Den Tyska Milen
- ett fabulöst fylleslag i idrottens namn

Information
Den Tyska Milen är en tävling instiftad av Sven (härefter benämnd Generalen) år 2004 i Arvidsjaur. Själva grundidén är att på ett helt nytt sätt blanda alkohol och idrott, nämligen genom att löpa 10 km och dricka sex starköl. Taktikerna är många; vissa kör stenhårt på att vinna och springer iväg tidigt och försöker dricka så fort som möjligt så att alkoholen inte hinner slå förrän de är i mål (dessa brukar komma i mål på ca 2 timmar) , andra går lugnt och beskedligt arm i arm och klockar in sig på 3-4 timmar.
Fula kläder är också uppskattat.
Att kräkas räknas som att riva; kräks du har du bara möjlighet att vinna om alla andra också kastar upp en gång.

Allt brukar dock ordna sig vid målgången.

Förberedelser
Inför denna tredje årliga Tyska Mil var peppen och förväntningarna nästan olidliga.
Eftersom undertecknad (härefter kallad Journalisten) tagit på sig det stora ansvaret att Göra En Massa Grejer inför tävlingen, så hade han fjärilar i magen och säd i brallan flera dagar innan; hur många kommer? Blir det våldsamt? Hur ska jag klara mig?
Generalen och Johan G (härmed benämnd Nudisten) hade provsprungit och stakat ut banan i förväg, så att det verkligen blev en mil, och Journalisten hade samlat ihop alla deltagares favoritfestlåtar och spelat in dem på ett blandband som skulle spelas på Ledarstereon, en liten boombox som den som leder tävlingen enligt reglerna måste bära. Tanken var att den skulle fungera som hare, och att alla skulle försöka hålla jämna steg med ledaren.
Ingen visste egentligen hur många deltagare som skulle dyka upp, men dagen innan tävlingen var 16 klara och 11 osäkra kort.

Starten
När väl starten skulle ske, den 18/8 klockan 18 på Rymmarstadion i Arvidsjaur, bet Journalisten på naglarna av den anledning att han fem minuter i sex fortfarande var hemma eftersom middagen inte blev äten nog tidigt, och han hade lovat att hålla i starten i väntan på Generalen som skulle vara sen. Journalisten hoppade in i sin broders bil bärandes Ledarstereon, ryggsäck innehållande extrabatterier, öl och blandbandet samt en kasse med sina löparkläder. Han hade bestämt sig för att komma som fireman chic, och bar orangea galonbyxor med hängslen, nätbrynja och sydväst.


När han steg ut ur bilen möttes han av ett jubel från ett tjugotal flagranta fyllelöpare, och såg Generalen, klädd i jeansjacka, polisonger och den underbara It's Good To Be The King-truckerkepsen, stråla mot honom. Sedan såg han sig om lite och märkte överraskat sin gode vän Josef, Kommunisten, i sin fina Doktor Kosmos-tröja, samt Ternert och Kågström, som Journalisten absolut inte räknat med.
Vid mållinjen förklarades banan av funktionärerna Nudisten och Generalen. Först skulle enkilometerslingan löpas och den som var först tillbaka vid mållinjen skulle grabba Ledarstereon. Sedan fullföljdes ännu en tradition, som bestod i att alla flippade på ölets öppningsringar så att ett ljud som påminde om sköldpaddan som gäckar seriehunden Pluto uppstod. Efter detta var det dags för den vältränade startern Tommy att blåsa i sin pipa, och alla for iväg, förutom Generalen och Hakkas ende representant, Hakkas, som ställde sig på mållinjen för att inmundiga sin första öl, en väl genomtalad strategi.
Nudisten, Kommunisten och Lidman (Satan) tog täten, och även Journalisten och Blottaren hängde med bra.

