Naturtragik

Tallarna svänger sina stoiska stolta spjut

i det bländvita tomrummet.

Eviga gestalter som återföds i andlösa strömmar av smaragdgrönt

och blod rött

som Jordens pulserande plaskande inre,

dit vi alla sannerligen förpassas för att likt våra bröder träden

reinkarneras i det verkliga Purgatorio.

Det är vi som är Alfa och Omega.

Episode IV: A new beginning

...och där,
andlös över detta mitt kosmos,
detta rum med tusen alkover där
åter tusen mörkrets sultaner samlat sina
skatter,
deras döttrar stjärnorna,
fann jag mig kroppsligt och själsligt ren.

Nästa scenario:

är det framtiden?
Mardrömmar om högt och lågt

om bittra bråk

och om spädbarns första ord.

Ingen tid till självrannsakan, men den tiden kommer

krypande

tillbaka

VI FINNS!
...snart.

Jag har åtminstone, foolishly enough, lagt till oss på Bloggkartan med Arvidsjaur som ortsnamn, eftersom det är därifrån vi sprungna äro. Få se om det hjälper.

Ni kan få klicka här också

TV - En tickande bomb eller ett rent nöje?

Prolog

Here. Det finns vissa program som gör att man blir arg. Sur* rentutav. Hey Baberiba var ett sådant program; värdelösa människor gör värdelösa imitationer och säger helt offatbart, fantastiskt, sjukt tråkiga saker. Och man fattar. Herre min gud vad man fattar ("att fatta" är ju som bekant detsamma som "att förstå" men vi på Modern Journalistik slår ett slag för att lansera det som ett uttryck för att ringa in tråkiga skämt. Simon har tidigare listat några exempel på sådana skämt (Se "Skämt som aldrig blir tråkiga" -15/02 -07)). Nu har vi ju gudskelov blivit av med just denna eterförgiftning som HB var men just när man trodde att man var säker ser sadisterna på TV4 till att Peter Magnusson får ett eget program. Jag har en tes om att någonstans i toppen av TV4huset en gång fanns nån gammal hotshotsnubbe, låt oss kalla honom ledarn, som tillsammans med nån stackare från ekonomiavdelnigen, låt oss kalla honom Bengt, satt på en personalfest. Klockan har alldeles nyss passerat fyra och förutom Ledarn och Bengt är de enda återstående festdeltagarna ett medelålders par som hittat varandra under kvällens gång och som just nu dansar med alldeles för häftiga rörelser till alldeles för lugn musik samt en kille som däckat i sin stol och som senare denna dag kommer att sparera från sin fru. Ledarn och Bengt samtalar om vad som skulle kunna passera som underhållning i svensk TV. Bengt menar att svenska folket inte skulle titta på vilken skit som helst medan Ledarn och sin sida hävdar motsatsen. Och det är här vi kommer in...

"...jävvla...faaaan...jag kan fanemej visst...*hick*..du ska få se....fanvåra tittare saknar visst själ...*hick*...jag kan fan pitcha vad fan som helst fan och det kommer att fan sälja...jävvla..."

Sekt och hjort. Kommande måndag sätter sig Ledarn ner och försöker hitta på världshistoriens tråkigaste programidé och försöker koppla ihop den med kanalens allra sämsta "personligheter" och tror ni inte att den jävlen lyckas sälja ideén. Och stackars Bengt på ekonimin får surt punga upp de 4000 spänn de slog vad om.

Så. Idag kommer jag alltså att recensera Situation Magnusson och eftersom att jag är en god reporter laddar jag olagligt hem ett avsnitt för att veta vad jag pratar om. Känns väldigt kreativt på nått vis. Nu ska jag analysera hela avsnittet grundligt för er. Here we go.

Programmet börjar med att Magnusson skojar med en dansk brewd på knaglig danska. Man fattar. Plötsligt! En helomvändning till svenska. Man fattar. Några sexreferenser. Sketch slut. Det har gått ungefär 1 minut av programmet och jag kokar redan. Hur ska detta sluta? Här får vi som tur är en andningspaus i form av en vinjett som har förärats med Willie Nelsons gamla slagdänga "On the road again". Tyvärr tvingas vi se Magnusson omkringspringandes i blöjor i en park under nämda vinjett och inte ens gamle Willie kan dämpa min rasande ilska.

