Varför gillar jag sånt här egentligen?

F*** My Life är grejen, det är dagens länktips.
Alltmedan jag läser fylls ögonen med tårar och hjärtat med svart lera, men jag uppfylls även av skadeglatt gott skratt. Vardagliga och extraordinära ångestdrinkar blandas med rena klantighetsshots och jag älskar varje sekund av det. Sidan påminner inte så lite om Pathetic Geek Stories fast utan bilder och med mycket snabbare uppdateringstakt.

Det jag mest fascineras av är mixen av igenkänning och "tur att det inte var jag"-känslor, samma som går igen i min husgud Mats Jonssons serier. Så att.
Något mer hade jag inte att säga. Jag är inte särskilt välformulerad vid den här tiden på dygnet, särskilt eftersom att jag jobbat åågh.
Nåväl, god natt på er pysar och sländor.

Skulle ha skrivit detta för längesen

Då och då träffas jag som av blixten av vissa låtar. Det kan inte förklaras, de slår mig med full kraft och jag lämnas med munnen vidöppen åt musikstyckets vilda framfart i min hjärna. En av dessa låtar heter Alice Practice och är gjord av några som kallar sig Crystal Castles. Jag upptäckte den för flera månader sedan men har inte kommit på att blogga om den förrän jag tänkte på den igen och fann att jag satt och gapade.

Jag har bara googlat en smula på Crystal Castles, varför vet jag inte riktigt men det kändes inte så viktigt att få reda på bakgrundshistoria och bandmedlemmar, utan jag ville låten vara som barndomens sakta smältande Dumlekola på tungan (den som förvandlade mig till Super-Simon när jag var 4-5 år).

Ni får ta och lyssna själva, ni kanske förstår vad jag menar, kanske inte.



(I övrigt: Fleet Foxes, MGMT och Kristian Anttila samt extrajobb på T.)