MODERN JOURNALISTIK

2011-10-18T22:29:00.000+02:00

They
If the problem?
Aldo and error, but it was the answer.
The army?
This week's message. Do not wait. Coconut top police general, payment of your home.
Uh no. Only have to wait for the company encouraged.
The students.
Is not it? Did you know that the Creator?
In contrast to the recommendations made by Disney for Men - and they all work together to manage and control the traffic stop ...
I - cells can not?
That's right.
Where can I find them.
And
And proud
Curling
Well ...
The evil diseases of the stomach. Kato.
Er ... Very low terms. Caroline, you make a mistake.
Two of the male model! If you have read Malcolm what? They do not make money?
Park I, long distance, because I am afraid of competition from the United Nations.
Other communication technologies. Was active.
A job?
In fact, the media writes.
Never mind
A great success

Okej alltså vafan

2009-08-25T21:24:00.004+02:00

Nä, nu ger jag mig med bloggandet för ett tag. Orkar inte. Men det har ni nog gissat. Dessutom ska jag ju till Tyskland! För att där plugga! Tyska! Ja jag vet, det är det bästa stället att plugga tyska på! PEPP!

Men seriöst. De viktiga människorna får mail av mig, och ni andra (samt ni viktiga) kan läsa min Twitter. Och orkar ni inte det får ni ha det så bra. careface.jpg.

/Simon

p.s.: Min senaste spotify-spellista

Stort kåseri kommer snart,

2009-06-12T12:53:00.002+02:00

men först några små länktips

Boris Lupp är alla medelålders reaktionära mäns språkrör, försvarar arkaiska värderingar och uppbär ett oförsonligt hat mot Närke med omnejd. Läs hans små brev, lappar och insändare med lika ojämn uppdatering som förväntas.

Ball I Samtiden är egentligen det enda du behöver i din RSS-läsare. Instruktören berättar för dig hur du ska förhålla dig till allt från dricks på restaurang till popgruppen Noice för att bli så ball som möjligt.

Anders loves Maria är en svensk webcomic på engelska om kärlek och relationer. Jag hittade den igår och har läst ca 60 sidor redan.

Och i övrigt, kära vänner: jag förbereder ett stort avslöjande i nästa inlägg. Detta är att betrakta som en cliffhanger.

2009-05-31T20:12:00.004+02:00

Det är dags att träda fram. Någon av oss måste stiga ut i ljuset och bekänna. Det börjar på samma sätt för alla; man blir tipsad av en kompis, är först lite tveksam men sen kastar man sig rakt in i sin lilla sköna förbjudna njutning. Eller, den är bara liten till en början, och snart kretsar allt kring denna enda sak.
Låt mig berätta en liten historia från det verkliga livet. En man i 25-årsåldern står vid stängningsdags och skurar golvet bakom hotellbaren. Fram till bardisken kommer en kvinna i hans ålder, de känner varandra sen tidigare. Han tittar upp på henne, låter moppen vila ett slag och så kommer de i samspråk. Efter att de vanliga artighetsfraserna är över råkar han nämna att han kommit till level 78 med sin warlock och nu dag och natt tänker på denna samling pixlar och bits som befinner sig någonstans ute i nätetern.
Hon (intresserat): Så det säger du? PvP eller PvE?
Han (lite skamset): PvE, jag visste inte att PvP var den rätta vägen att gå när jag rollade min gubbe och nu har jag blivit så fäst vid min server att...
Hon (leende): Det gör inget, polarn! Gud, nu blir jag sugen på att spela igen. Har inte haft tid att grinda på riktigt länge.
Han: Jaså, vadå då, för mycket jobb på båten eller?
Hon: Nej, inget sånt, jag har bara varit upptagen med att levla min gubbe i Mafia Wars.
Han: Känner jag inte till, är det till 360?
Hon (skrattar lite): Nej, Facebook!
(här fryser han till och hejdar sig innan han säger det han tänker.)
Han (förbryllat): Men... är inte det ett sånt där spamspel som är helt värdelöst?
Hon (för en hundradels sekund far ett ilsket drag över hennes blick): Nej! Det är sjukt bra, peppen liksom!
De säger farväl, han jobbar klart, stämplar ut, åker hem, loggar med skakiga fingrar in på Fejan och söker rätt på applikationen. Mafia Wars. Han ser att han fått flera inbjudningar av kompisar, och bestämmer sig för att prova. Bara ett litet tag.

Kan du räkna ut hur sagan slutar? Känner du igen dig? Det är, som sagt, dags att någon tar bladet från munnen och berättar exakt vad som pågår. Hur två intelligenta och pigga unga människor kan förlora sig i något som vid första anblick verkar så idiotiskt? Människor med världen bokstavligen för sina fötter ägnar sig åt att göra låtsasvarelser hittepå-bättre på internet? Är inte hela internet hittepå egentligen?
Och så knäckfrågan: HUR GICK DET SÅ HÄR LÅNGT?

Nu har jag inte riktigt tid att skriva mer, ska se om jag kan fippla mig till 56 innan jag lägger mig.

Till alla i min maffia: tack för hjälpen!
Till alla andra: HJÄLP!

Pirater på djupt vatten

2009-05-15T20:03:00.003+02:00

(vill så hemskt mycket be om ursäkt för den klyschiga rubriken)

Nu har det gått för långt. Piratpartiet skulle få mandat i EU-parlamentet om det vore val idag, en färsk undersökning visar att de skulle få över 5% av rösterna. Och jag tänker inte börja diskutera med er, eftersom faktum kvarstår: PP har inget i EU-parlamentet att göra. Det var roligt ett litet tag, de kallade sig "pirater" och var rebelliska och ville att alla i hela världen skulle få tillgång till all kultur som producerats i hela världen. Det kan jag tycka är helt okej, visst fan är det trevligt med gratis musik, filmer, spel och böcker! Men så kommer samvetsfrågan, det som många pirater verkar vilja glömma; någon ska ha betalt för hela kalaset. Hur kan så många människor vara så egoistiska, att de röstar på ett parti vars enda drivkraft är att de själva ska få tillgång till frukten av någon annans arbete utan att betala en spänn för det?
Förut, i de gamla dagarna vill säga, hade politiska partier oftast mer än en punkt på dagordningen. Det kunde vara förlegade uttryck som "solidaritet", "bättre välfärd för alla" eller varför inte den uråldriga klassikern "lägre skatter"! Det är som bortblåst i dagens Sverige, där politikerna med hjälp av högermedia pratar nyspråk; Moderaterna är ett arbetarparti, Anders Borg är en hjälte som vill att staten ska gå in med mer pengar och Wanja Lundby-Wedin är en veritabel häxa som stulit pengar från hederliga svenskar. Och så nu Piratpartiet. Suck.
Kan ni tänka er hur det skulle se ut, om PP tar sig in i EU-parlamentet? Jag har en bild i huvudet.
(talare) - Ja, efter dagens diskussion om finanskrisens verkningar på de polska stålindustrierna är det dags för nästa ämne på agenan, klimatfrågan.
(representant från Piraterna, räcker upp handen) - Jo ursäkta, men när ska vi prata om de viktiga sakerna?
(talare) - Eh, va?
(pirat) - Alltså, jag vill veta när jag får klartecken att lagligt ladda hem Bob Dylans diskografi till min dator utan att betala. Kan inte klimatfrågan vänta?
(talare) - Nu förstår jag inte riktigt...
(pirat) - Men vi skulle ju få diskutera det viktigaste för hela världen, det lovades vi ju! Telekompaketet! IPRED-lagen! Att jag inte vill pröjsa hundra miljoner till upphovsrättsinnehavarna!
(talare, plockar upp pistol) - Immunity... DECLINED! (skjuter piraten mellan ögonen.)

Eh... kanske något sånt i alla fall. Men jag hoppas ni förstår min poäng, nu ska jag ut och basturagga och dricka en folköl och sluta tänka på politik för denna vecka.

Kram på er.

KÄNSLIGA BLOGGLÄSARE VARNAS

2009-05-10T18:25:00.003+02:00

Fy fan vilket svin jag är. Ni också. Såså, inte bli kränkta nu, eftersom ni säkerligen tänkte exakt samma cyniska tankar som jag och hela publiken och juryn i detta klipp, Susan Boyle på Britan's Got Talent. Jag förstår inte hur vi kan hålla på och skratta och peka finger åt någon, bara på grund av deras utseende och sättet de pratar på.

Det luktar paradigmskifte lång väg, först Paul Potts och sedan denna näktergal. Kan vi inte alla för en gång göra upp med vår utseendefixerade värld, som egentligen bara är till för att göra rika modeskapare, sminkförsäljare och viktcoacher ännu rikare? While we're at it, låt oss också bränna Nöjesguiden, Vice och andra mobbningsmedia på pålar, med Fredrik & Filip på toppen av majbrasan? Lyteskomik hör hemma på medeltiden, vi är bättre än så.

För alla er som är som jag och har tröttnat på dagens egofixerade samhälle vill jag tipsa om Det Grymma Svärdet, vars agenda är att lyfta fram den lilla svaga människan. Och frijazz.
Dess redaktör och skapare, Pontus Lundkvist, är en av Sveriges mest klarsynta och roliga män, skriver och tecknar tät samtidssatir så het att pappret börjar brinna och rövhålet svider som efter en femrätters indiskt.

För alla ni andra, fortsätt med ert mobbande och smutskastande hit och dit. Ni kommer att bli ihågkomna som en bitter mörk parentes i mänsklighetens historia.

Om att stå upp för sig själv

2009-04-02T03:04:00.005+02:00

På "sexårs", när skolan var en farlig men spännande drake vid horisonten - en drake med en nedklottrad bänk som tron - försökte fröknarna lära oss att försvara oss mot de äldre barnen, speciellt treorna som ju verkade ofantligt stora.
- Om de kallar er för "lillskit" ska ni bara svara "storskit luktar mycket värre!", sa Margot i sin täckkappa och blossade på sin gula Blend (på den tiden var det inget konstigt med att röka inför barnen).
Stärkt av dessa ord försökte jag uppbringa mod att svara emot när jättarna i trean sa något, men det blev oftast ett
- Fngh... eh... du... grh, som gradvis tystnade i takt med rödfärgens stigande i ansiktet och blickens flackande.
Mobbad blev jag aldrig, åtminstone inte i den mening som de uppfostrande berättelser jag sett, med en "tuffing" i jeansjacka som leder en mobb med hårda ord och våld mot en stackare (med glasögon), och som jämt slutar med att den mobbade ungen blir sparkad och slagen. Det var väl mer normala hyss jag blev utsatt för, som att några gigantiska barn tog min mössa och kastade mellan sig, och det enda jag fick ur mig var de mumlade gutturala fraserna jag tidigare nämnt. (En gång fick jag en strålande idé och stoppade ned mössan i kalsongerna när jag såg mösstjuvarna närma sig. Det fick förstås en bumerangeffekt och jag blev ett freak i deras ögon.)
Resten av skoltiden förflöt någorlunda fridfullt; jag hade fortfarande lite av freakstämpeln på mig, men med tiden lärde jag mig acceptera den och blev säkrare i mig själv. Men jag kunde inte svara emot. De som träffat mig skulle nog inte påstå att jag är tystlåten av mig, men jag har svårt att vara kaxig när någon kommer med kritik, även om den skulle vara orättvis. Jag svarar hellre vänligt emot än hugger tillbaka, och sparar de bitska kommentarerna tills jag blir ensam, eller med någon vän. Nästan aldrig delar jag ut rättfärdiga munhugg trots att jag borde.
En servitris jag jobbade med påstod att min konflikträdsla kom sig av att jag aldrig bråkat med mina syskon, och det kan kanske stämma till viss del. Trots det skulle jag inte vilja ha haft en sådan relation, som många syskon har, med min bror och syster. Dessutom vet jag många ensambarn som kan ta en konflikt. Jag gillar inte att ha något otalt med någon människa, och jag vill inte att någon ska bli besviken på mig.
Men ibland skulle jag verkligen vilja ha det där civilkuraget att säga ifrån så att det märks, komma med en kommentar liknande den Margot lärde mig för så många år sedan på Bofinkens dagis. Verkligen ryta till så att jag blir behandlad med den respekt som jag faktiskt förtjänar, för då skulle jag nog kunna respektera mig själv mer.
Missförstå mig inte. Nog slipper det ut en och annan syrlig kommentar från min mun, men eftersom jag inte är tränad i käftfäktandets ädla konst så har jag fel timing och det jag säger har fler gånger än inte samma bumerangeffekt som mössan-i-kalsongerna-incidenten.
Det som delvis fick mig att börja fundera på detta så här sent är Henrik Bromanders serie i senaste numret av Galago. Den heter "Den lyckligaste dagen" och blotta åtanken av den ger mig sköna obehagskänslor. Den handlar om en äldre albansk man som bor i Sverige och arbetar på en stormarknad. Jag vill inte avslöja för mycket, kära läsare, utan beordrar er härmed att införskaffa denna tidskrift och läsa från pärm till pärm. Den är utan tvekan en av Sveriges bästa tryckta publikationer. IMHO.

God natt go' vänner.

Varför gillar jag sånt här egentligen?

2009-03-15T02:14:00.002+01:00

F*** My Life är grejen, det är dagens länktips.
Alltmedan jag läser fylls ögonen med tårar och hjärtat med svart lera, men jag uppfylls även av skadeglatt gott skratt. Vardagliga och extraordinära ångestdrinkar blandas med rena klantighetsshots och jag älskar varje sekund av det. Sidan påminner inte så lite om Pathetic Geek Stories fast utan bilder och med mycket snabbare uppdateringstakt.

Det jag mest fascineras av är mixen av igenkänning och "tur att det inte var jag"-känslor, samma som går igen i min husgud Mats Jonssons serier. Så att.
Något mer hade jag inte att säga. Jag är inte särskilt välformulerad vid den här tiden på dygnet, särskilt eftersom att jag jobbat åågh.
Nåväl, god natt på er pysar och sländor.

Skulle ha skrivit detta för längesen

2009-03-02T03:16:00.002+01:00

Då och då träffas jag som av blixten av vissa låtar. Det kan inte förklaras, de slår mig med full kraft och jag lämnas med munnen vidöppen åt musikstyckets vilda framfart i min hjärna. En av dessa låtar heter Alice Practice och är gjord av några som kallar sig Crystal Castles. Jag upptäckte den för flera månader sedan men har inte kommit på att blogga om den förrän jag tänkte på den igen och fann att jag satt och gapade.

Jag har bara googlat en smula på Crystal Castles, varför vet jag inte riktigt men det kändes inte så viktigt att få reda på bakgrundshistoria och bandmedlemmar, utan jag ville låten vara som barndomens sakta smältande Dumlekola på tungan (den som förvandlade mig till Super-Simon när jag var 4-5 år).

Ni får ta och lyssna själva, ni kanske förstår vad jag menar, kanske inte.

(I övrigt: Fleet Foxes, MGMT och Kristian Anttila samt extrajobb på T.)

Varför gick de inte ur bilen?

2009-02-08T18:30:00.005+01:00

Det är intressant att höra människors åsikter ibland. På jobbet hörde jag rapporteringen om de rasistiska uttalanden som Malmöpolisen yttrat under kravallerna i stadsdelen Rosengård innan jul, ni vet "apadjävel" och "blattar" med mera med mera, och jag förfärades till en början. När jag sedan lyssnade på Hallå P3, ett telefonväkteri om aktuella händelser, fick jag höra ytterligare synpunkter. Vissa som ringde in tänkte som jag, att det som hänt var fruktansvärt, och andra hade en mer förstående hållning; det förstår väl varenda jävel att man blir förbannad när en massa människor besinningslöst går bärsärkagång i ett tätbebyggt område!

Efter ett tag började jag dock tänka och insåg att jag egentligen inte var så förvånad över polisernas på filmklippet bigotta åsikter. Det är ju trots allt polisen vi pratar om! Jag började även se det positiva; om nu detta kommer till ytan kanske något görs åt rasismen inom det svenska polisväsendet. Denna förhoppning föll dock i skam när jag hörde att det inte skulle bli någon utredning eftersom poliserna i fråga inte varit där i ärende att gripa någon av upprorsmännen.
Så jag gick till min far för att få hans bild av situationen. Min pappa är, för de som inte vet, inte särskilt tillitsfull mot polisen, ja inte någon överhet alls för den delen. Och visst, nog hade han en ståndpunkt som inte bara var annorlunda utan även gav mig en till pusselbit i frågan.

"Klart som fan polisen sa 'blattedjävel'" sa min far. "Det är ju inte precis någon hemlighet att svenska poliskåren är full med fascister! Det som gör mig mest upprörd är varför de inte gjorde något åt saken utan satt lugnt och stilla i sin piketbil och svor åt folkmassan som höll på att plundra och bränna ner hus."
Detta fick mig också att tänka. Hur kommer det sig att bara två ungdomar blev gripna efter kravallerna, trots att de självfallet inte kunnat göra upplopp själva? Varför är polisen så in i helvete rädda att de sitter i sin bil och bara förolämpar en folkmassa som förstör egendom, ja kanske till och med skadar eller dödar människor? Det krävs en ny poliskår i det här landet, en poliskår som faktiskt utövar den makt de har på ett sätt som inte blir bakvänt, en poliskår som inte sitter och fikar medan Rosengård brinner.

Eller så kanske det hela är en del av strategin. De vill helt enkelt sitta på arslet och se på medan invandrarna förgör sig själva. Och om så är fallet är några rasistiska tillmälen ingenting.

Hela detta inlägg är inte en annons

2009-02-08T02:24:00.003+01:00

Jag vill redan i inledningen utfärda en brasklapp till de som må läsa denna blogg, vilka ni än är: detta inlägg kommer att handla om Stockholm. Ni har blivit varnade.

Jag slår upp min favoritdel av Dagens Nyheter, nämligen Kulturbilagan. Tar mig tid att läsa några notiser och även ett debattinlägg mest för att jag älskar hur de gamla kulturkoftorna lägger fram orden. Det är på det sättet jag drömmer att jag ska skriva en gång; vant, fyndigt och vasst när det behövs. Jag bläddrar vidare till På Stan-delen och får en aha-upplevelse. Jag känner plötsligt Hanna, vars kåserier jag läst vid några tillfällen. Det är ju Morgonpasset-Hanna, den där roliga med den sexiga värmländska dialekten (jag är helt allvarlig)! Efter att ha läst henne fortsätter jag till den alltid lika underhållande Åsiktsmaskinen och sen är det dags för lite porr. Ja, alltså, restaurangporr. Jag är nämligen hemligt och smått oförklarligt besatt av Korgkommissionens välskrivna recensioner. Jag skojar inte nu men ibland är det som att jag åker berg-och-dalbana; mina förväntningar åker upp när jag läser om en hälleflundra som beskrivs så väl att smaklökarna vaknar, trots den sena timmen, men förhoppningarna skjuts i sank när jag läser sista meningen i stycket och fisken sågas och får det förnedrande betyget "hygglig, men inte mer".

Det är någonstans här, när jag ser alla dessa bekanta gatunamn framför mina ögon, ja till och med nästan kan känna lukten av storstaden, som min längtan kommer krypande. Det börjar någonstans i magtrakten och stiger sen sakta mig åt huvudet och jag sluter ögonen och plötsligt står jag utanför Berns (trots att jag inte skulle kunna beskriva var det ligger eller ens hur byggnaden ser ut) och slickar mig om munnen i sulten förväntan om en läcker smakupplevelse. Bistro Berns räknas till prisklassen "mellan" (vilket jag förstått innebär ungefär 100-130 för en förrätt och kring 230 spänn för en varmrätt), och fick en fyra av den stränga Krogkommissionen. Jag kanske fantiserar att det är jag som är matrecensent. Eller, ännu bättre, att jag är kock på restaurangen. Jag behöver inte vara kökschef eller ens sous-chef; för mig räcker det att vara en del av den mustiga gemenskapen som finns (eller ska finnas) i ett kök. För tillfället upplever jag den i Arjeplog och det, mina damer och herrar och eventuellt övriga (=Ziggy Stardust), är inte fy skam. Lunchkocken Erik och jag, Salladskocken, drar dåliga ordvitsar, dansar, sjunger falskt och gör masker av Kalles Kaviar-kartongens lock (en bild av självaste Kalles ansikte i någotsånär normal storlek). Ja just det, vi dammar ut lite mat på buffén också.