Programmet forsätter med att Magnusson intervjuar engelsmän på Köpenhamns gator (sic) och byter ut deras riktiga efternamn mot putslustiga "cock" och "cunt". Det är roligt därför att det betyder "kuk" och "fitta" på engeska. Fattar ni? Bra! Vi fortsätter.

Magnusson i fatsuit. Han låtsas jobba på någon typ av databutik och drar referenser till internetporr när han hjälper en kund. Man fattar. Jag förnekar inte på något vis att tjocka människor är roliga men allt som har med humor att göra måste ju göras med viss finess. Magnusson saknar finess.

Monte Carlo. Magnusson springer omkring och intervjuar turister och harklar sig i micken titt som tätt. Det är roligt....därför....att...nä, nu får ni nog ta och hjälpa mig här. Jag fattar inte!! Den som har nyckeln och vet hemligheten kan väl skriva en rad till mig så att jag också kan få skratta.

Här inser jag att jag tagit mig vatten över huvudet och av säkerhetsskäl spolar jag fram ca 10 min.

Magnusson låtsas att han har tappat foten i en skidolycka och försöker skrämma upp ett passerande par. Kontroversiellt värre. Paret köper naturligtvis inte historien men är väldigt medgörliga. 8 K-G Hammar av 9 möjliga till dem.

Magnusson spelar lodis som söker jobb på arbetsförmedlingen och försöker med svårighet prata göteborska. Samma sak händer på en resebyrå. Det finns inga skämt, ingen punch, ingen twist, ingen poäng. Ingenting.

Och DÄR pallar jag inte mer. Jag är arg, ledsen och besviken. För att inte säga sur.

Nej. Jag säger NEJ, TV4. Vi har fattat länge nog nu. Kan det här månne vara ert straff mot de svenska tråkmånsar som tvingade er att sparka Fredrik och Filip. Det är den enda rimliga förklaringen till att någon utan grövre hjärnskada skulle kunna visa sånt här svammel på TV. Ren och skär tortyr är vad det är.
Skippa Magnusson för all framtid och köp in The Sarah Silverman Program istället. That's the shit right there.

Betyget uteblir av förståeliga skäl denna vecka.


Epilog

Bengt tog livet av sig två veckor efter att den här artikeln spelades in. Han dog ensam och urfattig i sin lägenhet i Sätra. Ledarn och sin sida investerade sina vunna blodspengar klokt och äger idag en stor del av rymden. Han är även aktiv och väl ansedd inom Herrens Motståndsarmé.

------------------------------------------------------------------------------------
/ *För er n00bz kan jag yppa att arghetsskalan ser ut som följer:
/ Småsur (standardläge)
/ Arg
/ Förbannad
/ Sur
/
/ !OBS!
/ Vissa ytterligare nyanser finnes men utskrives ej pga. platsbrist
/ !OBS!
----------------------------------------------------------------------------------

Kalle J – Om du lyssnar noga (Hybris)

Jag har svårt att hitta ord när jag ska försöka förklara varför Kalle Jönsson, en ung man från Västerås, är så blasfemiskt duktig. Detta är ett problem som jag dock tycks vara ensam ägare till. Skivbolags pressreleases är alltid skrattretande men Hybris och de riff som de slänger ihop om Kalle J är nästan i en liga för sig: ”Kalle J is a pop kind of guy and we must inform you that this is swedish pop with a touch of class and a touch of desparation” eller ”It is the modern world of pop and Kalle J is your guide from now on. Keep up the pace, dance!”. Journalistiken ligger inte långt efter för den delen heller. Andres Lokko, Sveriges svar på Andres Lokko, skriver i sin recension av Om du lyssnar noga: ”balearisk DIY-pop som skiner som starkast ju mer den närmar sig renodlad house”. Balearisk är en adjektivisering av bale vilket betyder rede för större fåglar. Andres Lokko må vara en språkpionjär men det är inte alltid så lätt att veta vad han pratar om.

Det här känns bra, jag är tillfreds med mitt citerande, jag är en ung och modern man som använder mig av en cut and paste approach till att recensera en skiva vars musik i sin tur tagit form genom att klippa och klistra, jag använder mig medvetet av satsradning av stilistiska anledningar. Jag är en ung och modern man. Kalle J är också en ung och modern man, född 1986 och aktiv inom den trendigaste av musikavarter. Det är nu snart sju år sedan the Avalanches släppte sin världsomvälvande skiva Since I Left You, en av de bästa popskivorna någonsin. Dessutom en skiva som är en instruktionsbok i hur man skapar bra elektronica. Att via samplingar skapa någonting, att bygga någonting nytt från någonting gammalt. Ett recyclingtänkande som torde ligga rätt i mun i dessa klimathotsbetonade tider.

