå ställa frågan, vilket annat band låter efter tjugo år av nästan inga kommersiella framgångar så bra? Vilka skulle ens fortsätta att kämpa på? They Might be Giants älskar fortfarande musiken och de vägrar fortfarande att kompromissa.