Löpningen
Banan skulle i år vara exakt en mil (tidigare år har den varit fem respektive 7,5 km) och funktionärerna hade verkligen tänkt till: först runt 1035-metersspåret fram till mållinjen, där Ledarstereon fångas av den snabbaste löparen, och sedan runt fyrakommafemkilometern två gånger.
Satan, Kommunisten och Nudisten var som sagt snabbt iväg, och det var Satan som ledde efter första varvet. Just då hade Generalen precis hunnit börja "löpa". Journalisten och Blottaren löpte på rätt bra och utökade avståndet till de bakomvarande, ändå till efter första uppförsbacken då Blottaren joinade den vandrande majoriteten och Journalisten fick springa själv. Det var väl inte det han tänkt sig precis, men han hade gett sig jävulen på att få en hyfsad placering detta år.
Efter några kilometer hörde han sitt namn ropas, och ännu några hundra meter fram hamnade han i bakhåll! Det visade sig vara Kommunisten som gömt sig i buskarna och varit sällskapssjuk. Han hade spillt ut en tredjedels öl och trodde sig vara diskad, så han hade avvikit från täten och försökt bada i en nästan vattenlös tjärn. Journalisten blev glad över sällskapet, och resten av vägen sprang och gick de jäms med varandra och blev minst sagt djupa bitvis.
Just innan första femkilometerrundan skulle ända såg våra hjältar de ledande tu, enbart 500 meter framför. Trots att Journalisten ville lägga vantarna på Ledarstereon stannade de för en rök- och vätskepaus vid mållinjen, och fortsatte sedan i samma takt utan att bli upphunna av de Vandrande.
När det bara var femhundra meter kvar av hela loppet insåg Journalisten, nu något berusad, att han kanske hade en chans att knipa tredjeplatsen! Så bra hade ingen tippat honom, inte ens han själv, så han drack hastigt sin sista öl som tog slut på mållinjen, och ramlade fantastiskt lycklig in i mål, medan Kommunisten hade en öl kvar som han, något surmulet, fick dricka upp och slutade på en sjundeplats.

Mål!
Ett relativt lugn mötte Journalisten och Kommunisten när de ramlade in till mål; förutom Nudisten och Lidman var där enbart Slinkan i sin bil samt några flickor på cykel (en av dem var en av de "fala damerna på glid" som nämndes i PDOL-recensionen) som skrattade gott åt de tävlandes kläder och berusningsgrad.
Journalisten lade sig strålande glad på marken och njöt av segermusiken som spelades på Ledarstereon, och han passade även på att dansa lite inför de gapskrattande cykelfruntimren, en show han gärna bjöd på.
Efter en stund började fler och fler tävlande troppa in, och festandet tilltog. Själva klimax nåddes då Generalen rutchade in på en elfteplats (troligen, eftersom ingen riktigt minns.) Det var även då själva blottandet tog fart. Deltagaren Blottaren hade redan innan bestämt sig för att ta av sina kalsonger efter halva racet och enbart ha på sig en morgonrock, och Nudisten gjorde det han gjort sig känd för hela sommaren. Det sistnämnda påstås av honom själv inte vara hans fel, "det var ju nån annan som drog ner byxorna på mig!", men han gjorde inget för att skyla sig inför de knappt myndiga bruttorna på hoj.
Just vid denna tidpunkt, efter att alla deltagare druckit sex stark, finns det spridda historier om vad som egentligen hände, men enligt alla som Journalisten intervjuat var det Jävligt Kul. Ett trick som de flesta fick smaka på, och några har sviter av än, är det Tok och Jewwy utförde, och som ni säkert känner till: en av dem ställde sig på alla fyra bakom offret medan den andre knuffade offret över sin medhjälpare. Slapstick.
Hakkas berättade senare att han lagt sig ner på rygg med byxorna vid knäna och "låtit den välja sida", så att säga. Lidman hade på morgonen 21 filmklipp på sin mobilkamera, och han säger

"Det är BARA kuk. I runda slängar en halvtimma håriga rövar och pojksnopp."

Alla väntar spänt på att få se, särskilt (gissar undertecknad) de fagra flickorna på cykel.
Även värt att nämna är all allsång som måste inträffa vid ett sådant tillfälle, och vår husgud Andrew W.K. var förstås populärast. Även Robin (Emokillen) visade sig kunna nästan alla texter. Många uttryck av manlig kärlek visades också, men det får stå för männen.
Kenny (Nörden) och Viola (Emotjejen) kom sist.