Varför längtar jag då till Stockholm? Det kan inte handla om att jag saknar människor att prata med, Silverhatten har 100 anställda och många av dem passerar genom köket varje dag på jakt efter mjölk till kaffet, för att beställa vegmat eller för att reparera den krånglande hissen. Kanske är det rockens och popens förbannelse: en längtan till Något Annat, eller som Gösta Linderholm sjöng: "Det man inte har, det längtar man till och när man fått det som man vill ja då står tiden still... för en stund sen längtar man igen!" Tragiskt, om så vore fallet. Det får tiden utvisa. Tills dess får jag nöja mig med den Stockholmsporr som serveras till mig genom DN och P3 och känna det där sköna vemodet som får killar som Simon Norrsveden att sjunga sin omanliga (positivt menat) leda. Jag ska även se till att hålla salladsbuffén fräsch och kreativ för resten av säsongen. Amen.

2008-12-07T23:41:00.005+01:00

Stapplande frostknastrande promenader
vi samlas tätt intill varandra för värmens skull
mörkret kryper runt oss som en filt
ett dåligt år blir ett dåligt liv på söndagens kväll.
Vi skriver andra i advent
men vad väntar du på?
Har vi inte redan sett det här förut?
Jag sjunger i falsett och grannen vill vara med
så mycket att hon knackar i väggen
hon hoppas kunna slå hål på väggen
så att hon kan krypa genom hålet i väggen
in till mitt rum och sjunga med mig
hon har en vacker altstämma
grannen ovanpå vill verkligen ta sig genom
sitt golv (mitt tak)
han sjunger basbaryton en känslig basbaryton med djupa undertoner
och söta övertoner som florsocker på en semla
kommer de någonsin in ska jag se till att ha nybryggt kaffe till dem
vi bildar en kör, knackar på och sjunger julvisor i grannskapet
men min granne bredvid (alten) fryser tyvärr ihjäl efter "Last Christmas"
vi lämnar in henne på gatukontoret
och skyller allt på snöröjningen
det blir en jul att minnas.

Barndomens känsla är inte kvar - men spelet är fortfarande bra

2008-11-28T12:13:00.003+01:00

Simon Hedman spelar Quake och reser tillbaka till 1997

Jag tankade Quake för ett tag sedan efter en plötslig nostalgisk attack, och direkt jag slog igång det kom minnena forsande tillbaka. Den första flashback jag får är av ljudet. Id Software lyckades verkligen med konststycket att skapa äkta övernaturlig känsla med sina omänskliga vrål av monster som torteras, huvudkaraktärens skrik när han brinner upp i lava och det köttiga ljudet av zombies som sliter infekterat kött från sina huvuden och kastar det på spelaren.
Nästa sak som slår mig är att spelskaparna använt alla sina bruna färgkritor, lite av de gröna och någon enstaka röd. Det räckte så, tyckte de sen. Och visst, den murriga omgivningen bidrar till den otrevliga stämningen som Quake-världen ger.
Själva spelet var stilbildande, istället för "Doom-kloner" började folk prata om "Quake-kloner" och Id förnyade genren återigen med sin dystopiska sci-fi-shooter som har en story som väldigt få spelare faktiskt minns. Det var något med att trycka på knappar, skjuta på knappar, strejfa undan fiends och kasta granater på zombiesarna va?
Storyn är heller inte det viktiga när det gäller Quake, det är inte den som gav spelet sin otroliga framgång. Min teori är att Quake kunde växa sig så stort dels på grund av att det helt enkelt, även med dagens mått mätt, är ett väldigt bra spel, och dels att tillverkarna släppte källkoden för programmet 1999 vilket gjorde att vem som helst kunde skapa sina egna modifikationer och helt egna spel baserade på motorn.

När min bror fyllde 9 eller 10 år gav jag honom en bränd cd-rom-skiva i födelsedagspresent. Eller, det var våra föräldrar som gav honom den eftersom den kostade runt 200:-. Det var hjälpläraren Tette som fixat skivan åt mig och på den fanns Duke Nukem 3d, Diablo, Quake, Daggerfall och Warcraft 2 inlagt, samt några olika program för att hantera ihoppackade filer. Dessa spel var de mest attraktiva vid den tiden, kring 1997, och jag hade övertygat mor och far om att det var värt att lägga ut de där hundralapparna på skivan. Vi blev blixtförälskade i alla spel (förutom Daggerfall som aldrig fungerade) och tillbringade många timmar i Azeroth, Tristram, New York och, slutligen "The World Of Quake" som den hette. Vi var sannolikt nördar men det var alla i min bekantskapskrets vid den här tiden så det gjorde inte så mycket. Skolrasterna gick åt, vill jag minnas, mest till att diskutera olika fusk i Duke Nukem, hur man ska spendera level up-poängen i Diablo och hur man dödar Cthon.
Nu när jag, elva år senare, spelar de gamla spelen igen ler jag lite åt mig själv som 13-åring. Jag kastas tillbaka till den tiden då The Butchers "ah, fresh meat!" gav gåshud längs ryggraden på Joel och mig, och då vi hade stora problem med att döda första bossen i Quake på Easy (trots att man fick +100 health på den banan!) Antingen har jag blivit otroligt bra på att spela dataspel (vilket inte låter otroligt med tanke på den träning jag har) eller så var jag otroligt dålig på att spela när jag var 13 år. Det är säkerligen en kombination av de båda.
Hur som helst var den där cd-rom-skivan ett stort steg i min nördutveckling och gjorde mig till den jag är idag, på gott och på ont.

Nyaste stjärnorna på alternativfrijazzelectropunkscenen

2008-11-23T21:11:00.004+01:00

MUSHROOMS IN THE UNDERLIFE

Efter en potent helg i Popstaden Skellefteå med Funky Dan, Liggf, Honky Kong och Düsseldwarf kom detta upp ur våra musikaliska inre. Att skapa musik är ångestdämpande, något som inte minst visar sig idag, då ångesten brukar vara överhängande. Det fick Honky att utbrista "vi borde satsa fullständigt på musiken!" Allt som allt skapades väl 14-16 låtar, bara one-takes, bara improviserat. Så här ska det gå till!

Allhelgonaaftons drömmande suckar

2008-11-08T14:05:00.003+01:00

Satt vid ett bord i hotellets diskoteksdel. Allt var mörkt förutom den upplysta scenen där ett coverband tryckte fram "aktuella och klassiska hits" utan känsla. Bredvid mig, sugandes på en flasköl, satt O. Våra berusade blickar tittade på bandet, på övriga runt vårt bord och på varandra.

"Alltså," började han, "nu längtar jag som fan till Stockholm."
"Jag förstår vad du menar" sa jag tyst. Ingen annan vid bordet sa något. Antingen hörde de inte eller så strutsade de. Antagligen både och.

O fortsatte: "Där HÄNDER det något. På riktigt. Inte bara samma samma samma som varje helg här!"
Jag nickade slött och tittade runt mig, på människor som jag sett varje gång jag varit ute på hotellet, människor med trötthetspåsar under ögonen, alkoholinducerade leenden och en inneboende spänning i alla muskler, som om de var på vakt. Några var utklädda i mer eller mindre fantasifulla utstyrslar, det var Allhelgona.
"Jag förstår vad du menar". Jag upprepade mig. Det var ölens fel. Öl gör mig dum. Det gillar jag.

"Man kanske blir less på Stockholm efter ett tag också", sa O och blickade återigen ut över lokalen, hans ögon såg rakt igenom alla de
dansande och skrålande Arvidsjaurborna. "Men det finns fan så mycket mer att bli less där."
"Och det är alltid något som händer" sa jag, och hade glömt att O redan sagt det. Tog en klunk öl.
"Vi måste vara i en sturm und drang-period..." började jag, men kunde inte fullfölja tanken. Kopplingarna i hjärnan hade tillfälligt kortslutits. Jag började istället nynna med till bandets trötta version av "Thunderstruck".

Thunder. Ohwohowoho ho wooo. Thunder.

Hela publiken sjöng med, men istället för att få den där varma mjuka känslan jag brukar få när många människor sjunger eller säger samma sak kände jag bara äckel. Lokalens mörker gjorde min redan dimmiga syn ännu skummare och jag såg bara vita ansikten i mörka kläder som gled förbi. Dessa vinleenden.

"Jag förstår vad du menar, jag förstår verkligen hur du känner" formulerade jag och jag hoppas att han förstod att jag förstod.
"Vi måste dra dit, och det nu", lät O uppgivet upphäva från sin stol. "Det här går inte längre, jag har upplevt samma fest och samma utekväll varje lördag i flera hundra år nu känns det som".
Jag tänkte direkt på allas som gillar referenser favoritfilm att referera till när något är upprepande: Groundhog Day. Jag orkade inte referera.

Vi skålade våra flaskor, jag satte min mot munnen och tömde den i ett svep.
"Ska vi gå och dansa" föreslog jag. Det var inte en fråga, det var inte heller en order. Det var en tom fras. Som "allt bra?" Jag ställde mig upp och gick till baren och beställde två nya öl. Jag gav den ena till O och den andra började jag suga på samtidigt som jag klistrade på mitt vinleende och gav mig fan på att flytta från min födelseort snarast.

4/11 2008 - en stor dag!

2008-11-03T16:15:00.002+01:00

Alla vet ju vilken dag det är i morgon, hela världen är a-buzzing med det stora som händer. Massmedia och bloggar har följt denna händelse länge och många är vi som längtar tills denne funkige svarte man kommer att skriva historia. Hans kamp för de svartas rättigheter tillsammans med sitt "crew" är välkända. Nu förstår väl alla precis vad jag pratar om, nämligen att Q-Tip från A Tribe Called Quest släpper sitt senaste album!
ATCQ bildades 1988 av den då blott 18-årige Kamaal "Q-Tip" Fareed, Malik "Phife Dawg" Taylor och DJ:en Ali Shaheed Muhammed. 1990 kom debuten People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm, och året efter släpptes The Low End Theory, min favorit hittills med dem. Q-Tip har knogat och släppt diverse soloalbum och imorgon, den fjärde november, är det alltså dags för hans nya alster. Mina förväntningar är stora, Q-Tip är en av mina bästa MCs och jag är intresserad av att höra hans kommentarer på aktuella politiska händelser.
Q-Tip själv påstod i en intervju i DN Kultur härförleden att han visst kommer att framträda på Rock The Bells, något som de svenska arrangörerna påstått att han inte skulle göra. Det kanske blir en surprise! Andra som uppträder på hip-hop-galan i Stockholm imorgon är giganter som Nas, De La Soul, Supernatural och Scratch, den vokable skivspelaren från The Roots. Jag personligen skulle ge ganska mycket för att ha biljetter till spektaklet, och ännu mer för att få bo i huvudstaden. Men mer om detta och mina "osunda wannabetendenser" i kommande kåserier om min hjälte Mats Jonsson.
Jag har fått för mig att morgondagen även innebär något annat stort för en amerikan med
afrikanska rötter men jag kan för mitt liv inte komma på vad det skulle vara. Nåväl, det kanske står något om det i notiserna i morgondagens DN.

Kamaal "Q-Tip" Fareed

(källor: Wikipedia)

Jag är en vampyrwannabe i smyg

2008-10-11T17:37:00.003+02:00

Ligger i soffan efter en helt aktivitetslös dag. Förkylningen, som jag tidigare viftat bort som något som svaga människor får, har attackerat mig med huvudvärk, ledverk och allmän yrsel, och värkmedicin har aldrig haft någon större invärkan på mig.
Har tillbringat större delen av dagen vid min dator, mer specifikt vid podradion. De senaste dagarna har jag lyssnat på väldigt många avsnitt av Pang Prego-podden, men man kan bara höra så många Våga Vitsa-race innan man blir less. Plockar upp DNs tv-bilaga och ser en härlig bild på Klaus Kinski som Nosferatu. "Vampyrernas natt" är rubriken, och jag minns att SVT2 skulle visa en massa program om dessa sexuellt frustrerade blodsugare i svarta mantlar. Tyvärr börjar det inte förrän 20.00, så innan dess slözappar jag mellan kanalerna. "Du är vad du äter" ger jag tre sekunder, ser att någon kvinna står och försöker dricka något äckligt, nyheterna om Hötorgshallen får en minut, de intervjuar den förste kebabhandlaren i Sverige. Hmm. "The Nutty Professor" på femman bevärdigar jag inte ens med en blick. Jag plockar upp DN-bilagan igen och ser att Barnkanalen visar "Unge Greve Dracula". Jag surfar dit och ser att det är det allra första avsnittet. Goody.
Nu sitter jag och skriver detta och kollar med halva hjärnan på programmet. Lite synd att ett engelskt barnprogram ska vara det bästa på en lördagsförkväll. Men snart börjar "tv-festen" om riktiga vampyrer. Då ska jag omfamna min gothsida och ta på mig löständerna från Buttericks som jag köpte när jag var -4 år gammal. För jag är ju trots allt väldigt vampyrisk nu, när jag får ont i huvudet av solljus, inte vill se mig själv i spegeln och är blek och framför allt östeuropeisk (min farmors farfars far (eller nåt) var från Polen).

TV-TIPS: 20:00 - 02:00 Vampyrspecial på SVT2. "Childrin... of te nigt!"

2008-04-06T15:04:00.003+02:00

Med anledning av den blommande Kinadebatten återpublicerar jag här ett två år gammalt inlägg författat om Mittens Rike, med förhoppning att någon på Sveriges Radio ska hitta det och publicera det som intressant och ungdomligt.

Nej, vi står inte på styltor

Kina
(Regi: Mångtusenåriga kejsardömen, oövertänkta revolutioner och hyperkapitalism)

Efter fem veckor i detta ofantliga land (med över tusen miljoner kineser!) har jag upptäckt att:

1) Alla kineser är födda ur samma urmoder (kallad enbart "Modern") som bor i det som turister tror är Maos mausoleum, och som dessutom försörjer hela Kina med mjölk ur sina ofantliga bröst. Detta baserar jag på att det kinesiska folket är otäckt lika varandra, inte bara i utseende utan också beteende, och för att det är en rolig tanke som säkerligen väcker anstöt bland de "politiskt korrekta."

2) Kineserna menar väl men ibland blir det bara fel. Se bara på kulturrevolutionen ("vart kvarter sin egen masugn", "skräm bort fåglarna från fälten"), de hemmagjorda cd-fodralen med chinglish-titlar och en random affisch instoppad (Metallicas vackra nunor med Carcass-konvolutet, Marilyn Manson i ett Death-fodral och en Kerrang!-poster på "Dimebag" Darrell med Six Feet Under-plattan) och den tillkämpade artigheten på haltande engelska, trots att maträtterna i de engelska menyerna på restaurangerna är mycket dyrare än i de kinesiska.

Stekt skalbagge, läckerhet på Night Market

3) I Kina i allmänhet och Beijing i synnerhet är det helt OK att spotta på marken, golvet och, om man inte aktar sig, de utländska turisternas skor. Detta på grund av att luften är pinsamt dålig efter den kinesiska varianten på den amerikanska drömmen: åt varje man en Volkswagen (alt. Hyundai eller Buick.) Tyvärr, måste man säga trots den vackra drömmen, men

- Många bilar bliiii're.
- Hur många bilar blir det då?

- Jag har räknat ut det serru!
- Jag kunde nästan tro det.
- Det blir ungefär tio miljoner!

(Hrrm host host, ursäkta, men jag var tvungen att parafrasera Dalle.)

Jo som sagt, host krax spott uääck är en ganska vanlig sak att höra när man vandrar längs Dhazhalan eller någon annan vältrafikerad "gågata" i miljonstaden Beijing, och snart börjar jag själv vara lika oblyg och lägger stora gröna loskor i tid och otid. Men va fan, andas man in en liter smog och sand varje dag måste det ju ut! Tyvärr är dessa loskor stora bakteriehärdar och det ryktas om att kinesiska regeringen har utformat en robot som spionerar på spottsyndarna och så registreras klusan och sedan kommer en prydlig spotträkning hem på posten. Ungefär som svenska trafikkameror, China style. Eller nåt.

Det rivs flitigt inför Beijing-OS 2008

4) Ingenting är som i Sverige. Se ovan och nedan.
- De pekar och skrattar åt långa bleka turister
- De äter hundar
- De kör bil som vore de blinda och utvecklingsstörda (vilket kanske inte är så långt från sanningen, reds. anm.)
- Tandhygien är något okänt, i alla fall bland de lågavlönade (ca. 95% av befolkningen)

5) Kina försöker verkligen bli en västerländsk kapitalistisk stat, parat med minnet av kejsardömena som föll för bara hundra år sedan, och Maos kommunistiska paradis. Det går väl sådär, skulle jag säga. Det mest tydliga tecknet på detta är alla McDonalds och KFCs som växer fram likt svampar ur den bördiga gula jorden, och att kineserna går från undernäring (att enbart äta ris och grönsaker är inte jätteuppbyggande om man jobbar 12 timmar om dagen med hårt kroppsarbete) till övervikt, utan mellanläge. Dessutom bleker rika kinesiskor sina ansikten för de anser brunhet som något fult, medan vi blekansikten köper oss fake tan för tusentals miljoner kronor. Det är något som är ruttet i staten Kina, och jag gissar på att det är den osmakliga blandningen av kommunism, kapitalism, socker och soyasås som bubblar på gatorna.

Men jag stormtrivdes under min resa i Kina, och skulle gärna återvända, helst under OS. Jag önskar mina gula vänner där borta all lycka i livet, för det kan de behöva. De har haft samma otur som judarna, eller kanske inte men nästan, eller ja ni fattar vad jag menar. Och om ni inte fattar så håll käft, det här är min BLOGG och jag BLOGGAR om vad jag vill, även om det är om Jan Danielsson (NOT.: han kanske heter Lars men allt blandas i hjärnan) (jo förresten har ni hört att han har lagt upp nakenbilder på sig själv och hela UD på sin lunarsida, jajamensan det är sanningen, jag hörde det av Märta på posten, och hon är ju statligt anställd så hon får nog höra sanningen!) eller kineser och judar.

Men åter till Kina, dags för betyggsättning!
Landet i stort: Fyra starka pälsmössor med röd stjärna på av fem möjliga, samt en vänlig klapp på ryggen.
Människorna: Också väldigt ojämnt på grund av den annorlunda kulturen och synen på utlänningar, men jag känner mig generös så de får sex munskydd av åtta.
Miljön: Usch fy, bättring måste komma! En maskros av sju.
Maten: Ojämn kvalitet ger den tre av sex par handsnickrade ätpinnar.

"En fröjd för gommen!"

Läs vad andra bloggat om kina (det är ganska många men ingen är lika bra som min)

MODERN JOURNALISTIK får en tysk lillasyster!

2008-03-15T00:51:00.002+01:00

Brynhilde eller Christa eller Heike, kalla henne vad ni vill, här är hon i alla fall: Modern Journalistiks nyfödda tyska lillasyster Tyska Milen-bloggen!

Hon kommer att hålla er uppdaterade med nyheter om allas vårt favorit-evenemang i sportvärlden, och även komma med intressanta inför-reportage och sneak previews på deltagarnas klädsel, taktik och träningstips.
Själv håller jag på för fullt med den sedvanliga tjuvträningen, och detta år har jag tänkt fokusera på konditionsträning. Jag säger ju som Ronny Eriksson: "...å kondis jär no' bra, om hä ha en bra brö'disk."

Zum dein Wohl Bruder hey Bruder ho!

Legendariska Tyska Milen-löpare anno 1982

Jag är en tanig man

2008-02-25T01:58:00.001+01:00

Efterfester för den absoluta och enda vinsten.

Bussmusik

2008-02-17T12:21:00.002+01:00

Guten tag gott folk, efter några veckors hiatus från det moderna journalistikiserandet, kursstart, praktik, pendlande mellan Skellefteå – Umeå och whatnot, så återvänder jag till tangentbordet för att skriva av mig något. Tangentbordet är för övrigt inlånat av en givmild rumskompis då mitt egna är ur funktion, min vackra lilla dator har förvandlats till ett varnande exempel för varför man nog inte bör använda en laptop som middagsbord. Men trots lättdryck i kretsarna fortsätter resterande datordelar att tugga på och för detta är jag tacksam.

Med dryga fyra timmar på en buss fem dagar i veckan så blir det en hel del tid till övers för musiklyssnande och bokläsande – en välsignelse i förklädnad som amerikanarna hade uttryckt det på svenska.

