Egentligen borde jag inte tycka om den här filmen.
Jag menar, jag föddes det år den utspelas, så det finns inget där för mig att hämta. Det kan man tycka i alla fall.
Tur att trender återkommer då.
Eftersom mycket av musiken som spelas i Ulf Malmros senaste film har jag själv lyssnat på under min lugnt rebelliska tonårsperiod, och jag kände mig ofta som filmens Abra där jag växte upp i ett litet inskränkt samhälle. Vissa skillnader finns dock; musiken som 1984 var upprorisk känns 1998 smått föråldrad, men det hindrade inte mig från att omfamna den hjärtligt och bära mammas Ebba-lps nära hjärtat. För övrigt känner jag igen alla filmens raggare och fjortisar.
Så på det sättet har inte tiderna förändrats nämnvärt, förutom att på den tiden kunde man inte skriva av sig om världens orättvisor i en blogg.
Men, nog om mig och hur synd det var om mig, tillbaka till filmen.
Ulf Malmros, tillsammans med ett gäng väldigt kompetenta unga skådespelare, lyckas med gamla beprövade knep göra mig som biobesökare både leende och spänd. Fastän jag har på känn att det kommer bli ett lyckligt slut, kan jag inte hjälpa att pulsen ökar då pojkbekymmer, gräl och äckliga klubbägare hotar att göra sagan kort för det kämpande tjejbandet Tjenare Kungen.

Filmen börjar 1982 med att punktjejen Abra och hennes milt punkiga kompisar spelar en låt i en källare i ett hus på landet. Vi får snart bilden klar av exakt hur bonnig hålan som Abra bor i. Det är tydligt att hon inte alls passar in, och en våldsam demonstration över raggares hat mot punkare följer.
Spola fram två år. Abra är fortfarande punkare, raggarna är fortfarande korkade och ett synthband spelar på Folkets Hus. Med som råddare är en tjej med morotsrött hår vid namn Millan. Abra och Millan möts i och med en kastad flaska, och Abra följer med bandet till Göteborg med lögner i bakfickan. Snart har de båda tjejerna bildat ett band, och Abra fått jobb som korvpackare. Nu börjar vägen mot berömmelse.

För första gången på mycket länge sitter jag inte och skruvar mig i de icke-195cm-anpassade biostolarna, utan njuter helt och fullt av filmen som har en helt perfekt längd och innehåller alla de där ingredienserna för att jag ska gå ut sprittande ur salongen med ett stort leende på läpparna. Inte minst på grund av att jag har en förkärlek för förälskade unga människor på film, något som inte saknas här. Filmen fullkomligt vimlar av sköna referenser till 80-talets fantastiska kläder, färger, förpackningar, frisyrer och musik. Fastän jag var blott fem år då 80-talet slutade känner jag fortfarande igen väldigt mycket.

Men det jag blev mest tagen av är Josefin Neldén som spelar Abra. Inte bara är hon en fantastisk skådis, hon får även mitt stackars pojkhjärta att klappa med sina söta fräknar och vackra leende. Jag sitter i biosalongen och önskar att det är jag som hon tåflirtar med men så tur kan man väl inte ha. Äh för fan, nu måste jag skärpa mig.

Se Tjenare Kungen, du blir glad!

4/5