Efterfest
Deltargarna började så smått åka från Rymmarstadion, de flesta på väg till Stalo Krog för en uppfriskande bira efter den jobbiga löpningen.
Generalen, Journalisten, Hakkas, Nörden, Emokillen och Emotjejen beslutade att vandra till krogen tillsammans, men först skulle de till Hakkas bil och lämna lite av hans saker. På vägen dit insåg följet att Nörden aldrig nånsin druckit så där mycket öl nån gång, så alla bävade för vad som skulle hända. Det enda som egentligen skedde var dock att han fnittrade jättemycket och hade väldigt svårt att stå på benen (något som de andra naturligtvis drog komisk fördel av genom att medelst små knuffar fälla honom ned i diket.)
Väl framme på parkeringen klättrade Hakkas upp på sin bil och lekte Titanic, men lugnade sig och bjöd på öl, som dracks upp under glada tillrop på väg till krogen Stalo.
Där möttes de flesta av de tävlande och skrattade och log, och Generalen beställde en White Russian utan White och Russian, men ångrade sig och beställde istället sex ettor White Russian som han glatt bjöd till sina närmaste.
Kvällen pumpade på, och mot 1-tiden ringde Generalens telefon från Hakkas nummer, men det var inte han utan en okänd flicka som hittat Hakkas i sin trappuppgång och fått instruktioner att ringa Generalen, för han var den ende Hakkas kände i Arvidsjaur. Det blev en smått penibel situation men allt ordnade sig.
Metalbröderna Dubbeldäckarn och Addo försökte skapa en fest någonstans med intentionen att få en engelsk dam i säng, men det enda de lyckades med var att klättra upp för en vägg och in på en balkong där de trodde att de engelska besökarna bodde. Istället möttes de dock av Isabella, en italienska som inte riktigt tyckte att inbrott mitt i natten av onyktra människor med mantel var särskilt skoj. Needless to say blev det inget för Dubbeldäckarn.

Slutgiltig kommentar
Mycket mer än allt nämnt ovan hände, men eftersom jag inte kan minnas allt, och inte har pratat med alla, kan jag inte fylla i alla luckor. Jag hoppas få kommentarer som kan hjälpa mig att minnas just den där ollningen, omkullspringningen och just det där gapskrattet.

Kära vänner, jag kan inte säga nog hur mycket denna underbara fest betyder för mig, och det faktum att folk kom så långväga ifrån som Hakkas, Umeå och till och med Stockholm gör det ännu mer fantastiskt. Hoppas att vi ses nästa år, och hoppas att alla ni som inte var med blir inspirerade att starta upp Tyska Milar hemma hos er.

En slutgiltig(ish) målgångslista finns på den Tyska Milens lunarsida. Deltagarkommentarer hittas här nedan i "comments".

Må Generalen vara med er!

/Journalisten

Carola - Fredag Stora scenen 20:15

Jag har tidigare hävdat att Carola är en av världens bästa artister men efter fredagens konsert måste jag nog ta tillbaka allt jag någonsin sagt. Carola är Världens. Bästa. Artist. Punkt. Det finns ingen som ens kommer nästan i närheten. Förstår-sig-på:aren kastar givetsvis koskit på mig och undrar hur jag kan försvara alla dumheter som super-milfen sagt i pressen och att hon dessutom är en sinnessjuk religös fanatiker.

Jag svarar:

1. Alla dumheter som hon någonsin sagt kommer oavkortat från Runar. (Sjukhusköerna skall även enligt uppgift vara hans fel).
2.Är det någon som fortfarande tror på pressen?
3.Vem fan bryr sig?

Så. Nu när vi har rett ut alla betänkligheter, så låt mig ta det från början.

Fredagen började, som de flesta festivaldagar gör, med några bärsor till frukost. Efter att ihärdigt ha väntat ut dagen kom så den efterlängtade kvällen då helgens, för min del, enda konserter skulle beskådas. När vi så ansåg att klockan slagit lagom gick jag, Simon och Fredrik till festivalområdet (Simon och Fredrik lyckades jag emellertid tappa bort innan vi ens hade hunnit gå den cirka 250 meter långa sträckan till fetivalområdet). Så gick jag in, fick ett färgglatt armband och humöret var allmänt på topp. Sen insåg jag att de (festivalarrangörerna alltså, inte invandrarna förf anm.) hade utfört en ordentligt misslyckad skönhetsoperation på fetivalormådet. Ingenting var som det brukar. Jag kände mig vilsen och lite ledsen men det fanns ingen tid att förlora på att stå gnälla. Carola skulle snart börja spela och jag ville inte missa en sekund. Jag gick fram till två vakter som helt oprovocerat ville se mitt leg (ein, zwei, drei nazi polizei). Jag svarade med min vänligaste stämma att jag inte hade nått på mig och att det enda jag ville veta var hur jag kunde hitta till Carola. Den ena av dem pekade i riktning mot Stora Scenen (som i år placerats ut på en plats där det rymdes ungefär hälften av den publik som brukar rymmas framför Stora Scenen. Scenen själv var dessutom ungefär hälften så stor som den brukar) och jag pinnade raskt vidare.
När jag kom fram var det redan väldigt mycket folk framför scenen. Lyckligtvis var de flesta tre huvuden kortare än jag och dessutom inte lika bevandrade genom livsfarliga hårdrockspubliker som jag är. Jag lyckades alltså med lika många delar våld som tränat konsertöga ta mig relativt långt fram. Om det inte vore för en överbeskyddande moder skulle jag ha kunnat krama kravallstänglset hela konserten.