Ett av de album som har spelats flitigast är Vampire Weekends självbetitlade debut. Vampire Weekend har likt alla andra band i världen tagit vägen bloggar > pitchfork media > huvudfåran till framgång. Skivan är trevlig, Vampire Weekend är ett lekfullt Strokes eller Kooks fast med självdistans och humor - detta kombinerat med en mycket kapabel sångare i Ezra Koenig. Bandet blåser dessutom nytt liv i David Byrnes gamla idé om att blanda afrikansk och västerländsk popkultur. Jag kan varmt rekommendera skivan.

Inte fullt så polerat som Vampire Weekend är the Mountain Goats fantastiska album från 2002 All Hail West Texas. Hela albumet är inspelat på en gammal Panasonicbandare, vilket tydligen är allt som behövs för John Darnielles frenetiska gitarr och… frenetiska, antar jag, poesi. Albumet innehåller några av mina absoluta favoritlåtar från lo-fi-getterna. Med finns till exempel Best ever death metal band from Denton vilket är en låt jag alltid värderat som en tidlös klassiker oavsett vad den jämförs med. Men det mysiga med pendlande och intensivlyssnande är dock den tid som ges till att lyssna på allting som kanske inte direkt omvärderar hela din musiksfär. Låtar som måste få ligga och sjuda på din trumhinna och som kanske inte är någon trerätters men väl en havrekaka, en riktigt mumsig havrekaka.

En av de låtar som verkligen har fått tid göra detta är Jenny, en anspråkslös hyllning till en kvinna och en motorcykel: ”you roared into the driveway of our southwestern ranch-style house //on a new kawasaki, all yellow and black // fresh out of the showroom. // our house faced west, //so the big orange sun positioned at your back, //lit up your magnificent silhouette. // how much better? // how much better can my life get?”

Tillsammans med låtar som Fall of the star high school running back (en hyllning till en man som tog ett eller två dåliga beslut) och Color in your cheeks så är All Hail West Texas ett remarkabelt hantverk.

En annan klassiker som fått sin beskärda del under veckan är Merle Haggards Fightin’ Side of Me. Politisk country är faktiskt otroligt intressant och även om mycket av den kritik som riktas mot raggae i föregående inlägg och dess diskussion kan riktas mot countryn så kan jag likt förbannat inte låta bli att älska den. I Fightin’ Side of Me så tar papa Merle tag i tyglarna och berättar för alla som ifrågasätter Amerikas krigande vad som egentligen gäller: ”If you don't love it, leave it: // Let this song I'm singin' be a warnin'. // If you're runnin' down my country, man, // You're walkin' on the fightin' side of me.” Tänk er då detta i tidigt Amerikansk 70-tal så vet ni vad vi snackar om.

Merle Haggards texter är i och för sig inte speciellt ofta självbiografiska och han har till och med på gamla dagar anslutit sig till Hillary Clintons valkampanj men inget av det spelar egentligen någon roll. Merle Haggard har alltid haft en av Amerikansk efterkrigstids bästa röster och sällan känns den så genuin som då han representerar den konservativa vita manliga fyrtioplusaren. Skivan The Fightin’ Side of Me är dessutom tidstypiskt en samlingsskiva med det bästa från föregående album plus några livespår. Valuta för pengarna eller vad?

De allra flesta svenska ungdomar har svårt för country. Det är inte svårt att förstå varför heller - det låter ganska ofta som dansband nämligen. Den svenska dansbandsscenen har dessutom anammat countryns jargong och estetik men det finns en vital skillnad mellan de två. När du lyssnar på Merle Haggard, Hank Williams eller Gram Parson så finns det hela tiden en känsla av soul, en känsla av smärta och en känsla av att de bär på ett kulturarv tungt som bly. Den enda känslan som dansband någonsin gett mig är känslan av att de vill tjäna nog med bensinpengar för att ta sig till Brunflo för nästa spelning samt kassetbandssigning.

Vampire Weekend, All Hail West Texas och Fightin’ Side of Me är tre bra skivor hur som haver, idylliska för pendlande.

Is it rolling Bob?

2008-02-15T01:46:00.004+01:00

Jag fick en surrealistisk gåva i brevlådan nu idag. Det var ett sånt där mjukt kuvert perfekt för att skicka cd-skivor i, och mycket riktigt låg det en sådan däri. Avsändaren var Sven-Erold Marklllund och paketet innehöll "Is It Rolling Bob?", och jag ropade rakt ut.
    När jag senare styrde kosan mot Renudden slog jag igång CD 1 (CD 2 var dubversionerna så klart) och fick höra exakt vad jag förväntade mig. Ni vet, jag hatar reggae, eller egentligen hatar jag folk som säger att de älskar reggae och enbart nämner "Bob Marley" som favoritreggae-"band", eller hata är ett starkt ord men det tar vi någon annan gång. Alltnog! Reggae är alltid reggae, oavsett om det är Bob Dylan-låtar eller julsånger. Min hjärna pallade med cirka sju låtar innan jag bytte till radio och lyssnade på det imbecilla nattprogrammet i P3 och P4. Konstigt nog lyckades de gamla ganjagubbarna accentuera några av Robert Zimmermans texter så att de lyftes fram lite tydligare och faktiskt ganska tydligt beskrev hur jag kände mig just då. Detta hände speciellt med "Just like a woman" och "Gotta serve somebody" ("Just like a woman" är faktiskt en av mina favoriter bland Dylan-låtarna) och som ni alla hjärtekrossade pojkar och eventuella flickor vet så vill man ju faktiskt höra någon sjunga precis det man själv känner (Andrew WK och ODB då det är party, Mårrisy och Kjåår då det är kääs) men den eviga baktakten och jamaicanernas ovana att byta ut "the devil" mot "Selassie" och "heaven" mot "Zion" gnagde mot min hjärnbark tills jag kom på mig själv att uttala ordet "woman" med ett långt "a" för mig själv, och min självbevarelsedrift räddade mig till slut.

   När jag kom hem beredde jag mig på en surftur på intormotorvägen och hittade många bra saker på en gång, till exempel Firefox-tillägget YouPlayer som skapar en Winamp-liknande spellista för olika videolänkar i en ram i webläsaren. Den funkade mycket fint och jag lyssnade på lite Jenny Owen Youngs och Those Dancing Days (förresten, jag är ganska kär i typ hela bandet fast mest hon med glasögon).
   Vidare vittjade jag min mail och fann att babian.se äntligen kommit med ett nytt nummer, och jag blev överraskad att hitta en serie tecknad av en dam som jag tidigare på min blogg länkat till, Turk-Sannah, åtminstone tror jag att det är hon och om inte annat får hon ju lite gratisreklam här.

    Förresten, jag har ju inte berättat varför jag åkte hem under brinnande arbetsvecka! Det hör inte till vanligheterna, jag bor ju i Slagnäs när jag jobbar, men jag har ett viktigt ärende på en matvarubutik imorgon, nämligen att hämta ut min nya bäbis HP 6720S C530 15.4 (FYI: det är en dator och jag har knappt någon aning om vad di där siffrorna betyder men jag kommer älska den for ever and ever and ever.)

Jag läste lite i förra veckans Arbetaren att enligt en färsk undersökning från Demoskop skulle den borgerliga alliansen få 38,6 % av rösterna om det vore val idag. Jag lägger inte in nån värdering här men jag hatar borgarsvin.
Arbetaren har för övrigt åter igen tagit in den fantastiska socialrealistiska serien Hetero i Bandhagen (tidigare känd som Hetero i Gubbängen, men paret har flyttat) och den är fortfarande lika bra som förra gången den gick, då jag även då skrev om den och dess tecknare Sofia Olsson som jag också är lite kär i.

Damsel in distress och en sargad manlighet

2008-02-11T12:40:00.000+01:00

Jag är en stor motståndare till könsroller och applåderar folk som vågar ifrågasätta och gå emot dem. Till exempel den där tjejen jag hörde talas om, som använder samma jargong som sina manliga kompisar ("äh, nu ska jag gå och runka, bögjävel!") eller den manlige bartendern som hela sitt liv betett sig "kvinnligt" utan att för den skull vara homosexuell. Själv försöker jag bryta könsroller främst genom mitt sätt att motta komplimanger; när jag gjort något bra och någon berömmer mig för det svarar jag automatiskt "nej det var väl inget, kunde väl vem som helst gjort..."
Detta är ett "typiskt kvinnligt" beteende som även har rötter i Jante-tänkandet, som enligt mig får alldeles för mycket skit i vårt land. Jag anser inte att man ska säga att man är bäst på det man gör, utan det tycker jag att andra människor får bedöma. Säger jag "jag är jävlat bäst på att snickra fågelholkar" och så inte är fallet blir det ju jättejobbigt för mig och jag blir en paria.
   Idag återbesiktigade jag bilen och med mitt "typiskt kvinnliga" intresse för bilar står jag oftast som ett fån när besiktningsmannen säger "du har en trasig spindelled och en nött styrled". Denna gången var det förutom de felen registreringsskyltarna som var oläsliga och batteriet som inte var fastsatt i ordning. Jag hade inte lyckats sätta fast batteriet och efter mycken ångest bestämt mig för att bita i det sura äpplet och be mannen på bilprovningen hjälpa mig med det. Jag var klädd i min rockliknande jacka och jeans, och stod med mina nördiga glasögon och mitt halvlånga hår och såg mycket obekväm ut i verkstadsmiljön på Bilprovningen och mumlade fram mitt önskemål. Genast kom två andra herrar fram och började titta och pilla och peta på batteriet och kom fram till att det var någon klack som skulle sitta utanpå. Jag log fånigt och flackade med blicken och de omtänksamma besiktningsmännen förstod min belägenhet och beslöt sig sonika för att hjälpa mig. Pang, sådär, klart på två minuter, godkänt tack och hej.
   När jag körde därifrån var jag glad att de hjälpt mig men samtidigt kunde jag inte hjälpa att känna att min manlighet fått sig en liten törn; jag undgick inte att se de vänliga leendena de gav mig och blickarna de gav varandra. Jag kände mig som en blond dam i en fyrtiotalsfilm som fått motorhaveri vid landsvägen och visar lite av sina ben för att få manliga bilister att hjälpa henne ur sin knipa.
   Jag kan dock trösta mig med att jag inte bryr mig så mycket, och att jag för närvarande dessutom har ett av de mest mansdominerade yrkena i världen, men det ska jag skriva om någon annan gång.

Från en kockjävel på andra sidan sladden

2008-01-07T19:23:00.000+01:00

Återigen har Musikgudn Daniel Dela gjort ett hastverk-som-blivit-lustverk. Finsk sjömansfolkpop med text av undertecknad.

Düsseldwarf & Dela - Från en kockjävel på andra sidan sladden

Eftersom jag inte vet vem du är
blir jag naturligtvis intresserad
nej nu blev det plötsligt lite äckligt.

Var det därför du drog dig undan?
Refr.:
Jag vill ha ett bokkontrakt, en vindsvåning och en egen krog
Jag vill ha ett bokkontrakt, en vindsvåning och en egen krog
Jag vill ha allt det där men mest av allt vill jag ha just dig
från din egen kockjävel på andra sidan sladden

Jag vill se vem du är bakom ditt digitala ansikte
skriv ett sms till mig
nej nu blir det just så där äckligt igen
är det därför du drar dig undan?

Refr.

Jag bakar en tårta till dig

eller lite småkakor

kanske skriver en dikt

och kanske lägger den i din brevlåda

Refr.

Nyårskrönikan

2007-12-21T10:20:00.000+01:00

Jag tycker inte om champagne. Ingen tycker egentligen om champagne. Det är äckligt. Så där, nu vet ni det. Nu har jag på mig finkostymen och finskjortan och äter lyxkanapéerna så nu är det bara att börja.

Årets strof: "I wanna kick your ass, 'cause you've got a nice ass" /The Bombettes - I wanna

Årets strof 2: "Å int' vaal hä nån förbannad sol" /Glesbygd'n - Dagsmeja

Årets köp: "Buddy Does Seattle", Peter Bagge

Årets låtar: Ken Ring - 2000-talet
Kent - Vy Från Ett Luftslott
M.I.A. - Paper Planes
Maskinen - Alla Som Inte Dansar
Adolfz - Sola i Karlsta
The Shins - Spilt Needles
Glesbygd'n - Jig å Dau, Pelegrut
Laakso - Hang Me In The Christmas Tree
Kate Nash - Foundations
Wyclef Jean feat. Akon & Li'l Wayne - Sweetest Girl (Dolla Bill)
Maskinen - Alla Som Inte Dansar
Adele - Chasing Pavements
Twiggy Frostbite - Heroes
The All New Adventures Of Us - A Good Liar Is...
Benny Benassi feat. Public Enemy - Bring The Noise (Pump Kin Remix)

Årets skiva: Laakso - Mother, Am I Good Looking?

Årets bok: "Luftslottet som sprängdes", Stieg Larsson

Årets festival: Sweden Rock

Årets fest: Nyårsfesten

Årets skandal: Glad-i-hatten-gate

Årets sporthändelse: Tyska Milen

Och som vanligt får vem som helst (kreti & pleti) komma med tillägg, synpunkter och kommentarer till mitt inlägg - det är ju det som bloggande handlar om.

Denna krönika utkommer lite för sent för att vara purfärsk men ni må tänka på att jag är en hårt arbetande karl.

Folkmusik, det passar ju till allt. Precis som en god chardonnay

2007-11-18T16:00:00.000+01:00

Det finns originallåtar och så finns det covers och remixer och dubmixer och fan och hans moster, men jag tänkte här fokusera på två lite lustiga covers av två låtar. Den första är Metallica - The Four Horsemen, som med hjälp av Fade to Bluegrass blivit en, no surprises here, bluegrass-cover.
Bluegrass verkar vara en genre som passar för de mest spridda melodier. Även Snoop Doggs klassiker Gin 'n' Juice har fått ny skepnad i The Gourds snabba och glada tolkning.
En annan intressant interpretation av en låt är det amerikanska folk-punkbandet Ghost Mices jordnära version av The Smiths - There Is A Light That Never Goes Out.

Har ni tips på fler roliga covers? Var inte rädda för att kommentera.

Hot in Herre (och hon är rätt het hon med)

2007-11-16T21:27:00.000+01:00

Jenny Owen Youngs, veckans låttips

Rigas - The Hardest Pocket To Pick

2007-11-09T08:38:00.000+01:00

Grym låt, kommer kanske inte slå så kraftigt men jag tycker om dess elektronik.
Klicka här för att streama den från P3 Lab/Digfi

One armed enemy.

2007-11-07T22:46:00.001+01:00

Kenny och Sven hastskapar mästerverk. DIY is not dead.

2007-11-04T23:58:00.000+01:00

Är inte populärkultur såndär kommersiell kultur jag hört talas om?
Wii är så jävla kawaii – men finns det verkligen bra lir till den?

God afton eventuella läsare! Modern Journalistik fortsätter att chockera i form av regelbundna uppdateringar. Vad som följer här är en mängd korta men, förhoppningsvis, kärnfulla recensioner av samtliga Nintendo Wii-spel som undertecknad har spelat de senaste veckorna.

Blazing Angels: Squadrons of WWII

Blazing Angels är en arkadliknande flygsimulator som placerar dig i cockpiten på ett stridflygplan mitt under rådande blitzkrieg. Wii-versionen är en nylansering och spelet bodde ursprungligen på Xbox och PC.

Styrningen: Nunchuck goes up, plane goes up. Rörelsesensorn fungerar helt okej och det finns dessutom en mängd olika sätt att kontrollera på.

Det positiva: Ett flygspel som framförallt är lagom svårt och dessutom bjuder på stor variation i och med olika flygplan och landskap.

Det negativa: Spelet är inte alls speciellt vackert att titta på och handling samt röstskådespel är pinsamt dåligt.

Övrigt: Klyschig handlig åsidosatt har spelet likafullt fått mig att rycka till varje gång min tyskinvandrade klasskompis Rabea tar ord i munnen. Luftwaffe is watching.

Betyg: Tre tvåfrontskrig av fem möjliga.

Excite Truck

Klassiska Excite Bike till 8-bitaren var ett fartfyllt spel som tack vare sitt geniala upplägg fortfarande är roligt att spela. Målet var att åka fort och hoppa långt utan att brinna upp. Excite Truck är precis samma spel fast fyrhjulat och tredimensionellt.

Styrningen: Kontrollen funkar som en ratt, bara att svänga åt det håll som önskas. Tyvärr är den inte i närheten av så precis som spelets sinnesjuka fart skulle kräva.

Det positiva: Enorm spelglädje som verkligen uppmanar föraren att åka fort och hoppa långt. Ett stort urval av bilar att låsa upp finns också tillgängligt.

Det negativa: Spelet är för kort och det finns på tok för få olika spelsätt. Ett karriärsläge skulle till exempel vara välkommet. När du har spelat dig igenom de fem första banorna kommer du inte att bjudas på mycket nytt vad det gäller landskap heller, tyvärr.

Övrigt: Att hoppa från ett stort berg över den kinesiska muren är häftigt.

Betyg: Tre högoktaniga vansinnesmaskiner av fem möjliga.

Mario Strikers Charged

Andra installationen i Nintendos försök att göra fotboll trendigt i Japan handlar mer om Nintendos enorma galleri av fantastiska karaktärer än fotboll.

Styrningen: Oväntat klassisk då knapptryckningar är nästintill det enda som behövs för att spela. I vissa specifika minispel används motion control för att styra målvaktens handskar.

Det positiva: Enkel spelidé och effektiva kontroller gör att spelet är mycket lätt att sätta sig in i. Det värmer dessutom i mitt gamla Nintendohjärta att se min kära Donkey Kong tillsammans med tre Shy Guys plöja ner allt motstånd.

Det negativa: Datormotståndarna är på tok för enkla och dessutom så blir spelet ibland så grötigt med eldklot, studsande skal och gudvetvad att det inte går att hålla reda på vad som egentligen händer.

Övrigt: Spelet är mycket roligare om man spelar mot en kompis. Annars så är målgesterna från de olika karaktärerna helt fantastiska att se.

Betyg: Två bolltrollande jätteödlor av fem möjliga.

Resident Evil 4

2005 års bästa spel letar sig från Gamecuben i en nyutgåva med dramatiskt förbättrade kontroller och är enligt min mening det bästa spelet som finns tillgängligt till Wii. Följ med Amerikas snyggaste hemliga agent Lucky Leon när han tar sig an zombies, spanjorer, elitsoldater och suspekta sekter, allt för att rädda presidentens dotter.

Styrningen: Peka på teven, skjut! Det fungerar bra… mycket bra… helt perfekt faktiskt och det enda som kanske kan störa är att Leon måste stå stilla när han siktar.

Det negativa: Spelet ser fantastiskt bra ut, styrningen fungerar fläckfritt, historien är klyschig men lika fullt engagerande, speltiden är i princip oändlig då spelet är mycket långt och uppmanar till att spelas igenom flera gånger och dessutom är arsenalen av vapen är helt sjuk! Det enda negativa som kan sägas är att spelet faktiskt är två år gammalt och att Capcom inte har inkluderat något nytt material till Wii-versionen.

Övrigt: Vad jag inte fattar är varför det bara finns en titel som denna till Wii. Alla spelföretag borde producera kloner som om deras liv hängde på det. Detta är en riktig utmanare till världens genom tiderna bästa spel.

Betyg: Fem maskerade motorsågszombier av fem möjliga.

Sonic and the Secret of the Rings

Segas klassiska blåa igelkott fastnar i en arabisk sagovärld och tvingas återigen rädda världen i ett mycket fartfyllt plattformsspel.

Styrning: I mångt och mycket påminner kontrollerna om Excite Truck. Vi styr Sonic via att luta kontrollen åt olika håll och det fungerar mycket bra.

Det positiva: Enkel och rolig spelidé som fungerar tack vare brillianta kontroller.

Det negativa: Från den tradiga orientalismen till de patetiska försöken till humor så är Sonic and the secret of the rings ett spel där storyn inte tillför någonting, snarare tvärtom.

Övrigt: Erkända rollspelskungarna Bioware håller på att utveckla ett rpg-spel om Sonic till Nintendo DS.

Betyg: Tre flygande mattor av fem möjliga.

Super Monkey Banana Blitz

Tredje spelet som använder Excite Truck-mekaniken. Här så ska vi styra en apa i en boll genom ett spel som går ut på att sa sig från punkt a till punkt b utan att trilla av banan.