Så bra som the Avalanches är inte Kalle J. Det vore orättvist att kräva ens hälften av det. Men han är charmig som en animerad liten hamster i japansk barnunderhållning. Kalle J döper låtar efter gamla avdankade teveskådisar och Kalle J tycker om ocreddigt åldrad svensk pop som Ratata. Om du lyssnar noga är en skiva som möts någonstans mellan det främmande, utländska, dansant musik som inte är gitarrbaserad och det genuint vackra genomsvenska popmediet. Det är pojkrumsdrömmar och låter lite grann som hur Håkan Hellström skulle låta om han inte redan var Håkan Hellström. Falsksången är ärlig och den går utan omvägar direkt in i mitt hjärta. Texterna är simpla men fyller väl sitt syfte och är vid några tillfällen på skivan rent utsagt vackra. Allting vilar i trovärdigheten, Kalle J skulle kunna vara din grannes son som sitter nere i källaren hela tiden, han skulle kunna vara den blyga killen i studentrummet bredvid mitt eller så skulle han kunna vara killen på ICA vars arbetsuppgifter tycks vara att hålla grönsakerna fuktiga. Nu är han ingenting av detta, eller så är han alla tre, det spelar egentligen ingen roll. Om du lyssnar noga är en fantastisk svensk popskiva av en artist som inte behöver vara sexig Markus Fagervall-esque rockstjärna, nomadiskt lagd bohem med ett sjukligt intresse av beatpoesi eller någon annan gammal trött mall. Det är helt okej att bara vara Kalle J. Välkommen till popsverige 2007.

Petit-chouxer med chokladkolasås
från "Under Valnötsträdet" av Anna Bergenström och Fanny Bergenström

På allmän begäran kommer här ett mycket trevligt litet recept som får min mun att vattnas.

Det handlar om petits-chouxer, och för att göra ca. 20 sådana ska du börja med att värma upp ugnen till 200°C och lägga ut bakplåtspapper på två plåtar. OK?
Fortsätt med att koka upp 3 dl vatten och 100 g smör och sedan sänka värmen. Tillsätt därefter 2 dl vetemjöl och röra som fan tills smeten blir som en deg och släpper från kastrullkanterna. Den får inte börja koka i det här läget! Ta bort kastrullen från plattan och låt svalna ett tag. Under tiden kan du dricka lite saft. Det är gott.
När smeten är lite svalare så rör du i tre ägg - ETT I TAGET. Elvisp funkar utmärkt.
Sen plockar du fram en spritspåse och letar fram ett krusigt munstycke. Häll smeten i påsen och spritsa den till golfbollsstora bullar. Kör in plåten i ugnen i typ 25 minuter. Dra fram laptopen och se ett avsnitt Simpsons, Family Guy, Futurama eller South Park. Häll upp bullarna på ett galler.
Eller förresten, strunta i att se på nån fånig tecknad serie, gör istället chokladkolasåsen! Det är enkelt, häll upp 100 gram smör, en deciliter ljus sirap, en deciliter socker, fyra matskedar kakao, två deciliter grädde samt två deciliter standardmjölk (jag älskar det ordet!). Koka sakta under omrörning. Det tar ungefär den tiden det tar att grädda petit-chouxerna eller att se ett avsnitt av tidigare nämnda fåniga tecknade serier.

När det är dags att trycka i sig läckerheterna, dela bullarna på hälften och ringla över chokladkolasåsen.

Fan. Nu måste jag gå och äta lite socker.