Så drog det igång.

Jag hade sett Carola 2 gånger tidigare så jag visste att jag skulle få se en sjuhelsikes show och jag blev naturligtvis inte besviken. Bruden bestitter en rutin och en röst som inte är av denna gudsförgätna värld. Dessutom verkar det som att hon blir snyggare och snyggare för varje vecka.
Carola rockar så mycket att jag inte kan bry mig mindre om att alla hennes nya låtar som hon spelade är fullproppade med kristet bullshit. Jag står och ler hela konserten igenom även fast jag är helt obekant med hennes nya låtar.
Enligt rykten skulle Carola även framföra Eurovisionsschalgervinnarlåten (puh) Hard Rock Hallelujah vilket hade varit sjukt fett. Det visade det sig amellertid att ryktet bara var halvsant; vi fick en liten referens som intro till Främling.
Så kommer tillslut en av världens bästa låtar. Låten jag längtar efter varje gång jag hör henne. Fångad av en Stormvind. Jag får gåshud varje gång. Det slår aldrig fel. Stephan Berg är en geni.

Det enda som stör mig på riktigt med konserten är att hon spelar något för tidigt på kvällen på en alldeles, alldeles för liten scen. En stor fet känga till arrangörerna för detta!


Bäst: Fångad av en Stormvind (Som vanligt)
Sämst: Kristendomen (We get it! Enough allready!)

Betyg: 4 krukor & 1 stage dive av 5 & 2 möjliga

Piteå Dansar Och Ler 2006 (del Simon)

(Ett enhälligt beslut inom Recensionen-redaktionen sade igår vid klockan 22.15 att Simon skulle skriva om PDOLs hiphopklump samt en annan händelse, och Dubbeldäckarn skulle berätta om sin Thåström samt ännu en annan händelse. Dessa händelser definierades i alla händelser inte, så det blir spännande att se vilka de blir.)

Swing Fly, Petter, Looptroop
Fredag, Babylonscenen, kl 21.00

Ibland måste man ta mig fan ändra sig. Det står klart efter 1½ timme hård beatpumpning.
Min första intention var att bara se Looptroop och sedan sticka till Thåström, men när det är Swing Fly som startar med ett fyramannaband + DJ beslutar jag mig för att stanna och lyssna. Det beslutet visade sig vara mer än korrekt. Först efter ett par låtar känner jag igen snubben, det-är-ju-han-som-var-med-på-Teddybears-låten-Hey-Boy! Nyfiket låter jag min kropp dunsa med i beatet. När han sedan presenterar sitt band tittar jag och min kompis på varandra och gapar och säger "NÄÄ?! WOW!" eftersom det på gitarr är ingen mindre än Tomas Rusiak! Just precis, han som tidigare i år kom upp från sin källare redo att återigen rappa ihjäl lilla landet melanom. Och inte nog med det, vem spelar bas om inte Christian Falk! Funky Falcon! Imperiet! Mitt leende vet inga gränser!

Det är precis så här lång en hiphopkonsert ska vara, ungefär 30 minuter så man inte tröttnar på rösten eller beatsen. Efter en kort paus och artistbyte kommer först den nattsvarte turntableekvilibristen DJ Sleepy, och sedan äntrar Petter scenen och river av ett antal gamla och nya hits och jag, kors i taket, stordiggar! Jag har jämt tyckt att han varit en okreddig rappare med keffa rhymes (helt ärligt, när började jag använda sån här lingo?) fast nu när han står på scen och agerar kung över festivalen finns det i nuläget ingen som kunde göra mig så pepp på sommaren och livet och det. Och mitt i spelningen presenterar Petter den första gästartisten, och ingen mindre än kungahusskändaren och kåkfararen Ken Ring kommer ut och river av en ganska pajig låt som heter "Kutta Dom", men bara själva grejen att se denne legend uten penger känns riktigt riktigt härligt. Ännu gladare blir jag då Eye'n'I löper in och backar på Så Klart, och någon för mig okänd toastande whitebreadsnubbe sjunger en låt om att kvinnor ska hållas kort, eller något liknande.