Styrning: Som sagt, luta kontrollen åt det håll du vill åka. Super Monkey Banana Blitz är kanske något överraskande det spelet som presenterar den högsta utmaningen dock, allt detta tack vare genial nivådesign, inte klumpig styrning - bara en sån sak.

Det positiva: Ett mycket roligt huvudspel som är väl lämpat till att döda någon halvtimme då och då kompletteras med smått absurda 50 småspel som är idylliska för flera spelare på till exempel fester.

Det negativa: Om Sonic plågas av överdrivna försök att tilltala en ung manlig demografi så är det direkt tvärtom med Super Monkey Banana Blitz. Spelet är så sockersött och fruktsalladfärgat att man nästan börjar undra om det är ironi eller inte?

Övrigt: Den ständiga jakten på nya genvägar ger spelet någon typ av mervärde.

Betyg: Fyra apbollar av fem möjliga.

Super Paper Mario

Stackars lilla pappersmario är en tvådimensionell kille med ett hjärta av guld. När den onda Count Bleck kidnappar prinsessan så ger han sig ut på ett interdimensionellt äventyr som korsar allt vad genreindelning heter.

Styrning: I ordinarie läge så styrs Mario med samma klassiska kontroller som gjorde honom till Nintendos ständige posterboy. Ett knapptryck senare så får vi ytterliggare en dimension och spelet går från 2d till 3d. Det funkar fantastiskt bra och ger möjlighet till riktigt kluriga gåtor att knäcka.

Det positiva: Rikligt med humor, en unik spelidé och en hjärtevärmande förmåga att klämma in referenser till Nintendos universum gör Super Paper Mario till ett riktigt trevligt spel.

Det negativa: Hur trevligt spelet än må vara så krävs det blott en liten flyende tanke på uppkommande Super Mario Galaxy för att Super Paper Mario ska kännas som en trivial liten trevlighet.

Övrigt: "Time for you to spend some quality time together! Some quality snack time! Because you will be snacked on! For you are the snack!"

Betyg: Tre trevliga dimensioner av fem möjliga.

Trauma Center: Second Opinion

Kliv in i rollen som kirurg i ett av årets få genuint nyskapande spel.

Styrning: Det gäller att vara stadigt på handen och snabb i tanken när din patient ligger på operationsbordet. Enda gången styrningen egentligen krånglar är då du snabbt ska byta mellan instrument.

Det positiva: I ett universum där headshots vanligtvis är enklaste sättet att samla poäng på är det uppfriskande med ett spel där du kämpar för att rädda livet på andra. Att spelet sen är ganska repetitivt glömmer jag fort bort. Människors liv står ju på spel för bövelen.

Det negativa: Spelet är väldigt japanskt. Detta betyder att alla karaktärer är tecknade i typisk animestil men också att du enligt animeklyschan har en medfödd gåva, i detta fall healing touch. De övernaturliga elementen känns löjliga och bryter min subjektiva förankring. Jag vill vara en grym kirurg, inte en magiker.

Övrigt: Påminner otäckt mycket om klassiska stadig på handen spelet Operation.

Betyg: Fyra blödande tumörer av fem möjliga.

Wii Play

En samling småspel som mer är en teknikgenomgång och ligger närmare små flashspel på Facebook än en riktig konsoltitel.

Styrning: Varierar från spel till spel. Mycket är rörelsebetonat.

Det positiva: Spelet följde med när jag köpte en ny kontroll. Vissa av spelen har dessutom riktigt precisa kontroller.

Det negativa: Inget av spelen är speciellt bra.

Övrigt: Köp en kontroll utan Wii Play.

Betyg: Ett highscore av fem möjliga.

Wii Sports

Titeln som följer med de europeiska konsolerna bjuder på fem olika sportspel och även om några av dem är helt fantastiska så kan jag inte låta bli att finna det ironiskt att spelet som ska introducera oss för framtidens sätt att spela tevespel ser otäckt mycket ut som dåtidens tevespel.

Styrning: Varierar från sport till sport men tanken är att spelet ska ligga så nära verkligheten som möjligt. Detta funkar mycket bra i vissa fall, speciellt bowling, men sämre i andra som golf eller tennis.

Det positiva: Spelet rymmer så mycket glädje och Wii Bowling är i sig självt nog med anledning för att köpa ett Wii och bjuda in alla dina vänner till dig alla dagar i veckan och spela om och om igen tills ni blir svaga av utmattning.

Det negativa: Föråldrad grafik och mycket begränsade spelmöjligheter ger intrycket av ett hastarbete.

Övrigt: Varför är inte alla spel lika roliga som bowlingen?

Betyg: Tre roliga spel av fem möjliga.

Zelda: Twilight Princess

Efter en liten kreativ men i mångt och mycket misslyckad avstickare vid namn Wind Waker så återvänder Link och Zelda till bekanta jaktmarker. Landet Hyrule är hotat av ondska och the hero chosen by the gods måste åter igen visa på karaktär.

Styrning: En fröjd! Twilight Princess är en av de få titlar på marknaden där balansen mellan rörelser och knapptryckningar är perfekt avägd.

Det positiva: Spelet är med eventuellt undantag för Metroid Prime Corruption som jag tyvärr inte fått tillfälle att spela det överlägset vackraste som i nuläget finns att tillgå till konsolen. Miljöerna lämnar mig kippandes efter andan, historien rycker med mig från sekund ett och spelkänslan är så helgjuten att man måste ställa väckarklockan för att komma ihåg att äta och sova.

Det negativa: Okej Link är ingen pratkvarn men jag börjar på allvar fundera varför Nintendo vägrar att anlita röstskådespelare till Zeldaspelen. En till liten besvikelse är svårighetsgraden, speciellt på bossarna.

Övrigt: Hur bra kommer nästa Zeldaspel i själva verket vara? Tanken är svindlande.

Betyg: Fem androgyna svärdshjältar av fem möjliga.

Så där har ni det, förhoppningsvis i bokstavsordning. Det blev mycket att hålla reda på såhär på slutet. Jag vet inte hur stort intresset av att läsa om tevespel är men det är mycket möjligt att jag gör en liknande artikel om de Xbox 360-spelen som jag har tagit mig tiden att förtära. Man måste ju trots sin märkesfördomsfullhet jämföra och kontrastera.

På återseende.

2007-11-04T01:39:00.000+01:00

Say Anything – In defence of the genre
Max Bemis försvarstal är såväl ojämnt som långdraget men vi bjuds hela tiden på glimtar av en unik talang.

Allas vår bipolära emoidol Max Bemis och dennes Say Anything öppnade med sitt debutalbum …is a real boy upp en hel del dörrar i en genre som i de flesta fall förbannats av ganska påtaglig platsbrist. Say Anythings styrka, de fantastiska melodierna, korsbefruktades med genrens stereotypiska hjärta- och smärta-tematik men en sann litterär talang med ett unikt perspektiv resulterade i någonting som höjde sig över havet av snedluggar, lugna verser med skrikiga refränger och löjliga bandnamn. Det var 2004 och en mycket besvärad man lyckades med bedriften att skapa en fokuserad, genomarbetad och relevant skiva, debutskiva till och med.

Nu är det 2007 och Max Bemis senaste avkomma heter In defence of the genre består av 27 låtar som tillsammans klockar in på dryga 89 minuter. Att komponera ett dubbelalbum av sådana proportioner är inte enkelt, Red Hot Chili Peppers senaste mastodont Stadium Arcadium är ett exempel på detta där helheten är både grölig och sönderproducerad, enstaka låtar däremot är av mycket hög klass och dessa isolerade skulle ha resulterat i en mycket starkare enhet. Lite samma problematik finns hos In defence of the genre där enstaka låtar ger mig som lyssnare mycket vildare upplevelser än albumet i dess helhet. Det finns inte så många genomgående starka dubbelalbum, som inte är samlingar av något slag, och den modiga minoriteten är då oftast signerad med namn som Bob Dylan eller Billy Corgan.

In defence of the genre är inte på något sätt ett undermåligt album dock, detta är värt att poängteras. Det ämne som Bemis texter behandlar, psykisk sjukdom och svårigheterna med mänsklig interaktion, ligger nära den excentriska musiken som hela tiden byter takt och ton. Det är bra långt mellan klimax i fantastiska This is fucking ectasy och ångest dagen efter i Hangover song. Ibland så lyckas till och med Bemis pussla in hela spektret i samma låt som i 3 minuter och 4 sekunder The church channel som tar med lyssnaren på en, ursäkta klyschan, känslomässig berg- och dalbana.

Skivan tycks dessutom använda sig av en klassisk formel lånad från hip-hopen som lyder: ju fler gästartister desto bättre skiva. Och Bemis trycker verkligen in gästspelen som om hans liv hängde på det - från han snubben i My chemical romance, Matt Skiba till Chris Carrabba. Vissa av dessa funkar okej, andra funkar sämre. Stackars Matt Skiba kommer helt till korta med en otacksam roll i en ganska dålig låt. Min egen favorit är Anna Waronker från nittiotalets indiefavoriter that dog. som låter helt fantastisk på albumets andra spår No soul.

Max Bemis påminner mig mer och mer om E från altinstutionen Eels. Också en mycket plågad man som någonstans mellan ett flertal självmord inom familjen till en fru som jobbade som flygvärdinna på planet vilket störtade likt ett eldklot ner i Pentagons murar har fått en ganska misantropisk syn på livet. Men på vissa skivor så lyckas E se igenom sig själv och sina demoner. Då är han klinisk, fokuserad och fruktansvärt rolig – men inte nödvändigtvis bättre. På In defence of the genre så presenteras vi för en Max Bemis som varken sovrar eller kritiskt granskar vad han själv håller på med. Och kanske just därför är det ett intressant album. Det sparkar och spottar och skriker och gråter, allt som oftast samtidigt - ibland passionerat, ibland ironiskt och ibland mest bara ovidkommande. Detta är albumets styrka, men är det egentligen som titeln indikerar något försvar för genren? När den timmen vankas placerar jag hellre …is a real boy i vittnesbåset.

Hård electro och dryg rap

2007-11-02T13:25:00.000+01:00

Men vad är detta? Har jag blivit en sån där som bloggar flitigt helt plötsligt? Nej så kan vi ju inte ha det! Men jag har hoppat på trenden-som-inte-riktigt-är-en-trend-längre, nämligen mp3-bloggande. Anledningen är att jag hörde en häftig låt på radio och tänkte vara "först" med att skriva om den (lycka till, Simon, eftersom det faktiskt var på RADIO du hörde låten). Nåväl, den heter Alla Som Inte Dansar och framförs av gruppen Maskinen, som är en kollaboration mellan Slagsmålsklubbens karismatiske ledare Frej, Kihlen från Snook och självaste Afasi! Det är en dunsande electrodansdänga vars beat för tankarna till Mr. Oizo - Flat Beat och, överraskande nog, "Vi som aldrig sa hora" av indiens gullponke Ronnie Sandahl (inte för att jag läst den). Många bloggare före mig har förutspått att denna låt kommer att svänga om Sveriges dansgolv och jag stämmer in i den profetian. P3 Populär trodde inte att den här låten skulle gå hem i avlägsna platser "som Boden" men jag tror de underskattar oss lappar/bönder här uppe. Jag vet åtminstone en aspirerande discjockey i Arvidsjaur som skulle damma igång Maskinen - Alla Som Inte Dansar fram mot småtimmarna när M.I.A. - Paper Planes, Familjen - Det Snurrar I Min Skalle och Populärmusik - Inte Bitter spunnit sina modiga varv i grammofonspelaren. Frågan är ju vilka mer än jag som skulle dansa. Kanske Linda.

"Alla som inte dansar är våldtäktsmän
gäller hela kvällen mellan tolv och fem"

Politiska hörnan

2007-11-01T22:06:00.000+01:00

Hittills har jag inte varit alldeles för politisk, vill jag tillstå, och eftersom politik är något som kräver en klar tanke och många ord har jag dragit på det här, nämligen att skriva en kommentar till något Sveriges näst mest samspelta allians (efter The Tough Alliance) haft för sig under det senaste året.
Idag fick jag vatten på min kvarn och inspiration till en artikel, efter ett telefonmöte med Kock Rouge. Vi samtalade om den nyligen avgångna Ulrica Schenström och hennes krogvanor med tvivelaktiga karlar. Efter vi lagt på googlade jag lite mer på hela krogincidenten och det är bokstavligen redan spaltmeter skrivet om hennes skandalösa beteende med en TV4-reporter (å hålla på å pusses mitt på ljusan kvällningen nä förstå du Ulrica lilla hä jär int nyttit för dä!), att hon faktiskt hade krisjour och det slutgiltiga slaget: pappa Fredrik fick ta henne i örat och ha ett "snack" med henne som resulterade i att han gjorde henne arbets- och säkerligen arvlös. Och boven i dramat? Domaine Lalande Merlot. "Fruktig smak med inslag av blåbär, peppar och örter" enligt Systembolagets websida. Nå, jag är ju inte mannen att börja diskutera viner (min mamma har lärt mig att Cabernet Sauvignon är det bästa) och det ska jag heller inte göra. Jag undrar bara, "Ullis": var det värt det? 109:- kostade det. PER GLAS. Kände du att det enda sättet för dig att få lite kärlek var att supa ner dig och en journalist med dyrvinet? Hur behandlar din karl dig egentligen? Kock Rouge föreslog att Ulrica Schenström var "Reinfeldts närmaste fitta", och det kan ju låta lite hårt men ponera att det verkligen var så; vår k. statsminister är en sådan bock att tomtebolyckan med Filippa och tre-fyra barn helt enkelt inte var nog för hans bultande libido? Var han tvungen att ha en flicka i varje hamn? Och en "statssekreterare" två steg bakom honom som en piskad hund vart än han gick? Nog förstår jag att Fredrik är förkrossad idag; att förlora en sådan lydig hora.
Men nu handlade det ju om Ulrica, ursäkta sidospåret. Kommer någon att märka skillnaden imorgon när vidden av hennes avgång verkligen blir tydlig? Vad var hennes egentliga uppgift? Och kan någon förklara för mig vad allt det här handlar om? Här jobbar man heltid men tycker väl att man lyssnar ganska ofta på radio och ser tv, och så kommer man till Piteå och får se löpsedlar med PUSSBILDEN och AVGÅNG TJOHEJ och tänker "eh". En sista fråga: är det inte lite konstigt att det hittills bara är kvinnor som "efter samtal med statsministern" avgått från regeringen? Odenberg hoppade ju av självmant i bestörtningen av att det ska bli mindre jävlaranamma och pang-på-rödbetan,-grabbar och nu-jävlar-steker-vi-araberna-över-öppen-eld i svensk försvarspolitik.

Och då har vi kommit till slutet av denna politiska raljans med en kändistidningsfeature, nämligen lika som bär.

Odenberg?

Goldfinger?

Min faster i skogen

2007-09-16T12:04:00.000+02:00

På väg till min faster
rutschar fruset vatten ner över mig
men jag är skyddad
av ett ton mekanikerglädje
så jag hålls torr och varm
åtminstone utanpå kroppen.

En brygga ut i vildmarken, radioskugga och
den
sista norrbottningen
brottas med elementen och körrepetitionen
och fikat i kyrkan sex mil bort.

Renen vilse som en människa på vägen,
sekelskiftesgamla primater med
huvuden som på spik.
Inga spår blir kvar i Fimbuls inferno där
midsommarnattens köld
darrar i en sjungande räfsa fastfrusen i ett
årtiondes svett.

(Men den blinda fönsterrutan döljer ett omen i en spegelbild.)

Text: Redaktör Simon
Musik: Dubbeldäckar'n Daniel

URL till låten (högerklicka och välj "spara mål som" eller liknande)

Medicin för nybörjare Del 1.

2007-09-13T09:49:00.000+02:00

Forskare inom de medicinska trodde ju länge att vi, människor, inte hade någon hjärna. Jag själv var förr av samma åsikt men nya upptäckter inom området och vittnesmål av bekanta har gett mig en ny syn på det hela. -"jaha, och vad är då en hjärna?" säger den korkade samtiden. Jo en hjärna, har jag fått förklarat för mig, är som ~~moto~~ chauffören i en bil. Precis som chaufförer behöver hjärnan också bensin, hjärnans bensin är syre.

Hjärnan behöver syre.

Vinkrönikan - Veckans läsarfråga

2007-09-04T23:00:00.000+02:00

Hej och tack för en bra blogg! Men i ärlighetens namn, är det inte alldeles för dyrt att handla bärs på bolaget? / Sänk alkoholskatten

En vanlig starköl på Systembolaget kostar strax under tian. Ifall alkoholpunktskatten togs bort skulle du för samma peng få nästan 90 cl motsvarande dryck. Säg mig, vore inte det alldeles för stor öl?

Appropå öl så introducerade Systembolaget i lördags en nyhet utöver det vanliga. En skotsk whiskyproducent försökte för några år sedan att tillverka en whisky med alesmak genom att först lagra ale i ekfaten. Till deras förvåning märkte de dock att restprodukten, ölen, smakade bättre än spriten, varpå Innis & Gunn Oak Aged Beer (11447, 19:90kr) blev en storsäljare. Genom lanseringen av Innis & Gunn Island Cask (11633, 24:90kr) är cirkeln sluten. Denna har nämligen lagrats i islaywhiskyfat! För den nyfikne rekomenderas denna "whiskyöl" med tydlig rökighet, som dock snart är slutsåld (begränsad upplaga) men i skrivande stund går att beställa hem till just ditt Systembolag.

Vad hände egentligen?

2007-08-24T20:28:00.001+02:00

Jag vaknar med ett ryck. Liggandes på mage öppnar jag ögonen hastigt till en värld som jag inte riktigt känner igen. Det är soligt. Drömmen jag hade involverade Arthur Pendragon och lettisk örtsprit. Jag ser mig om. Jag är i mitt rum. Plötsligt hör jag ett ljud, en blandning mellan ett morrande och ett gnyende. Med en klump illamående i halsen hasar jag mig ur sängen och kravlar mig mot ljudets källa: Rakko, familjens trogna finnspets. Han ligger utanför min dörr på sängöverkastet jag gav honom att ligga på när jag kom hem. När han ser att jag lever springer han upp och slickar mig glatt i ansiktet och jag mumlar med sprucken röst något om att "sluta, du vet inte var jag har varit" och inser sekunden senare att det vet inte jag heller.
Jag rycks ur dessa tankar av ännu ett av hans säregna ljud och jag blir med ens klarvaken; hans morgonpromenad är redan försenad och om jag inte agerar fort så händer det en olycka. Vi går ner för trappan och jag känner mig blåslagen, har muskelvärk i benen och ett skrapsår på låret. Minnesbilder flödar men vill inte fastna, så jag koncentrerar mig på att söka mina skor. När de är upphittade går vi, jag och min hund, ut i den varma brittsommarmorgonen, han sprallig, jag skakig. Vi börjar traska längs vägen och utan förvarning slår ett minne till och jag blir varse om smärtan i ryggen och dess orsak.
"Breakdance" säger jag halvhögt och känner en blandning av nöjdhet, ångest och förvirring. Jag kan inte dansa breakdance men jag försöker jämt. Gårdagskvällen var inget undantag. Jag skulle försöka mig på någon stå-på-huvudet-manöver på dansgolvet och Leonard skulle hjälpa mig. Tyvärr hade vi båda druckit hemskt mycket så ingen hade någon vidare spänst eller balans. Papphammarkrasch. Aj.
Leonard, förresten. Hade inte han på en tennisspelarutstyrsel á la 1980 igår? Jo, minns jag där jag går, jag kallade ju honom Boris Becker och Mats Wilander hela kvällen. Var där inte en jultomte och en pepparkaksgubbe också? Jag börjar undra om någon lagt något i mitt glas.
Hunden drar i kopplet och jag följer med, in i skogen går vi. Ännu ett minne blixtrar till och jag minns Crazy Joe, med kostymen bak och fram, badandes i ett vattendrag medan Hängsel-Nils, iklädd sin mammas topp och trosor uppehållna av ett par hängslen, viftandes med en sverigeflagga och sjungandes "wöhöåh wöwö vi har slutat nian!", alltmedan jag själv i reflexväst, slokhatt och boxershorts spelar blockflöjt. Jag måtte haft kul igår, tänker jag.
När promenaden är färdig och jag går in lägger jag märke till min ryggsäck där i hallen. I den hittar jag ett par yllelångkalsonger, ett par motorcykelknäskydd, en liten kassettbandspelare och, herre du milde! en stor burk godis! Utan pardon öppnar jag locket och börjar trycka i mig. Erfarenheten har lärt mig att den bästa investeringen man kan göra dagen före dagen efter är just stora mängder godis. Mysande för mig själv går jag till mitt rum och börjar med min bästa bakfyllesysselsättning; spela TV-spel.
Efter någon timma ringer King INput Sten och ber om lägesrapport. Han var sjuttiotalsidrottsman igår och fyller upp några fler luckor.