Okej, det är gott men MY GOSH; det förtjänar INTE hypen!
Som ni alla vet är jag matlagningsintresserad, och jobbar heltid+ i ett kök. Där diskuteras ofta, surprise surprise, olika sorts maträtter och drycker. Jag sneglar ju även titt som tätt i litteratur som har med mat att göra, det kan vara allt från systrarna Bergenströms kärleksfulla recept och branschtidningar för kockar till Hemingways fantastiska beskrivningar av hur en ensam man tillreder baked beans och gör apple flapjacks tio tusen mil från all bebyggelse.
Alltnog, det jag vill komma fram till är att förr eller senare stöter man på antingen en artikel, en reklamsida eller bara en råvarubeskrivning där en viss maträtt eller dryck beskrivs med superlativ. Ni vet vad jag snackar om (eller ni kanske inte gör det men nu kommer i alla fall poängen.) Vinprovning. Chokladprovning. En femsidors artikel om hur bra det är med grovt bröd. Dessa förbannade GI-ivrare. Olivoljekonnässörer!
Alla som någonsin druckit vin vet att man dricker det för att bli full och för att det kan smaka gott. Okej. Rött vin till fisk, vitt vin till kött. Ja, jag svor i kyrkan. Men det funkar, tro mig! Dekanterad Gato Negro sköljer ner den ungskokta siken lika bra som skulle min personliga favorit, den vita Castillo de Gredos. Men varför går folk omkring och sticker näsan i vädret och blir sommelierer (vinproffs) eller munskänkar eller vad fan de pretentiösa bastarderna väljer att kalla sig? Det är ju bara jäst druvjuice! Och alla bogus smaksensationer de påstår sig få! "En ton av kamelhårsbädd!" Det luktar som om den som trampat de HÄR Cabernet Sauvignon-druvorna haft Converse Vintage Edition på sig!" "Aah! Känner ni strävheten av vår vän Merlot, men ändå den milda vanilj- och tvåtaktsbensinaroooooooomen som denna oljefatslagrade pärla lyckas vissla fram på våra smaklökar?" För att använda ett slitet moderns uttryck: orka hypen!
Samma har numera börjat gälla även choklad. Säg inte emot mig nu: choklad är godis. Man kan göra kladdkaka. Det finns i glass. Det är otroligt gott.
Men frågan är återigen, är det så jävla speciellt så att man kan bli expert på det? Säkert säkert. Men jag ger mig fan på att det är samma personer som tjänar pengar på att "lära" stackars Medelsvenssons om vinprovning som håvar in svenska folkets surt förvärvade pengar på en halvtimmas "resa in i kakaofruktens magiska land"! Sluta mörda oss!
Men det som stör mig mest är alla nya dieter, eller rättare sagt dess förespråkare som profiterar på tidigare nämnda Medelsvensson som blivit knubbig av för mycket 85%-ig choklad och för lite motion (tar bilen till vinprovningskursen osv.)
Svensson vill ju bara gå ner lite i vikt och må lite bättre, men inte hjälper GI-metoden, grapefruktdieten, rödvinskuren, anorexia nervosa eller någon annan i den uppsjö av gå-ner-i-vikt-fort-metoder om man bara provar på ett tag, rasar i vikt och sen firar med ett superskrov med extra ost!
Det värsta är att jag håller på att trilla ner i det här prettoträsket. Jag har nästan slutat käka potatis på jobbet, utan äter bara sallad till köttet (GI-style), jag saliverar okontrollerat när jag läser om Valrhona-choklad och jag kan faktiskt tycka mig känna björnbärstonen i det sträva rödvinet. Dock kommer jag försöka hålla mina pretentiösa later på en tolerabel nivå så min omgivning och mina presumtiva läsare inte börjar kaskadkräkas, eller, ännu värre, skriva egna svavelosande krönikor om sådana som mig. Jag profiterar dock inte på det jag gör. Ännu.
För att bevisa det ska ni här få två gratis (!) viktminskningstips: inta inte mer energi än vad ni gör av med, samt, omvänt, se till att göra av med den mängden energi ni tar in. Då menar jag inte att ni fanatiskt ska räkna kalorier och socker och fett och fan och hans kusiner, jag menar bara att ni ska äta regelbundet, tills ni blir mätta samt inte för många kalorier. Jag följer inte själv dessa tips, men det borde jag göra. Och du med. Ja just du. Jag vet nog att du sitter där vid din dator med magen putande ut över jeanslinningen och blir alldeles Homer-dreglande när du läser om en massa choklad och börjar tänka på gräddiga chokladbakelser... petit-chouxer som pöser över av chokladkolakräm... gräddtårta... marmorerad chokladcheescake... NEJ Simon varde förbannad! Nu lyckades jag dregla ner tröjan igen!

Men det jag vill ha sagt är följande: jag vill att företag ska sluta lura av hederligt folk sina pengar, och att prettohattar slutar upp med att hypa saker som förvisso är väldigt goda men inte så goda att de förtjänar den måttlösa upphaussning de fått.