Trots att jag blivit småförälskad i Sveriges näst meste rapartist (efter Organism såklart) är hans set en aning för långt, och jag börjar snegla oroligt på mobilklockan och konstaterar att jag inte hinner se mer än några låtar av LTR - fast de har jag ju sett ett antal gånger tidigare så jag mår inte allt för illa. Det jag hinner höra håller samma kvalitet som tidigare, och jag är mest fascinerad över deras jiggy klädstil, Promoes fett ofräscha men ändå helrätta dreadsfeja samt Embees anspråkslösa DJ:ande.

Åkej, betygssättning.
Swing Fly får tre pannband av fem; det är mest bandet och den glada attityden som räddar ett ganska fattigt låtutbud.

Petter tar hem fem fiskarhattar av sex möjliga; det skulle varit full pott om han skippat några låtar.

DVSG crew kan jag inte ge något betyg på grund av för få sedda låtar.

Till själva konceptet med alla hiphopakter på en och samma gång ger jag sju pickups av nio möjliga; det samlar ju alla intresserade på samma ställe och man får ett brett utbud, men samtidigt blir det lite för långt att se alla band.

Ett möte med Parra Pigg Fucker (GVE)
Piteå Havsbad, mitt på lördagen

Jo så här var det. Jag och mina vapendragare Granberg och Danne D begav oss på en liten utflykt till misärcampingen som går under namnet Hafsbadet efter att vi nyktrat till nog för att köra. Väl där kände vi oss smått vilsna, fast med den bakomliggande tanken att hitta någon vi kände. Efter en snabb promenad på området konstaterade vi att folk säkerligen inte mådde jättebra riktigt överallt, men att de haft jävligt roligt kvällen innan. Då vi just tänkt åka därifrån hörde vi en hes röst på laid back Tornedalsmål säga "tjenare, det är ju ni!" och mitt i husvagnssmeten såg vi ingen annan än ultrapunkaren Parra, en ärrad och tatuerad festivalräv som trots sin ringa ålder (hrrm hrrm 22) varit med om det mesta och även varit med om tillverkningen av en liten tarantella. Han såg relativt välmående ut där han höll hov med ett ölglas 50/50 fyllt med Red Bull och vodka. Fryntligt berättade han om sina vapendragares öden och varför de inte kunde bevista årets upplaga av Super och Spyr (någon kände sig fattig och någon behövde vila efter ett nedkissad och -spytt Trästock) men Bergman var iallafall med. Parras groggvirke var slut och han bjöd oss att följa till campingens affär för att inhandla nytt. På vägen räknade han upp de otaliga virken han förstört genom idogt drinkblandande, och vi vanliga dödliga sa "OOH!" och "AAH!" åt hans upptåg.
Jag fick i uppdrag att utföra köpet av ett fyrpack taurin- och guaranaspäckad njutning eftersom vår hjälte inte kunde gå in i butiken med sitt grogglas. Efter köpet gick vi till stranden, där vi hört att vackra damer i åtsittande bikinis kunde ha sina visten, men väl där fann vi enbart en bilälskande krullhårig hjälte från A-jaur som gav bort Porn Star-knappar till höger och vänster. Vi slog oss ner och fick oss ännu några välbehövliga Parra-anekdoter till mans.

Vår rendez-vous med den gode Gällivaretoken fick ett något abrupt slut då vi kollektivt insåg att sprit + red bull + Parra = okontrollerbar juggernaut och begav oss "bortåt vägen", helt enkelt tänkte på refrängen (GILLA LÄGET GILLALALALA LÄGET) och hade för avsikt att åka tillbaka till den svettiga, skitiga och testosteronmättade stadscampingen, där ett evigt tonårsbrölande "BIRA BIRA BIRA BÄRS BÄRS BÄRS" ekade mellan de slokande tälten, samt en sprittande förfestkänsla började lägga sig över våra alkoholkrävande sinnen och kroppar.
Innan vi kom dit mötte vi dock två fala damer på glid som vi gentilt erbjöd skjuts till staden, och hörde oss för om skvaller båd hit och dit. De fick även förmånen att lyssna på Danne D:s senaste blygsamma alster.