Från vänster: Josef nr. 1, Crazy Joe, Ginger Inger, Johan "Rama" Ramstedt", Ho Chi Minh, Yxmannen, Jouletomten, Journalisten, Erik, Werner, Mama's Boy, Josef nr. 2, Adolf "Dolph" Chaplin, Leonard Wilander, Slem-Helge, Postrockpostpappan.

Vid starten var alla taggade som vanligt. Enligt obekräftade källor var det 33 stycken hjältar som samlats för denna fjärde årliga tävling (Generalen räknade till 28). "Many have come, few are chosen" lyder den inofficiella devisen. När den klassiska startsignalen ("klara, färdiga, DRICK!") ljudit rusade några iväg. Jag var en av dem, Hängsel-Nils, Naken-Dojjan, Crazy Joe och Mama's Boy var de andra. Efter en kilometer ledde jag och fick springa med den ärofyllda Ledarstereon ett tag, tills Hängsel kom och snodde den av mig. Jag lyckades dock hålla mig i täten och det första 4,5-kilometersvarvet gick fort och allt eftersom ölen dracks blev samtalen mellan täten allt mer innerliga och många olika saker, t.ex. avföring, näringslära och Eddie Meduza stöttes och blöttes.
King INput hade tagit sitt vanliga lugna race och hade, när täten var på upploppet, sprungit hälften av milen. Dettar var i backspegeln en god idé eftersom han då fick bevittna de första karatefulla kamraterna kubbade i mål. Hängsel kom, inte helt oväntat, etta efter en makalös spurt, och Journalisten, det vill säga jag, var inte många minuter efter. Spindel-Mannen blev trea och Hoobastank A-träsk kom på fjärde plats. Vår gode vän Naken-Dojjan, dagen till ära i blåställ, lunkade in på en femteplacering.

Crazy Joe gör sin Backwards man-pose med ypperlig grace och butelj i hand.

När vi kommer till den här punkten i vårt telefonsamtal blir vi båda tysta eftersom minnet fortfarande är mer än luddigt, men jag minns att Sten, Lillan och jag låg i ett dike vid mållinjen och skrattade.

Filth. Journalisten, Lillan och den gamle smutige oäktingen General Sten "the King" INput har en s.k. Kodak Moment. Ginger Inger är närgången.

Ginger Inger skedar med Journalisten (enbart arm synlig) medan Dolph drar ner byxorna. King INputs och Lillans ben skymtar. Erik pekar.

Crazy Joe har berättat att när han sent omsider kom till Stalo från Lappis fick se Naken-Dojjan som enda person i bakre baren, helt knall och med tre öl framför sig. Sten och jag byter några ord om vilken hjälte han är.

Hjälten.

Efter några bakisnöjda skratt säger vi hej då och lägger på. Jag börjar piggna till lite mer och mår fortfarande apa och mitt godis är snart slut.

Vår älskade Ledare trotsar tyngdlagen medan Jouletomten bälgar i sig av sin julebrygd.

Pang. Ännu ett minne. Erik skriker högt på krogen att King InPut haft sin snopp i hans mun. Sten kontrar med att kissa i hans drink och dådet avslöjas inte. Allt detta medan jag försöker hålla mig cool inför damerna. Detta misslyckas fatalt eftersom jag kommit till den nivån att jag har en massa intressant att säga men det mesta kommer ut i ett "bleh,... m'n ha ni'nt lust m'n öl till? Fan va ja gilla rock!"
Jag pausar spelet just innan jag ska till att möta guden Cyrus utvalda och beslutar mig för att ringa Dolph, som gårdagskvällen till ära var klädd i en mycket suggestiv Charlie Chaplin/Adolf Hilter-mundering, komplett med mustasch och armbindel. Jag inser att jag inte än kommit till insikt om att vår lille pojke håller på att bli en... ja, lite större pojke.
Han berättar att hans far hade hittat tävlingens högoddsare Werner i fosterställning på familjens badrumsgolv och lotsat hem honom (efter mycken övertalning och "ja kan schälv"). Vi skrattar.
Vidare säger han att vi åt pizza efter tävlingen och ville spela musik från Ledarstereon på pizzerian men blivit åthutad av ägaren, och jag får fragmentariska bilder av hur jag ger bort mina rester till någon på Crazy Joes fest.
Dolph vill mötas senare och visa bilderna som Leonard tog, och jag vill både se dem och radera dem från jordens (eller åtminstone minneskortets) yta. Ingen särskild tid sätts för denna rendez-vous, ty vi är båda uppslukade av våra respektive TV-spel.
Det visar sig att jag inte får spela mer eftersom hunden behöver ett besök på en närbelägen holme i sjön (han vågar inte bajsa om han är i koppel och han får inte gå fri) så jag gör oss i ordning, lastar Ledarstereo, godis och serietidningar och åker iväg ut till sjöss. Ahoy, matey. Lugnet sänker sig över mig.

Slem-Helge missuppfattar sitt missbruk.

Bakisdagen flyter på i sakta mak och jag ägnar resten av tiden åt att städa lite lojt, äta upp resten av godiset och lyssna på Gang Starr.
Min familj kommer hem efter 21 och farsan frågar "nå, hur gick tävlingen?" och jag blir kall; hur känner han till Tyska milen?! Men det är tack och lov SM-finalen i Sveriges starkaste man, som också gick av stapeln i helgen, han mentar. Mor, som som vanligt springer omkring och pratar i hundraåttio, frågar "vem vann?" och jag tror mina nerver ska brinna upp, men även denna gång kan jag pusta ut då hon syftar på den inofficiella krogtävlingen jag en sen kväll kom på och känt mig så stolt över att jag berättat för min syster som i sin tur berättat för kära mamma.
Krogtävlingen gick ut på följande: Deltagaren (manlig) går fram till flicka A, lägger sina händer på hennes axlar och frågar henne allvarligt "skulle Ni vilja ha ett litet barn med mig, fröken A?". Detta var mål nummer ett och skulle inbringa fem poäng. Tio poäng skulle ges om flickan neg och svarade "ja tack, gärna". För den som genast förstod referensen fanns fem bonuspoäng att inhämta. Och referensen? Jag säger bara Strindberg och Bosse.
Jag vet i skrivande stund inte hur många som fullföljde mål ett, men ingen varken fröken eller frågare varifrån replikväxlingen kom. Journalisten vill gärna veta vem som frågade och blev tillfrågade för rättvis poängtilldelning.
Kvällen slutade, vill jag minnas, med taxifärd hem och några glas vatten (inte på långa vägar nog måste jag tillstå).

Vinnaren Hängsel-Nils i obetalbar pose

Den Tyska milen har vuxit från en femmannakompistillställning till en trettiomannakompistillställning på bara fyra år, och om trenden håller i sig blir vi ännu fler nästa år. För varje år blir Milen mer och mer omtalad och ordet börjar nå den stora massan. Ett exempel på detta var när Crazy Joe skulle ta ut pengar vid Minuten några dagar innan Tyska milen. Han hade två okända karlar framför sig i kön och de pratade om helgen och Starke man-tävlingen. Sen säger den ena: "Och sen är det ju det där Tyska milen. man kanske skulle dit och kolla." I år ställde dessutom en flerbarnsfar upp.
I princip alla som någonsin deltagit kan skriva under på att det finns få sätt att ha så roligt åt så lite som att springa en mil och dricka sex starköl. Så, vänner och fiender, kreti och pleti, släng på er gympaskorna och ölryggsäcken och kom med på det roligaste och mest destruktiva sättet att festa och motionera på som mänskligheten känner till!

HÅLL UT KÄRA VÄNNER! samt MOSTLY DA VOICE

2007-08-17T22:08:00.000+02:00

Jag vet att det är frustrerande när man klickar sönder musen på Uppdatera-knappen för att man hoppas att det frenetiskt arbetande teamet på Modern Journalistik sliter arslet av sig för att hinna färdigt sina fantastiska blogginlägg och sen förstår att NÅGON (HRRM HRRM KENNY) är arbetslös men ändå inte gör nåt medan hans redaktör sliter hund i skogen och väntar på att få se sina fantastiska manus bli till serierutor under Kensterns faktiskt magiska fingrar, men nu är det snart dags med åtminstone två stora uppdateringar.
Ingen kan väl ha missat att höstens händelse stundar i Arvidsjaur i helgen, nämligen Den Tyska Milen. Efter fjolårets succé har ryktet om tävlingen spridits som ringar på vattnet och i skrivande stund vet varken Journalisten eller Generalen (även kända som Tävlingsledningen) exakt hur många som kommer men nästan hela redaktionen för MJ står i startgroparna för loppet som går av stapeln klockan 17.02 i morgon lördag den 18/8. Jag vet att åtminstone Journalisten, och kanske Robinho Leonardo, ska skriva något om förloppet. Det kommer bli kung, missa inte det.
Det andra stora är att jag fått tag på en kille som känner nån som känner nån i det kultförklarade nazidansbandet Adolfz, som ju spelades flitigt på Rovön under Trästockfestivalen, och denna person har lovat mig en exklusiv intervju med Torgny och Leif. Något att se fram emot!

Mostly da voice
Hip-hop är något som ligger oss alla varmt om hjärtat. Eller kanske inte.
Men faktum är att medan jag välter träd i skogen lyssnar jag mycket på olika hip-hipgrupper, och som ni vet tänker man ju en hel när man går ute i skogen och får röjsågsavgaser i inandningsluften. Tanken som denna lista bygger på fick jag från Guru, MC i Gang Starr och låten Mostly Da Voice som handlar om att även om du har thumpin' beats, catchy hook och fly rhymes (det betyder schysst takt, läcker melodi och smarta rim) så är det trots allt mest rösten det hänger på när man rappar. Visst är det så, tänkte jag och började fundera på vilka mina favoritröster inom hip-hopen är.

Guru - naturligtvis. Ett slags djupt, hest pondus kommer från denne New Yorkare när han spottar sina brinnande rim, och över DJ Premieres fantastiska beats låter det som jordgubbar och grädde smakar.
Supreme (Looptroop) - något udda val kanske ni säger, men jag vet få svenska rappare som är så tighta när det gäller att rappa på engelska, och detta i kombination med västeråsdialekt och lite vass ton. Svårt att förklara, ni måste höra.
Slick Rick (alias MC Ricky D) - en kort, halvtjock britt med guldtänder och lapp för ögat och helt sjukt häftig. Inte nog med att han är en underbar historieberättare, han gör det med humor, allvar och framför allt en unik röst, mjuk och lite gäll.
Detta är en bra låt med bra text bra video och bra röst:
Snoop Dogg - bara en man som röker ett ounce buddah om dagen kan få en sådan säregen stämma, och han använder den väl. Ett bra exempel på att man inte behöver bra rhymes för att vara bra i sängen nej jag menar bra som MC (men det kanske är samma sak fniss fniss oj vad påverkad jag blev av den här lättölen helt plötsligt).
Nice & Smooth - vet jag väldigt lite om, har bara hört dem medverka på andra artisters låtar men de är två killar, Greg Nice och Smooth B., vars röster i kombination med varandra blir sagolikt bra. Nice är lite hårdare och tyngre medan Smooth är just smooth, och kontrasten är som att kombinera en halvtorr Riesling med kräftkalas.

Sen kan jag faktiskt inte komma på någon mer men jag lovar att inte uppdatera om jag hittar någon ny.

Med kraftiga hälsningar
/Journalisten (AKA Redaktörn AKA Simon)

2007-07-01T12:43:00.000+02:00

UPPDATERA SVERIGES DEBATTKLIMAT!
Bli debattör på MODERN JOURNALISTIK!

Ja, det är sant. Det är något vi saknat sedan början här; ett vettigt debattforum. Därför efterlyser jag härmed grälsjuka människor för trevliga och svavelosande diskussioner, här i denna tidning!
Intresserad? Maila redaktörn, kommentera detta inlägg eller ring/smsa någon i redaktionen (kom igen, jag vet att det bara är folk som vi känner och är släkt med som läser detta).

Kom ihåg: MODERN JOURNALISTIK - fri journalistik (så länge ni inte är idioter).

2007-06-27T18:01:00.000+02:00

Välkommen till Sverige. Ett gnälligt land. Världens bästa land.
Paradox eller välståndsmaskin?

Överallt hör jag folk som gnäller. På vädret, regeringen, kvinnornas situation, männens situation, arbetslösheten, förkylningar, brustna hjärtan och så vidare. Folk gnäller till och med över att folk gnäller så mycket. Så kan det väl inte låta i något annat land?
Faktum är att jag är helt övertygad om att Sverige är det land där det klagas mest. I hela världen. Hur kan jag nu vara så säker på det? Jo, jag har nämligen tänkt.
   Hur skulle Sverige sett ut om inte någon vid 1800-talets slut börjat gnälla om allmän och lika rösträtt? Och hur skulle kvinnorna ha det om inte någon börjat pipa om deras rättigheter några år senare? "Ja, men Simon", säger ni nu, "Simon, Simon, lille vän, det där hände ju för hundratusentals år sen och det var ju mycket sämre då! Vi borde sluta gnälla helt för vi har det så braaaaaaaaaaAAAaaaAA!" Jag svarar er, som alltid lika slagfärdig, att det är precis tvärtom vi ska göra. Vi ska gnälla nåt så inåt helvete. Vi ska klaga på dem som yttrar sig, svära över dem som inget gör och skvallra ilsket om dem som styr oss. För det är så vårt land utvecklas.
   Kommer det som en chock? Hade ni kanske redan tänkt samma sak? Men gråt en skvätt då. Vänta, jag hämtar min fiol. Jag vet ju inte vad alla ni har tänkt! Men en sak vet jag, och det är att tack vare att svenskarna är så gudförbannat gnälliga och missnöjda har vi fått det så otroligt bra som vi faktiskt har det. Om våra stolta förfäder nöjt sig med att slava i fabrikerna för dåligt betalt och att inte få bestämma något i landet hade jag inte suttit vid min dator och skrivit detta just nu. Det är jag helt övertygad om. Det är med vårt sura tjat vi fått igenom de revolutionerande reformer som andra länder bara kan drömma om. Hade vi försökt med vapenmakt hade det säkerligen slagits ner av överheten, men det ständiga snyftande vid klagomuren gnagde till slut genom stenen på ett alldeles unikt, gnälligt svenskt sätt.
   Därför är min enkla uppmaning till er där ute: fortsätt klaga, ringa P1, gnälla på kafferasten och sura på rummet. Det blir bättre och bättre dag för dag. Bli en gnälldemokrat, du också!

(Glöm för allt i världen inte bort att njuta av vårt välstånd då och då, med en glass, en god vän och en popskiva!)

2007-06-26T12:18:00.000+02:00

Woe is me
om tröstmusik och rätten att tycka synd om sig själv

I skrivande stund har undertecknad nu snart varit konstant överförkyld två veckor i sträck. Under denna period har jag bland mycket annat hunnit med att i två olika perioder få hög feber, vakna upp var morgon med min kudde dyblöt av saliv då min näsa inte fungerat speciellt bra att andas med och helt glömma bort hur det känns att kunna svälja någonting normalt.

Men den här lilla funken behövde någonting extra; ett körsbär som gör den lite vackrare än alla andra sundaes eller några grishuvuden på scenen som verkligen utmärker hur jävla black metal den är. Mina damer och herrar, tillåt mig att presentera: en helt vansinnig solbränna. Efter en riktigt trevlig dag på stranden så har jag på ben, mage och en del av ryggen dragit på mig en solbränna av infernaliska proportioner. Brandmän, pyromanioffer och frityrkockar står i en sju mil lång kö utanför lägenheten för att ge mig deras sympatier.

Det är fan synd om mig. Och jag trivs bra med att kunna säga detta. Om inte jag tycker synd om mig själv, vem ska då göra det?

Den enda lilla flythjälpen i en ocean av malströmmar, enorma blodtörstande muränor och konstant mörker har varit vältrandet i tycksyndommigmusik. Bandet som ligger varmast om hjärtat är fortfarande Alkaline Trio, det ryms så mycket tröst i en textrad som: "I've got it now... A THORN IN MY SIDE THE SIZE OF A CADILLAC!" men det finns naturligtvis en miljon andra band, låtar eller skivor som fyller skorna. Här följer ett antal som jag kommit att tänka på under denna period, kommentera gärna och fyll på med egna förslag.

Otis Redding - You don't miss your water

Denna Otis klassiker handlar egentligen om ett förhållande som faller i bitar och Otis konstaterar med brustet hjärta "You don't miss your water 'till your well are undried". Men för undertecknad och undertecknads syster så har låten en lite annan betydelse då den fick bli officiellt soundtrack för den sommar då en stor läcka på vår vattenledning upptäcktes och vi fick spendera ett antal veckor utan vatten.

The Mountain Goats - Get Lonely!

En hel skiva där ett förhållande som tagit slut dissekeras i små atomer till beståndsdelar.

"it was raining outside, so I cleaned house today.
spent half of the morning throwing old things away.
try not to get caught up,
try to think like a machine.
focus in on the task, try not to think about what it means.
can't get you out of my head.
lost without you,
half dead."

Townes van Zandt

Townes van Zandt är en av de klassiska countryikonerna. Inte lika uppmärksammad som Johnny Cash, Willie Nelson eller samtida Gram Parson men minst lika bra och en mycket starkare textförfattare. I klassiker som Waiting around to die och Lungs så porträtterar Townes ett liv som verkligen tar sin ton i moll.

"Sometimes I don't know where this dirty road is taking me
Sometimes I can't even see the reason why
I guess I keep on gamblin', lots of booze and lots of ramblin'
It's easier than just a-waitin' 'round to die

One-time friends I had a ma, I even had a pa
He beat her with a belt once cause she cried
She told him to take care of me, she headed down to Tennessee
It's easier than just a-waitin' 'round to die ..."

Ha en trevlig dag.

Emoskämt undanbedes vänligt men bestämt.

2007-06-22T03:03:00.000+02:00

"Att låsa dörren är som att kapitulera."
Tankar om glesbygdsandan.

På väg hem från jobbet berättar far att det österrikiska paret som blivit våra grannar (i den bemärkelse att de bor tvärs över sjön) har satt upp ett stängsel runt sin gård, låst grinden och satt upp en skylt med "varning för hunden". Far suckar. "Så där gör inte folk härifrån" säger han. Och tro inte att han menar något rasistiskt. Absolut inte. Lokalpatriotiskt, kanske. För vi låser bara vår ytterdörr när vi åker någonstans. Aldrig på nätterna, aldrig när vi är hemma över huvud taget.
    "Att låsa dörren är som att kapitulera, som att låta dem vinna". Med "dem" vet jag inte säkert vad han menar, kanske de kriminella, kanske helt enkelt hela resten av Sverige, "sörlänningarna", "plassara" (för att låna ett arjeplogskt uttryck, betyder "stadsborna"). Skydda från hela deras värld, för att få ha kvar det som det alltid varit här, där man kan lämna bilnyckeln i tändningslåset när man går och handlar. Man låser bara ute hederligt folk, lyder ett Göte-ordspråk.
    "Även om ditt hem ligger vid helvetets port längtar du till din födelseort" lyder ett ordstäv från dessa trakter. Du är ditt ursprung. Det går aldrig att tvätta bort det. Visst finns det avfällingar som flyttat söderut, skalat bort sin dialekt och inte nämner sitt ursprung, och de behandlas illa av glesbygdens urinnevånare. Jag tänker inte racka ner på några sådana här men visst är det tråkigt att de inte kan se det vackra och unika med sin hemort, utan bara minns med förskräckelse hur de blev behandlade av de som stannade kvar, hur de otrivdes med allt som pågick och hur de längtade bort någon gång. Till alla er som tycks ha glömt var ni kommer ifrån vill jag nu sträcka ut en hand. Liksom er har jag längtat bort, och gör det väl i viss mån fortfarande. Skillnaden mellan då och nu är att jag vet vad som finns här hemma, och jag vet att det är gott, ty det var gott nog åt mina förfäder.
    Förut, när jag som tonåring ville flytta till något större ställe, såg jag allt i Arvidsjaur i moll, men nu kan jag äntligen börja se guldkanten och höra durtonerna klinga mellan bergen, porla i bäckarna och ina med åte. Jag vet var stigarna går, vem som är släkt med vem och att jag inte behöver låsa dörren när jag går och lägger mig. Vem skulle väl få för sig att komma hit och råna oss?
    Dessa tankar väcktes när jag för några timmar sedan övervarade en konsert med Glesbygd'n, ett band där de flesta medlemmarna är födda i Arvidsjaur med omnejd. Musiken är influerad av reggae, klezmer och liknande stilar, och texterna, klart rödfärgade, sjunges på klingande arvidsjaurbondska av Arvid Andersson, som också är han som rör sig mest. Det är han bra på.
    Kompetenta musiker tillsammans med välskrivna låtar och en känsla av äkthet ger Glesbygden ett otroligt, engagerande driv som får alla, rullstolsburna, barn och innebandyspelare, att svänga runt på dansgolvet. Det är nog sant som Chuck D sa, att om man vill få folk att lyssna så måste man först få dem att röra på fötterna. Det gör verkligen Glesbygd'n, ett band som verkligen trivs med varandra på scen. Det är ju en utsliten klyscha men det syns att de har kul. Arvid studsar runt nedanför scenen med sina omöjliga moves och de andra har ett inneboende gung som smittar av sig.
    Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer men tänk på det jag sagt. För er skull.

Glesbygd'n får 4 poäng av fem möjliga.

2007-06-18T22:02:00.000+02:00

Svar med tal

"Jag bryr mig inte om vad ni tycker" - En utjatad fras som oftare än sällan saknar sanningens beska jorgubbar. Men på detta vis är det faktiskt inte i det här fallet. Nu pratar jag givetvis bara om vad ni tycker om mitt skrivande här på Modern Journalistik. I den riktiga världen bryr jag mig naturligtvis, precis som ni, väldigt mycket.

Efter att häromdagen ha publicerat mitt senaste inlägg råkade jag av en slump uppmärksamma att mitt förra inlägg (TV- En tickande bomb eller ett rent nöje) skapat stor debatt och hela 3 (TRE!) kommentarer lämnats. "Intressant", tänkte jag och klickade upp kommentarer-fönstret där Svän, om än med en smula ironi i den artificiella textrösten, underströk min poäng med inlägget på ett ytterst pricksäkert vis. Nästa kommentar var skriven av nån pajsare som inte alls förstått mig och den sista kommentaren lämnad av någon anonym...ja...hjälte känns nästan väl blygsamt...Krigsgud kanske? Jo, så får det bli! - En anonym krigsgud som försvarade mig i en blodig strid till döden lr nåttlol.
Det stod hur som helst klart för mig att jag kanske borde förtydliga hur jag ser på mitt uppdrag har på MJ: det handlar enkelt sagt om åsiktsbaserad underhållning; det är rätt och slätt humor det handlar om.
För den oinvigde kan detta kanske vara svårt att uppskatta eftersom det klassiska "upplägg + punch-line"-tänket är ersatt med en lite mer svårgreppbar flytande text där snarare ordbruket ligger i fokus för den humoristiska twisten. Det bereder mig mycket nöje slänga mig med mer "formella" uttryck i flamsiga sammanhang för att få nån slags motsatsförållandehumor...typ. Om man sen inte tycker att det är roligt så, förutom att man naturligtvis har helt sjuuuukt, utomordentligt fel, är man trög, fet och har armsvett. For sure. Armsvett. Och snarkar gör man. Skäms!
Tanken är att man efter att ha läst mina verk ska sitta med känslan av att ha läst en rolig text utan att riktigt kunna sätta fingret på vari själva humorn egentligen ligger. Är ni med?

Så på frågan om varfoer jag valde att skriva om något som jag uppenbart och högtildligt föraktar lämnar jag genom min advokat följande meddelande:

-Dubbeldäckar'n vill med sin omtalade krönika/recension uppmärksamma det, enligt honom själv, förblindade svenska folket om att ondskan som är Peter Magnusson - en mörk kraft väl värd att ta på allvar och som ingalunda får nonchaleras. Vidare är Dubbeldäckar'n fast övertygad om att det mellan Hey Baberiba-gängets intåg i den svenska televisionen och de rekordlåga skolbetygen finns ett direkt samband. Dessa faktum i kombinaion med att det är betydligt mer underhållande, såväl för läsare som författare, med en rejäl vid-fotknölssågning ledde således till den aktuella publikationen.
Vidare hälsar Dubbeldäckar'n också att nästa recension även den kommer behandla något som liggor honom väldigt kallt om hjärtat.

Tack för ert förstående och er uppmärksamhet!

-Jarl Kulle
Talesman, försvarsadvokat

2007-06-16T11:26:00.000+02:00

Fine. Eftersom att Journalist'n gullber så ställer jag väl upp på denna tokroliga enkät (vilket jag gärna gör eftersom jag tycker att det är kul att skriva saker om handlar om mig själv. För den erkänt coole bör detta faktum emellertid förnekas till döden).

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
"av de få verksamheter som idag genomgående tillämpar en omvänd löne-"

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
En gardin (som jag sytt själv).

3. Vad var det senaste du såg på tv?
Halvsåg lite på "Bend it like Beckham" igårkväll.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är.
11.45

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Mitt alldeles egna snörvlande.

6. När var du ute senast och vad gjorde du då?
Igårkväll runt 1-snåret kanske. Gick hem.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Simons.

8. Vad har du på dig?
Gröna kallingar och blå jeans.

9. Drömde du något i natt? I så fall - vad?
Inte vad jag kan minnas.

10. När skrattade du senast?
Igår.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
En gitarr, en bas.

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Njaaaa...tror inte det.

14. Vilken var den senaste filmen du såg?
Hmmm...An Inconvenient Truth. Räknas den?

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Lycka.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Pappersrullarna vid min dator används ENBART i den händelse mat hamnar någon annanstans än inuti mig.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Jag skulle göra förhållanden mellan människor enklare.

18. Tycker du om att dansa?
Allt som oftast enligt Magnus Uggla-principen.

19. George Bush?
Han ser ju för rolig ut! Fast jag är nog inte rätt man att svara på om han gör gott eller ont (en filisofi som fler borde ta till sig). Svårt att hålla reda på vem som egentligen gör vad därborta.

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
I den händelse rockstjärnedrömmen infrias - Nått häftigt.
I annat fall - Nått vanligt.

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Aföfan.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Du hade rätt".

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
Kenny, Robin och Adam Och HÄR!

2007-06-15T21:03:00.000+02:00

Jag erkänner, jag är lika dålig som ni är. Jag tänker stjäla en sån där töntig utmaning och göra den, och ni kan inget göra för att stoppa mig.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
"below with the amusement of a lunatic. In Gilead, before the"

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Ett papper där det står hur mycket jag är skyldig min mamma

3. Vad var det senaste du såg på tv?
"The Out-of-towners" med Steve Martin och Goldie Hawn.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är.
21

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Belle and Sebestian - We Rule The School

6. När var du ute senast och vad gjorde du då?
Typ fyra timmar sen. Jag tog en tur med min systers moped.

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Gmail

8. Vad har du på dig?
Mörkblå jeans och svart tisha.

9. Drömde du något i natt? I så fall - vad?
Nånting om två blonda tjejer som berättade om sig själva i Piff&Puff-stil.

10. När skrattade du senast?
Till Steve Martins knarkrus i The Out-of-towners.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Två lampor.

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Jag såg en snygg tjej på Konsum i Arvidsjaur.

14. Vilken var den senaste filmen du såg?
Har ju redan svarat på det här men bara för att vara trilsk skriver jag Spider-Man 3 för den var så överjävligt bra.

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Ett hus på Sicilien med trädgård och en manservant som ska heta Luigi. Och en massa sockar tror jag.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag måste tänka efter varje gång jag säger "i höst" eller "i vår" för jag är inte riktigt säker när de infaller.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Jag skulle göra förhållanden mellan människor enklare.

18. Tycker du om att dansa?
Arå.

19. George Bush?
Hans pappa var president/hans son var president. Värsta Schrödingers katt!

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Ernest och Ellen.

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Jodå, se fråga 15.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Nej, inte blockflöjtsmannen igen!"

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
Kenny, Josef, Adam och Daniel. Och HÄR!

2007-06-13T16:21:00.000+02:00

På allmän begäran
Mitt förra inlägg orsakade en rejäl läsarstorm (en kommentar) som bad om mina spekulationer om den sista Harry Potter-boken. Jag tänker nu berätta allt jag tänker.
*SPOILERVARNING HÄRMED UTFÄRDAD*

Jag HOPPAS att Harry och Ginny blir ihop igen för deras kärlekshistoria är ta mig fan det finaste jag läst sen Astrid Lindgrens "Allrakäraste syster". Jag grät nästan, och jag är en stor stark karl som jobbar i skogen.

Sen har jag faktiskt förvånansvärt få tankar om hur det kommer att gå, och vill helst inte höra någon annans idéer, jag har till och med tänkt sätta mig i karantän direkt jag får boken och inte lyssna på radio, se TV eller vara på internet förrän jag läst klart den. Allt detta med tanke på de jubelpuckon som gick omkring och spoilade en viktig del av intrigen. Jag hoppas ni som gjorde de får Peutz-Jeghers syndrom (slå upp!) och blödande tandvärk.

Alla ni andra som älskar Harry Potter, jag sitter som på nålar med er. Peace out!

2007-06-12T11:33:00.000+02:00

[Fejvorit' in re:praj's]
Jag är en tönt, och äckligt stolt över det ibland. Jag vet att ni också är töntar och väntar spända som ukulelesträngar på Harry Potter and the Deathly Hallows. Jo, det gör ni. Försök inte ljuga. Eftersom det ännu är ett tag innan den kommer ut läste jag nyligen igenom den förra boken i serien, ...and The Half-Blood Prince för att friska upp mitt minne och ta mig tillbaka till Rowlings värld. Jag gick och funderade lite om jag skulle recensera den men kom sedan på att jag redan gjorde det samma dag som jag läste ut den förra gången. Det var för övrigt min första recension som inte publicerades här utan bara på Lunarstorm. Och eftersom jag är festivalsjuk och trött i huvudet orkar jag bara återge den precis som den lät då. Så, jag ger er en töntig recension:

Harry Potter Del 6
Igår vid klockan 11.30 hämtade jag posten och såg att det i lådan vid den lilla enskilda vägen som man leds in på om man svänger vid Renudden-skylten låg ett tjockt paket. Jag visste vad som fanns i paketet innan jag tittat på adresseringen, kände igen den välbekanta känslan som fortfarande bubblar inom mig när något efterlängtat kommer i ett paket på posten.
Denna gång var det Harry Potter and the Half-Blood Prince.
Jag satte genast igång att febrilt läsa den; på varje ledig stund på jobbet plockade jag fram den, läste den i hemlighet, som en missbrukare.
Och så nu, för cirka 25 minuter sedan, läste jag ut den.

JK Rowling serverar återigen en komplex, gåtfylld kaka där inget saknas; på de drygt 600 sidorna bjuds läsaren på kärlek, svek, hat, vänskap och humor, allt med en underbar magi som talar till åtminstone mina känslor, en magi som författaren lånat inspiration till av bland andra Roald Dahl, och blandat med sin egen till synes gränslösa fantasi.
Språket i boken gör mig fundersam; flera ord var jag själv osäker på, hur är det då inte för barn som ska läsa den? Dessutom blev jag chockad när ordet "slut"(=eng. ungefär "slampa") används. Chocken kom mest av att jag mer och mer förstod att Harry Potter-böckerna lämpas mer för unga vuxna än för barn (fast jag kommer att läsa dem för mina egna små illbattingar, när jag väl får dem) och denna upptäckt gjorde mig väldigt glad.
Sanningen är att böckerna om den unge trollkarlen Harry och hans äventyr borde läsas av alla människor, för de bär på en otrolig vishet, för att inte tala om det underfundiga och bildrika språket.
Eftersom jag hatar spoilers kommer jag inte alls avslöja vad som händer i boken, men jag kan säga så mycket att det kommer en ny lärare till Hogwarts, och att Rowling nu börjar knyta ihop Harry Potter -cken, men inte innan hon kastat in nytt köttigt material och skakat om den så allting vänds på ända flera gånger om - fast ändå är välkomnande igenkännbart från de tidigare böckerna.
Det jag finner är Rowlings storhet är att hon blandar mörker med ljus, hopp med förtvivlan och högt med lågt. Allt ifrån tonårshångel till vandrande döda behandlas i denna nya sommarförhöjare, vilken jag starkt rekommenderar.
Jag kommer säkert återvända med mer lovord över Rowlings nya mästerverk när jag låtit den smälta.

Såja, små vänner, nu är det dags för Simpan att krypa ner i sin säng och vara arg på sig själv för att han läst ut sommarens mest efterlängtade bok på två dagar. Mongo.

2007-05-19T13:54:00.000+02:00

Spontan soppa
Det tål att sägas; jag är satans avundsjuk för att jag inte får vara med mina vänner Chris och Chris och åka genom Europa och koka soppa. Jag var ganska trött på att resa när jag äntligen tog mig hem från ett regnigt Italien, men redan efter en vecka hemma börjar jag snegla i resebroschyrer och drömma mig bort. Sven och jag återupptog idén om tretusenkronorsresan, som jag känner mig sjukt pepp på. När det skulle bli av vet jag dock inte för jag har tänkt jobba som en hund ett år och sen börja kockskolan. Men men, man får väl drömma. Och det har jag tänkt göra nu, med ett påfund som jag kallar den spontana soppan eller frysrensningen.

Förberedelser
Du behöver en större gryta eller kastrull, lök, matfett, vatten och kanske en buljongtärning för att göra soppgrunden. Värm fettet i pannan, fräs den finhackade löken mjukt. Häll på vatten och buljongtärning. Koka upp. Hey presto, soppbas.

Ingredienser
Min spontana soppa kommer att innehålla lite av varje jag hittar i mitt kök.
Jag hittade
1 lök
1 vitlöksklyfta
1 burk sardeller
lite margarin
lite olivolja
morötter
tomater
ägg
majs
Dijonsenap
Odin 2,8 folköl
grönsaksbuljongtärning
timjan
basilika
oregano
lagerblad
grädde
habanerotabasco

Självaste tillagningen
Jag värmde sardellernas olja, olivoljan och margarinet i en uppvärmd stor kastrull och hackade löken och vitlöken och fräste den i fettet. Sedan rev jag ½ morot grovt och fräste med någon minut. Jag hällde på ½ liter vatten och tillsatte buljongtärningen, knäckte en Odin och lät buljongen kokas upp. När jag sippade på brygden insåg jag att Chris och Chris gjort en ölsoppa, så jag kunde ju inte vara sämre och hällde därför i en skvätt öl i grytan.
Tomaten (odlat i Övertorneå) samt resten av moroten hackades och jag tillsatte rubbet i soppan. Uppkok. Ölklunk. Jag rumstrerade lite i kryddskåpet och tog fram mina favoritkryddor, basilika och oregano, samt timjan, och mortlade några teskedar av det. Ner i soppan. Smakade av. Gött.
Efter lite grävande i skafferiet hittade jag en påse lagerblad och stoppade i ett i den bubblande kastrullen. Även en tesked Dijonsenap fick slinka i. Puttra. Bärs.
Under tiden jag maniskt vandrade fram och tillbaka i köket och funderade på vad jag skulle ha i soppan, kom jag på att Mat-Tina, i sin bok, tipsar om att man kan pochera ägg i soppan, och jag ville såklart inte vara sämre. Jag hittade ett ägg i kylen och knäckte det försiktigt i ett glas, och hällde det lika försiktigt, för att inte förstöra gulan, ner i den sjudande soppan. Efter någon minut lyfte jag ur det med hålslev. Coolt!
Sist hällde jag i någon deciliter frusna majskorn i pannan, och kokade så länge att de just så pass blivit varma. Som final combo mixade jag hela grejen slät i min matberedare och smakade av med salt, peppar , habanerotabasco och lite grädde. Ägget lade jag i min skål och hällde soppan över.

Resultat
Det blev sött! Jag undrar hur jag lyckades. Kanske det var morotens och majsens naturliga fruktsocker som trädde fram, jag vet inte.
Helt misslyckat blev det inte, men det var inte den bästa soppa jag gjort. Och det var ju inte för att göra ett kulinaaaaariskt mästerverk som jag gjorde detta experiment utan det var helt enkelt för att öva mig i soppkokande och kombinerande av smaker.
Till nästa gång ska jag tänka på att kanske inte använda mig av morot utan något annat, lite mer smakrikt och salt. Det behöver inte vara vegetariskt alls. Tips på vad det kan vara? Kommentera.

2007-05-13T16:52:00.000+02:00

"Pojken i Skogen" av Mats Jonsson
Det verkar nästan förutbestämt.
För cirka tre veckor sedan hade jag några timmar att döda i Stockholm och sökte mig likt ett blint barn som känner lukten av sin mor till Comics Heaven i Gamla Stan. Där hittade jag en massa saker jag ville ha, men nöjde mig med Mats Jonssons första bok, "Unga Norrlänningar", med samlade serier som gör nedslag i vissa tider i tecknarens liv. Den beredde mig mycket nöje på min resa, som profetiskt nog avslutades i Stockholm där jag i en annan serieaffär inhandlade Jonssons senaste bok, "Pojken i Skogen". Den hade jag visserligen läst flera gånger tidigare men hade då satt den på topp 10, ja kanske topp 3, av de bästa böcker jag läst, så naturligtvis behövde jag den.
Jag försökte att inte läsa ut den så fort, att suga på den som en karamell och inte stressa. Detta ledde till att jag idag, fem dagar efter inhandlandet, läste klart den.
Det är ingen idé att kritisera Mats Jonsson för att han gör en bok om sin barndom, eftersom han själv är sin mest bitska kritiker. Så därför tänker jag bara hylla honom så till den milda grad att det nästan blir löjligt.
"Pojken i Skogen" handlar som sagt om en pojke som växer upp i Stensätter utanför Bollstabruk utanför Kramfors. Det som är speciellt med denna uppväxtskildring är att den till hundra procent visar barnets perspektiv, dess fantasier, rädslor och tankar - tankar som jag trodde jag var ensam om att ha haft. Mats barndom är säkert inte olik många barns, men jag misstänker att de flesta vuxna där ute har glömt hur det kändes att fantisera om demonerna i sågverket, tycka att snöborgen är en viktig demokratisk symbol och avsky skidutflykter, inte på grund av lättja utan rädsla och ångest. Ja, jag känner igen mig så till den milda grad att jag ibland måste lägga ifrån mig boken när vissa händelser stämmer in på mitt liv så mycket att till och med namnen nästan är samma.
Teckningsstilen är Jonssons patenterade naivist-ångest i svartvita rutor som på något sätt, bättre än de flesta serier jag läst, uttrycka så mycket med ansiktsuttryck - hånleende mobbare, förvirrare farbröder och förbannade mödrar blir levande med små medel. Less is more.
Jag tänker inte säga så mycket mer om handling och stil, det får ni upptäcka själv. Jag råder nämligen alla blivande föräldrar, före detta mobbare, mobboffer och helt enkelt varenda jävel som gått i skolan att läsa detta verk. Delvis för att jag vill veta om andra känt på detta sätt i sin barndom, dels för att den i mig väckt en tanke som jag ska bära med mig hela livet. "Jag ska aldrig glömma hur det känns att vara barn." Jag ska ha "Pojken i Skogen" i min bokhylla livet ut, och referera till den när jag ser mina egna barn.

Mats Jonssons websida

2007-05-09T01:35:00.000+02:00

A humble request

Davs. Det är jag igen. Er editor-in-grief. Er chefredakssiör.
Jag har något jag vill be er om. Det är en liten grej som jag vill testa.
Gå in på er favoritsökmotor och knappa in ordet "excased". Just precis.
Jag förklarar denna nattliga idé närmare om sisådär en vecka.
Okej?

2007-05-07T13:43:00.000+02:00

They Might be Giants – The Else
Åttiotalets främsta alternativa alternativa band är fortfarande inte direkt mainstream

They Might be Giants är enligt min högt subjektiva åsikt världens genom tiderna bästa band, jag vill bara få det sagt. Jag har egentligen ingen grund för denna åsikt, de är definitivt inte speciellt inflytelserika om man ser till den stora musikhistorien, de tilltalar en ganska nischad kategori av människor och de har genom sin diskografi visat tecken på en nästan exceptionell ojämnhet. Men They Might be Giants ger mig likt inget annat band någonsin förmått, känslan av att jag inte är ensam där ute.

En kort genomgång för noviser tror jag kan vara på sin plats: They Might be Giants är en duo som består av John Linnell och John Flansburgh. De är barndomsvänner som i början av åttiotalet tillsammans flyttade till New York och började uppträda i stadens konstkretsar. De spelade ensamma på scenen med en trummaskin, ett dragspel och en gitarr. Allt eftersom bildades en hyp kring bandets udda men melodiösa och medryckande musik och mellan perioden 1986 till 1992 så släppte duon fyra stycken helt makalösa skivor och nådde en liten kommersiell framgång på köpet. Med nittiotalets alternativa rockscen som rörde sig bort från den smarta, konstiga och mot Nirvana och dess gelikars mindre subtila energi så försvann bandet från spotlighten. Med ett nyrekryterat band i bakgrunden så fortsatte John och John att släppa skivor av varierande kvalitet. På senare tid har de även börjat med barnmusik och soundtrackarbete till film och teve.

Nåväl, det är nästan tre år sedan giganternas senaste riktiga album, det ytterst mediokra ’The Spine’ släpptes. Under tiden har de släppt ett essential album, en ABC-skiva för barn och dussintals med podcasts plus en samlingsskiva som samlar det bästa från dessa podcasts. Bandet har med andra ord lyckats att vara frenetiskt aktiva men samtidigt totalt ointressanta för alla fans i vuxen ålder som inte roas av några slarvigt inspelade demolåtar via en Internettjänst. Detta tillsammans med ovanligt varma ord från media gör mig enormt intresserad av nya the Else kan den någonsin leva upp till mina förväntningar? Är det en bra skiva? Har bandet någonting kvar att ge? Kommer den att kunna generera nya fans? Kan den mäta sig med bandets bästa material?

Det är inte helt enkelt att svara på dessa frågor. För det finns mycket bra på the Else, produktionen från the Dust Brothers, männen bakom Becks Odelay, Beastie Boys Paul’s Boutiqe eller Fight Club OST, är tight och får de vanligtvis fragmentariska och excentriska låtarna att faktiskt fungera tillsammans och låta som ett album. Men jag förstår inte varför alla låtarna är gitarrdrivna, John Linnells vanligtvis excellenta dragspelande, pianospelande, saxofonspelande, xylofonspelande och alla andra milliontals instrument han behärskar märks knappt alls på skivan. De distade elgitarrerna dränker bandets styrkor, texterna och melodierna och förstärker bandets svaghet: sången. Den andra goda nyheten är att John Linnell skriver bättre låtar än vad han har gjort på mycket länge och han bidrar med skivans oinskränkta höjdpunkter, den nattsvarta Climbing the Walls som är en av de bästa låtarna bandet har spelat in på tio år, den roliga och kvicka flörten med brittiskt sextiotal the Mesopotamians som även drar tankarna åt alltjämt otroliga xtc. Men John Linnells nyvunna säkerhet kontras med att John Flansburghs låtar är mycket svagare än vad de brukar vara. Feign Amnesia är en typisk stötig power-popdänga och låter precis som fem-sex andra låtar Flansburgh tidigare skrivit. With the Dark är ett ambitiöst försök till att skapa en experimentell poplåt enligt Sonic Youths mall, men den faller platt tyvärr. Flansburgh räddar dock sin roll som bandets ständige sekreterare i och med den utmärkta, nästan rörande Careful what you pack där han också visar prov på oanad finkänslighet i sången.

John Linnell står också för ett mängd låtar som landar någonstans i lite bättre än medlet kategorin. Tyvärr är skivans två första spår I’m impressed och Take out the trash totalt intetsägande. Känslan av att ett band som försöker så hårt, skriver så bra låtar och vågar ta ut svängarna så mycket borde låta ännu bättre än vad de gör, vägrar lämna min sida.

Så, lever den upp till mina förväntningar – ja det tror jag nog, är det en bra skiva? – ja det är det, har bandet någonting kvar att ge? – ja, med viss tvekan, kommer den att generera nya fans? – jag är mycket tveksam och slutligen kan den mäta sig med bandets bästa material? – nej det kan den inte och jag ställer mycket frågande till huruvida They Might be Giants någonsin kommer att släppa en till genomgående fantastisk skiva. De känns från och till lite trötta och på samma sätt som det är omöjligt för Bob Dylan att släppa en till Freewheelin’ så är det nog omöjligt för They Might be Giants att låta som bandet som för tjugo år sedan hade ett sound som låg stick i stäv med rådande trender men som trots det eller kanske just tack vare det lät som om de hade ett rättstavningsfacit till hur man gör udda men förtrollande popmusik.

Mitt förslag är att de inför nästa skiva tar kontakt med Timbaland och försöker sig på att göra en Nelly Furtado. Men jag måste ändå ställa frågan, vilket annat band låter efter tjugo år av nästan inga kommersiella framgångar så bra? Vilka skulle ens fortsätta att kämpa på? They Might be Giants älskar fortfarande musiken och de vägrar fortfarande att kompromissa.

2007-04-16T17:26:00.000+02:00

Vi är här för att lätta ditt tunga hjärta!
Så länge det finns Kungers finns det hopp

För någon vecka sedan hittade jag mig självt halvt medvetslös i en soffa. Med trötta ögon som likt en zombies monotont stirrade på teven, och inte vilken kanal som helst, MTV, fienden. Nu är det i och för sig en enorm överdrift att kalla MTV för någon typ av fiende, jag såg fjolårshypen Arctic Monkeys debutvideo på just den kanalen långt innan jag läste om dem i Sonic eller någon annan musiknördstidsskrift av den typen. Huruvida detta faktiskt säger någonting om musikpress i det stora hela eller bara om mina egna läsvanor är dock kanske inte det lättaste att avgöra.

Någonstans mellan top ten shakira videos och pimp my ride luxemburg så sändes en repris av kanalens ganska rekorderliga morgonprogram Mycket Mer än Müsli. Jag vaknar till mitt i det inbjudna bandets framförande. Bandet heter Kungers, låten heter Måndagströst och den känslan av värme som sprids genom min trötta kropp kan knappast beskrivas. Jag ämnar likväl att prova: du vaknar upp på lördag morgon efter en hård veckas arbete, utvilad. Nere i köket möts du av doften från nybakta kanelbullar som din (insert fästmö, fästman, dotter, son, mekaniker, trädgårdsmästare eller vad du nu skulle föredra) har bakat åt dig. Utanför fönstret skiner solen (kan vara värmerekord tror jag) och nämen se där! Grannens hund har fått valpar! Bäst att ta med sig lite gofika och hälsa på. Nu börjar vi närma oss den fina känslan som detta övercharmiga stockholmsband överför till mig. Det är ju precis som de säger: de är här för att lätta mitt tunga hjärta.

Grega - Kungers karaktäristiska frontman

Det är löjligt att försöka sammanfatta en band som har existerat i nära nog tio år på några futtiga rader, allra helst när min egen bekantskap med dem räcker sig några än mer futtiga veckor tillbaka. Men under sin existens har bandet släppt ett antal eps och album. De har självmant hoppat av ett kontrakt med ett större bolag av den enkla anledningen att det är roligare att vara demoband. Musiken är energisk och kliver fram och tillbaka över genregränser, lite grann som ett onyktert parti av Risk, inga strategier eller planer, endast våld, passion, eufori och bottenlös sorg. Ibland låter de som Linkin Park (i detta fall är det en komplimang, tro mig) andra gånger drar de åt balkanmusik eller Gogol Bordellos patenterade zigenarpunk. Men de tar aldrig några omvägar eller onödigt komplicerade stilistiska lösningar. Den enklaste musiken är oftast den ärligaste musiken. Eller som de säger själv: "Även om det går helt fel får det va vi som ser det, för snygga ackord och fåniga ord det får vi nog av på teve..."

Kungers är lätt bästa bandet att sätta sig ute i den stundande sommarens värme med en folköl i handen, lediga dagar på kalendern och bara må bra tillsammans med.

Kungers - Måndagströst
Kungers - Tomas Ledin
Last.fm bjuder på dessa två små dängor.

MySpace sida där "Skönare så" och "Som det kunde vara" finns att ladda ner - två fantastiska låtar!

2007-04-13T13:18:00.000+02:00

"Hetero i Gubbängen" av Sofia Olsson
Läser ni Arbetaren? Det borde ni göra. Det är en bra tidning, i ständig opposition. De är arga och vänster. Dessutom brukar de begåvas med duktiga serietecknare som Fabian Göransson, Sara Olausson, Henrik Bromander och, nu senast, Sofia Olsson med sin Svenssonsåpa Hetero i Gubbängen. Jag är ju en vardagsskildringsfetischist av rang, så därför vältrar jag mig i allt från Mats Jonsson till Cecilia Torudd och mentalonanerar till smulor på köksbordet, spyfyllor och ångest. Av de av Olssons alster jag läst känner jag mest igen mig när hon diskuterar mansroller, arbetarbakgrund och att handla på Konsum med hjärtat (vilket, efter konstaterandet att alla varor orsakar mänskligt lidande och miljöförstöring, resulterar i den uppgivna slutsatsen "vi får väl snara en ekorre och steka den i vårt eget bukfett") och hennes opretentiösa och Medelsvenssonska punchlines stannar hos mig länge. Hennes hem på nätet är personlig och trivsam sida där man bokstavligen kan bläddra bland hennes alster som ligger utspridda på hennes skrivbord. Överlag känns Sofia Olsson som en sån där tjej jag drömmer om och slutligen kommer att gifta mig med när jag blir stor. Loka Kanarp är också en sån. Oh yeah.

2007-04-02T12:29:00.000+02:00

Ibland hittar man något så otroligt bra.
"Golfarupproret" var något sådant. Den serien, publicerad i "Stoppa borgarna i papperskorgarna"-numret av Galago förra året, upprörde moderater och annat pack.

Här är en liten bild över hur NI betedde er. Håll till godo. (De som behöver tar åt sig.)

Pontus Lundkvists "Surprise surprise". Säger precis det jag tänkt.
Galago - nu på webben

2007-03-31T21:17:00.000+02:00

Naturtragik

Tallarna svänger sina stoiska stolta spjut

i det bländvita tomrummet.

Eviga gestalter som återföds i andlösa strömmar av smaragdgrönt

och blod rött

som Jordens pulserande plaskande inre,

dit vi alla sannerligen förpassas för att likt våra bröder träden

reinkarneras i det verkliga Purgatorio.

Det är vi som är Alfa och Omega.

2007-03-30T15:26:00.000+02:00

Episode IV: A new beginning

...och där,
andlös över detta mitt kosmos,
detta rum med tusen alkover där
åter tusen mörkrets sultaner samlat sina
skatter,
deras döttrar stjärnorna,
fann jag mig kroppsligt och själsligt ren.

Nästa scenario:

är det framtiden?
Mardrömmar om högt och lågt

om bittra bråk

och om spädbarns första ord.

Ingen tid till självrannsakan, men den tiden kommer

krypande

tillbaka

2007-03-25T20:12:00.000+02:00

VI FINNS!
...snart.

Jag har åtminstone, foolishly enough, lagt till oss på Bloggkartan med Arvidsjaur som ortsnamn, eftersom det är därifrån vi sprungna äro. Få se om det hjälper.

Ni kan få klicka här också

2007-03-03T17:12:00.000+01:00

TV - En tickande bomb eller ett rent nöje?

Prolog

Here. Det finns vissa program som gör att man blir arg. Sur* rentutav. Hey Baberiba var ett sådant program; värdelösa människor gör värdelösa imitationer och säger helt offatbart, fantastiskt, sjukt tråkiga saker. Och man fattar. Herre min gud vad man fattar ("att fatta" är ju som bekant detsamma som "att förstå" men vi på Modern Journalistik slår ett slag för att lansera det som ett uttryck för att ringa in tråkiga skämt. Simon har tidigare listat några exempel på sådana skämt (Se "Skämt som aldrig blir tråkiga" -15/02 -07)). Nu har vi ju gudskelov blivit av med just denna eterförgiftning som HB var men just när man trodde att man var säker ser sadisterna på TV4 till att Peter Magnusson får ett eget program. Jag har en tes om att någonstans i toppen av TV4huset en gång fanns nån gammal hotshotsnubbe, låt oss kalla honom ledarn, som tillsammans med nån stackare från ekonomiavdelnigen, låt oss kalla honom Bengt, satt på en personalfest. Klockan har alldeles nyss passerat fyra och förutom Ledarn och Bengt är de enda återstående festdeltagarna ett medelålders par som hittat varandra under kvällens gång och som just nu dansar med alldeles för häftiga rörelser till alldeles för lugn musik samt en kille som däckat i sin stol och som senare denna dag kommer att sparera från sin fru. Ledarn och Bengt samtalar om vad som skulle kunna passera som underhållning i svensk TV. Bengt menar att svenska folket inte skulle titta på vilken skit som helst medan Ledarn och sin sida hävdar motsatsen. Och det är här vi kommer in...

"...jävvla...faaaan...jag kan fanemej visst...*hick*..du ska få se....fanvåra tittare saknar visst själ...*hick*...jag kan fan pitcha vad fan som helst fan och det kommer att fan sälja...jävvla..."

Sekt och hjort. Kommande måndag sätter sig Ledarn ner och försöker hitta på världshistoriens tråkigaste programidé och försöker koppla ihop den med kanalens allra sämsta "personligheter" och tror ni inte att den jävlen lyckas sälja ideén. Och stackars Bengt på ekonimin får surt punga upp de 4000 spänn de slog vad om.

Så. Idag kommer jag alltså att recensera Situation Magnusson och eftersom att jag är en god reporter laddar jag olagligt hem ett avsnitt för att veta vad jag pratar om. Känns väldigt kreativt på nått vis. Nu ska jag analysera hela avsnittet grundligt för er. Here we go.

Programmet börjar med att Magnusson skojar med en dansk brewd på knaglig danska. Man fattar. Plötsligt! En helomvändning till svenska. Man fattar. Några sexreferenser. Sketch slut. Det har gått ungefär 1 minut av programmet och jag kokar redan. Hur ska detta sluta? Här får vi som tur är en andningspaus i form av en vinjett som har förärats med Willie Nelsons gamla slagdänga "On the road again". Tyvärr tvingas vi se Magnusson omkringspringandes i blöjor i en park under nämda vinjett och inte ens gamle Willie kan dämpa min rasande ilska.

Programmet forsätter med att Magnusson intervjuar engelsmän på Köpenhamns gator (sic) och byter ut deras riktiga efternamn mot putslustiga "cock" och "cunt". Det är roligt därför att det betyder "kuk" och "fitta" på engeska. Fattar ni? Bra! Vi fortsätter.

Magnusson i fatsuit. Han låtsas jobba på någon typ av databutik och drar referenser till internetporr när han hjälper en kund. Man fattar. Jag förnekar inte på något vis att tjocka människor är roliga men allt som har med humor att göra måste ju göras med viss finess. Magnusson saknar finess.

Monte Carlo. Magnusson springer omkring och intervjuar turister och harklar sig i micken titt som tätt. Det är roligt....därför....att...nä, nu får ni nog ta och hjälpa mig här. Jag fattar inte!! Den som har nyckeln och vet hemligheten kan väl skriva en rad till mig så att jag också kan få skratta.

Här inser jag att jag tagit mig vatten över huvudet och av säkerhetsskäl spolar jag fram ca 10 min.

Magnusson låtsas att han har tappat foten i en skidolycka och försöker skrämma upp ett passerande par. Kontroversiellt värre. Paret köper naturligtvis inte historien men är väldigt medgörliga. 8 K-G Hammar av 9 möjliga till dem.

Magnusson spelar lodis som söker jobb på arbetsförmedlingen och försöker med svårighet prata göteborska. Samma sak händer på en resebyrå. Det finns inga skämt, ingen punch, ingen twist, ingen poäng. Ingenting.

Och DÄR pallar jag inte mer. Jag är arg, ledsen och besviken. För att inte säga sur.

Nej. Jag säger NEJ, TV4. Vi har fattat länge nog nu. Kan det här månne vara ert straff mot de svenska tråkmånsar som tvingade er att sparka Fredrik och Filip. Det är den enda rimliga förklaringen till att någon utan grövre hjärnskada skulle kunna visa sånt här svammel på TV. Ren och skär tortyr är vad det är.
Skippa Magnusson för all framtid och köp in The Sarah Silverman Program istället. That's the shit right there.

Betyget uteblir av förståeliga skäl denna vecka.

Epilog

Bengt tog livet av sig två veckor efter att den här artikeln spelades in. Han dog ensam och urfattig i sin lägenhet i Sätra. Ledarn och sin sida investerade sina vunna blodspengar klokt och äger idag en stor del av rymden. Han är även aktiv och väl ansedd inom Herrens Motståndsarmé.

------------------------------------------------------------------------------------
/ *För er n00bz kan jag yppa att arghetsskalan ser ut som följer:
/ Småsur (standardläge)
/ Arg
/ Förbannad
/ Sur
/
/ !OBS!
/ Vissa ytterligare nyanser finnes men utskrives ej pga. platsbrist
/ !OBS!
----------------------------------------------------------------------------------

2007-03-03T13:47:00.000+01:00

Kalle J – Om du lyssnar noga (Hybris)

Jag har svårt att hitta ord när jag ska försöka förklara varför Kalle Jönsson, en ung man från Västerås, är så blasfemiskt duktig. Detta är ett problem som jag dock tycks vara ensam ägare till. Skivbolags pressreleases är alltid skrattretande men Hybris och de riff som de slänger ihop om Kalle J är nästan i en liga för sig: ”Kalle J is a pop kind of guy and we must inform you that this is swedish pop with a touch of class and a touch of desparation” eller ”It is the modern world of pop and Kalle J is your guide from now on. Keep up the pace, dance!”. Journalistiken ligger inte långt efter för den delen heller. Andres Lokko, Sveriges svar på Andres Lokko, skriver i sin recension av Om du lyssnar noga: ”balearisk DIY-pop som skiner som starkast ju mer den närmar sig renodlad house”. Balearisk är en adjektivisering av bale vilket betyder rede för större fåglar. Andres Lokko må vara en språkpionjär men det är inte alltid så lätt att veta vad han pratar om.

Det här känns bra, jag är tillfreds med mitt citerande, jag är en ung och modern man som använder mig av en cut and paste approach till att recensera en skiva vars musik i sin tur tagit form genom att klippa och klistra, jag använder mig medvetet av satsradning av stilistiska anledningar. Jag är en ung och modern man. Kalle J är också en ung och modern man, född 1986 och aktiv inom den trendigaste av musikavarter. Det är nu snart sju år sedan the Avalanches släppte sin världsomvälvande skiva Since I Left You, en av de bästa popskivorna någonsin. Dessutom en skiva som är en instruktionsbok i hur man skapar bra elektronica. Att via samplingar skapa någonting, att bygga någonting nytt från någonting gammalt. Ett recyclingtänkande som torde ligga rätt i mun i dessa klimathotsbetonade tider.

Så bra som the Avalanches är inte Kalle J. Det vore orättvist att kräva ens hälften av det. Men han är charmig som en animerad liten hamster i japansk barnunderhållning. Kalle J döper låtar efter gamla avdankade teveskådisar och Kalle J tycker om ocreddigt åldrad svensk pop som Ratata. Om du lyssnar noga är en skiva som möts någonstans mellan det främmande, utländska, dansant musik som inte är gitarrbaserad och det genuint vackra genomsvenska popmediet. Det är pojkrumsdrömmar och låter lite grann som hur Håkan Hellström skulle låta om han inte redan var Håkan Hellström. Falsksången är ärlig och den går utan omvägar direkt in i mitt hjärta. Texterna är simpla men fyller väl sitt syfte och är vid några tillfällen på skivan rent utsagt vackra. Allting vilar i trovärdigheten, Kalle J skulle kunna vara din grannes son som sitter nere i källaren hela tiden, han skulle kunna vara den blyga killen i studentrummet bredvid mitt eller så skulle han kunna vara killen på ICA vars arbetsuppgifter tycks vara att hålla grönsakerna fuktiga. Nu är han ingenting av detta, eller så är han alla tre, det spelar egentligen ingen roll. Om du lyssnar noga är en fantastisk svensk popskiva av en artist som inte behöver vara sexig Markus Fagervall-esque rockstjärna, nomadiskt lagd bohem med ett sjukligt intresse av beatpoesi eller någon annan gammal trött mall. Det är helt okej att bara vara Kalle J. Välkommen till popsverige 2007.

2007-03-02T10:19:00.000+01:00

Petit-chouxer med chokladkolasås
från "Under Valnötsträdet" av Anna Bergenström och Fanny Bergenström

På allmän begäran kommer här ett mycket trevligt litet recept som får min mun att vattnas.

Det handlar om petits-chouxer, och för att göra ca. 20 sådana ska du börja med att värma upp ugnen till 200°C och lägga ut bakplåtspapper på två plåtar. OK?
Fortsätt med att koka upp 3 dl vatten och 100 g smör och sedan sänka värmen. Tillsätt därefter 2 dl vetemjöl och röra som fan tills smeten blir som en deg och släpper från kastrullkanterna. Den får inte börja koka i det här läget! Ta bort kastrullen från plattan och låt svalna ett tag. Under tiden kan du dricka lite saft. Det är gott.
När smeten är lite svalare så rör du i tre ägg - ETT I TAGET. Elvisp funkar utmärkt.
Sen plockar du fram en spritspåse och letar fram ett krusigt munstycke. Häll smeten i påsen och spritsa den till golfbollsstora bullar. Kör in plåten i ugnen i typ 25 minuter. Dra fram laptopen och se ett avsnitt Simpsons, Family Guy, Futurama eller South Park. Häll upp bullarna på ett galler.
Eller förresten, strunta i att se på nån fånig tecknad serie, gör istället chokladkolasåsen! Det är enkelt, häll upp 100 gram smör, en deciliter ljus sirap, en deciliter socker, fyra matskedar kakao, två deciliter grädde samt två deciliter standardmjölk (jag älskar det ordet!). Koka sakta under omrörning. Det tar ungefär den tiden det tar att grädda petit-chouxerna eller att se ett avsnitt av tidigare nämnda fåniga tecknade serier.

När det är dags att trycka i sig läckerheterna, dela bullarna på hälften och ringla över chokladkolasåsen.

Fan. Nu måste jag gå och äta lite socker.

2007-03-01T14:42:00.000+01:00

Okej, det är gott men MY GOSH; det förtjänar INTE hypen!
Som ni alla vet är jag matlagningsintresserad, och jobbar heltid+ i ett kök. Där diskuteras ofta, surprise surprise, olika sorts maträtter och drycker. Jag sneglar ju även titt som tätt i litteratur som har med mat att göra, det kan vara allt från systrarna Bergenströms kärleksfulla recept och branschtidningar för kockar till Hemingways fantastiska beskrivningar av hur en ensam man tillreder baked beans och gör apple flapjacks tio tusen mil från all bebyggelse.
Alltnog, det jag vill komma fram till är att förr eller senare stöter man på antingen en artikel, en reklamsida eller bara en råvarubeskrivning där en viss maträtt eller dryck beskrivs med superlativ. Ni vet vad jag snackar om (eller ni kanske inte gör det men nu kommer i alla fall poängen.) Vinprovning. Chokladprovning. En femsidors artikel om hur bra det är med grovt bröd. Dessa förbannade GI-ivrare. Olivoljekonnässörer!
Alla som någonsin druckit vin vet att man dricker det för att bli full och för att det kan smaka gott. Okej. Rött vin till fisk, vitt vin till kött. Ja, jag svor i kyrkan. Men det funkar, tro mig! Dekanterad Gato Negro sköljer ner den ungskokta siken lika bra som skulle min personliga favorit, den vita Castillo de Gredos. Men varför går folk omkring och sticker näsan i vädret och blir sommelierer (vinproffs) eller munskänkar eller vad fan de pretentiösa bastarderna väljer att kalla sig? Det är ju bara jäst druvjuice! Och alla bogus smaksensationer de påstår sig få! "En ton av kamelhårsbädd!" Det luktar som om den som trampat de HÄR Cabernet Sauvignon-druvorna haft Converse Vintage Edition på sig!" "Aah! Känner ni strävheten av vår vän Merlot, men ändå den milda vanilj- och tvåtaktsbensinaroooooooomen som denna oljefatslagrade pärla lyckas vissla fram på våra smaklökar?" För att använda ett slitet moderns uttryck: orka hypen!
Samma har numera börjat gälla även choklad. Säg inte emot mig nu: choklad är godis. Man kan göra kladdkaka. Det finns i glass. Det är otroligt gott.
Men frågan är återigen, är det så jävla speciellt så att man kan bli expert på det? Säkert säkert. Men jag ger mig fan på att det är samma personer som tjänar pengar på att "lära" stackars Medelsvenssons om vinprovning som håvar in svenska folkets surt förvärvade pengar på en halvtimmas "resa in i kakaofruktens magiska land"! Sluta mörda oss!
Men det som stör mig mest är alla nya dieter, eller rättare sagt dess förespråkare som profiterar på tidigare nämnda Medelsvensson som blivit knubbig av för mycket 85%-ig choklad och för lite motion (tar bilen till vinprovningskursen osv.)
Svensson vill ju bara gå ner lite i vikt och må lite bättre, men inte hjälper GI-metoden, grapefruktdieten, rödvinskuren, anorexia nervosa eller någon annan i den uppsjö av gå-ner-i-vikt-fort-metoder om man bara provar på ett tag, rasar i vikt och sen firar med ett superskrov med extra ost!
Det värsta är att jag håller på att trilla ner i det här prettoträsket. Jag har nästan slutat käka potatis på jobbet, utan äter bara sallad till köttet (GI-style), jag saliverar okontrollerat när jag läser om Valrhona-choklad och jag kan faktiskt tycka mig känna björnbärstonen i det sträva rödvinet. Dock kommer jag försöka hålla mina pretentiösa later på en tolerabel nivå så min omgivning och mina presumtiva läsare inte börjar kaskadkräkas, eller, ännu värre, skriva egna svavelosande krönikor om sådana som mig. Jag profiterar dock inte på det jag gör. Ännu.
För att bevisa det ska ni här få två gratis (!) viktminskningstips: inta inte mer energi än vad ni gör av med, samt, omvänt, se till att göra av med den mängden energi ni tar in. Då menar jag inte att ni fanatiskt ska räkna kalorier och socker och fett och fan och hans kusiner, jag menar bara att ni ska äta regelbundet, tills ni blir mätta samt inte för många kalorier. Jag följer inte själv dessa tips, men det borde jag göra. Och du med. Ja just du. Jag vet nog att du sitter där vid din dator med magen putande ut över jeanslinningen och blir alldeles Homer-dreglande när du läser om en massa choklad och börjar tänka på gräddiga chokladbakelser... petit-chouxer som pöser över av chokladkolakräm... gräddtårta... marmorerad chokladcheescake... NEJ Simon varde förbannad! Nu lyckades jag dregla ner tröjan igen!

Men det jag vill ha sagt är följande: jag vill att företag ska sluta lura av hederligt folk sina pengar, och att prettohattar slutar upp med att hypa saker som förvisso är väldigt goda men inte så goda att de förtjänar den måttlösa upphaussning de fått.

2007-02-15T19:21:00.000+01:00

Hej, vänner.
Idag hade jag tänkt ta upp ett ämne jag funderat på ett tag, och det som slår mig som en bultsax i mellangärdet varje gång nån praktiserar detta. Och ämnet? Det handlar om skämt som aldrig blir tråkiga.

"Titta så trött den här personen är, det beror nog på att han/hon just stigit upp!"
Erkänn. Du har någon gång skämtat om att någon i din närhet haft förvirrade morgonögon och rufsigt hår, antingen på morgonen eller på en helg då syskon/kompis stigit upp vid 12-tiden och verkar trött. Och erkänn: det är jävligt roligt. Jag fattar annars inte varför någon skulle orka bry sig om att någon annan nyligen sovit men just nu är vaken.
Anledningen till att det är kul är ju uppenbar: att sova och sedan vakna är ganska ovanligt för oss människor, och därmed något värt att le eller småfnittra åt. Ni medelålders morgonpigga män där ute, ni vet vilka ni är och ni vet att ni är de största humoristerna.
"Den här personen drack alkohol igår och är bakfull idag!"
Detta skämt har lite med det ovannämnda att göra, men lite mer precist. Praktiseras förvånansvärt ofta av systrar i alla åldrar. Tänk er att ni vaknar upp och har kramp i benen, ludd på tänderna, dålig smak i halsen och huvudvärk. Vad kan vara roligare, för alla parter, än en hånfull röst som säger "NÅ, ÄR DU NÅ TÖRSTI IDA DÅ?"? Humorn är uppenbar; personen som druckit dagen innan mår dåligt på grund av detta. Jag förstår inte er som inte ser det roliga här.
Varför är det mest kvinnliga släktingar som begagnar sig av denna lustighet? Är det för att de aldrig kommer dricka så mycket att de får kopparslagare, eller, vilket faktiskt vore jätteroligt, att de faktiskt glömmer hur de själva brukar må? Jag skulle gissa på att det är för att våra systrar bryr sig om oss. På ett ganska dumt sätt.
"Jag påstår att denna sak kostar ofantligt mycket mer än den i själva verket gör, detta enbart för att inhämta en komisk poäng."
Har du någonsin varit och handlat nånstans där du inte riktigt känner personen som står i kassan, lagt fram dina varor (låt oss säga ett sexpack öl och en Dumleklubba) och dragit fram pengarna, som du räknat flera gånger för att vara SÄKER på att det ska räcka och kanske bli över till lite jobbig växel att jonglera med i fickan, men frysit till is och stammat då kassören säger "då blir det femhundranittionioochfemtio"? Jag menar, DET är obehagligt. Som fan. Kallsvetten börjar tränga fram bakom ögonen, i näsgångarna och mellan skulderbladen, läppen börjar darra, du vet inte var du ska titta men så ler personen i kassan och säger "nej jag bara skämtade, det blir förtinieånitti" och du knyter din näve om dina pengar och funderar på att drämma till flinhandsken mittemot, men du hejdar dig och tänker på Bamse. Men man får stå ut med förnedringen, ångesten och den plötsliga stressen. För roligt var det.
"Denna person har somnat för han är för full/trött!"
Titeln säger allt. Det är nästan det ultimata skämtet. Varför? Jo, trötta människor är, som vi ju redan konstaterat, otroligt roliga. Sovande människor måste ju då vara ÄNNU roligare. Humorn når oanade höjder då man beslutar sig för att göra något med den sovande, t.ex. skriva "KUK" i pannan och fylla munnen med cigarettfimpar indränkta i öl.
"Detta skämt jag nyss hörde någon på TV säga blir ÄNNU roligare om jag upprepar det direkt efter!"
Praktiseras skrämmande ofta. Jag skrattar då varje gång. Och vässar samtidigt min sarkasmkatana för att, när personen minst anar det, hugga denna i små små bitar och rulla in i nori-ark och doppa i soja och äta och skratta. Ninjor är grymma och tål inte humor.

Jag har under de senaste veckorna kommit på fler skämt men tänkt "jag behöver inte anteckna dem, jag kommer ihåg det!" och sedan glömt. Men jag lovar att fylla på då jag kommer på fler. Det finns oändligt många lustigkurrar där ute.

Varma hälsningar till mina vänner som väldigt sällan praktiserar dessa skämt. Ni vet inte vilka ni är.

2007-02-15T15:32:00.000+01:00

En tanke har under många dagar och nätter i Slagnäs formats:
varför inte slå ihop Listan och Recensionen, samt lägga till en massa annat som ingår i andra medier och skaffa fler medbloggare och döpa om bloggen till Modern Journalistik?
Hädanefter hittas därför alla listor och recensioner här. OK?

Eftersom jag är en handlingens man [sic] gör jag nu slag i saken och slänger ut frågan till er, mina läsare; känner ni er manade att skriva om något lite vadsomhelst? Jag behöver sportredaktör, nyhetskommentator, politisk skribent, novellist, krönikör, matkåsör, poet och självklart en hel massa Recensenter och Listare. Det enda kravet är att det liknar tidningstext och inte blir alltför personligt. Läs mina tidigare Recensioner och Listor så förstår ni vad jag menar.
Det behöver inte ta så mycket tid från ditt liv, jag är säker på att just DU går omkring med fickan full med Konsumkvitton fullklottrade med tankar, mobilen till bristningsgränsen packad med diktfragment och geniala idéer. Så vad väntar du på? Jag väntar här i alla fall.

/Journalisten (red.)

(ps. du får en egen bild-byline)

Nya medarbetare:
Spelrecensenten HeavyMetalHamster
Konstnären och ångesthunden Genni
Den late musikdemonen Robin Leonard!

2006-12-05T09:44:00.000+01:00

GOD JUL

Kära Örebroare... Arboga.

Jag har tidigare recenserat både det Ena och det Andra, om ni vet vad jag menar, men nu är det snart jul och jag tänker bjuda på något annat än en recension. Detta är en krönika om oktober som allas vår Lasse O' Månsson skrev i Svenska MAD Nr 10 från 1969. Fråga mig inte varför jag postar en nästan 40 år gammal oktoberkrönika i ett recensionsbloggjulinlägg, men det är väl för att jag tycker den är för bra för att gå till spillo för eftervärlden, och för att jag vill bjuda er, mina trogna läsare, på något riktigt fint.

Varde Murkt!
Tema: Är det så att vi svenskar fått den oktober vi förtjänar?

Trots allt är det ju så att vi är roligare än norrmännen, intelligentare än danskarna, neutralare än finländarna.
Dessutom: vi är inte så krigiska som tyskarna, har ett vackrare språk än polackerna. Dricker inte så förbajat mycket öl som belgarna (bälgarna?), och klapprar inte så jäkligt med träskor i trappuppgångarna som holländarna. Vidare framställer vi våra sallskapsdrycker vida mer hygieniskt än fransmännen. (Har ni sett en skånsk bondmora trampa potatis?)
Vi fnattar heller inte omkring i plommonstop som engelsmännen, och om vi i ett något rubbat ögonblick skulle göra det så är vi ändå inte sjukligt hemfallna på taskig fisk till frukost, lunch och middag. Undra på att denna stackars isolerade öbefolkning tvingas döva sitt lidande med sherry. Dricker svenskar någon gång sherry så gör vi det för att Ria Wägner med flera kändisar, propagerar för det. Inte för att vi skulle bli på kotan.
Vi skulle, för att botanisera vidare på kartan, inte för ett ögonblick tolerera att vara fattiga som spanjorer eller portugiser.
Och trots den image som PUSS, Norrskensflamman och Dagens Nyheter ger Sverige utåt, är vi mindre än föga kommunistvänliga (eller vänstervridna som det med flat diplomati och neutralitet numera heter på svenska). Skulle vårt land sålunda befinna sig i samma läge som vissa europeiska sovjetsatellitstater, skulle vi utan vidare knäppa ryssen på näsan genom att skriva indignerade insändare i kvällspressen.

Coda: Men under oktober månad är vi inte på alerten.
Då är vi dystra, fogliga och snara till självmord.
I oktober slokar våra hattbrätten, kippar det om sorna när vi går, korvar sig skinnet på våra dästa kroppar.
Oktober är svenskens akilleshäl!

Kommer en utlänning i oktober månad och frågar oss hur vi mår så får han på käften och ett tredje världskrig ligger snubblande nära.
En ny inlandsis skulle sitta fint!

Önskar
Papa O'

_______________________

Och nu ska jag och Benjamin Syrsa sjunga Ser Du Stjärnan I Det Blå.

God Jul!

2006-11-30T15:57:00.001+01:00

Introduktionskurs i Italienska

Efter att ha legat på latsidan i...ja...hela livet tänkte jag nu gaska upp mig minst en recension. Det återstår ännu att se hur många jag lyckas klämma ur mig innan lathetens filt omsluter mig igen och jag åter går in i min ids-intdvala.

Här kommer i alla fall försök nummer ett:

Itroduktionskurs i Italienska på Umeå Universitet

Helt sjuuuukt viktig bakgrundskuriosa:

Efter en väldigt lyckad sommar med musik, fest, nakenbad, Granberg, festival, sprit, Norsjö, fest, sol, musik, Power Ballads och mängder av musik kände jag att Arvidsjaur hade gjort sitt och var på tok för litet och deprimerande för en frustande hound dawg som jag själv. Jag skulle helt enkelt inte kunna överleva en hel termin till. Jag behövde nya

*Utmaningar
*Mål
*Människor

Sagt&gjort. Jag tog min pick och mitt pack (ja, jag vet...men det var bara så lätt, lixom) och drog iväg till storjävvlastan Umeå för att söka makten och härligheten. Jag fick till en början bo på Adam och Jossans soffa vilket jag är väldigt tacksam över.

Nu var det så dags att försöka hitta mig ett jobb innan mitt ytterst blygsamma kapital tog slut. Från en fredag till en torsdag nångång i slutet av augusti gick/körde jag omkring i Umeå och flängde iväg CV's på alla jag fick syn på utan något vidare resultat. Fan.

Så på torsdagkväll kände jag mitt kall.

Jag ville ju egentligen inte jobba alls, ånej
Jag ville ju egentligen plugga, juh
Plugga språk såklart, HURRA!

Det fanns alltså inget mer att fundera över. Jag knatade med passionerade steg in på campus för att se om det fanns platser kvar på:

1.Introduktionskurs i italienska
2.Nybörjarkurs spanska
3.Nybörjarkurs franska

Denna till synes obegripligt enkla uppgift visade sig emellertid ta betydligt mer tid och kraft än väntat. En sjuhimmlarns tur var det att jag hade löpt som en mad man hela sommaren och hade sålunda fysik som en elitidrottare(...ish...) annars hade jag bergis gått åt snabbare än en tjock mans kanelbulle. Jag blev skickad fram och tillbaka mellan personer och institutioner och fan och hela hans jävvla pepparkakshus. Det var jobbigt. Go'värmen höll på att at knäcken på mig.

-----------------------------------------------------------------
-Bonusbetyg-

För detta får umu 1 bänkklotter av 37 möjliga.

------------------------------------------------------------------

Så till slut, efter timmar (I'm not shittin' ya'll) av spring, löp, språng och kut hade jag pratat med rätt folk, strukit franska som möjligthet och fått tag på de papper jag behövde för att fullfölja mitt rebelliska val av livsituation.

SÅ!

Nu till självaste recensionen.

Till en början beärades lektionerna med fyrtiotalet elever av varierande ålder och hattstorlekar. Å jaba tänkte lixom att "wow vicka fräna kidz ja typ ba ska börja tjata me typ ba öh". Denna fantasi gick emellertid i stöpet när det visade sig att elevantalet minskade med ungefär 20% varje lektion. Nu har bortfallningen stagnerat på ungefär 12 starka själar som fortfarande sliter och har hälsan och står i. Detta kanske avslöjar litet om självaste kvalitén på kursen; tempot var lika rasande som Zbigniew Robert Promińsk och pedagogiken lika bristfällig som Ebba Witt-Brattström retorik. Och allt serverat på ett fat av...hmmmm...okonventioell svenska....Blev det tillräckligt PK, tro?

Lyckligtvis var jag redan kung på "la lingua" i fråga så för mig gick det finfint. Jag kunde lära mig nya saker eftersom att jag redan hade en relativt god grund att stå på. Några av mina kursare hade däremot inte den fördelen. Vissa hade väldiga problem eftersom att de inte från början var införstådda i språkets uppbyggnad och det kommer de förmodligen bli med den här kursen.

Som nybörjarkurs är detta inget att rekomendera. Köp en lärobok och försök själva. Det funkar nog lika bra.

För den som däremot har litet koll på "la lingua" kan jag däremot rekomendera den. Det är ett bra forum att utveckla dina kunskaper och träffa (förhoppningsvis) schysst folk och dessutom ha en riktig mysfarbror till lärare som har koll på det mesta...utom just pedagogiken....

----------
Betyg-Time
----------

Som nybörjarkurs ger jag den lite rök och jordskalv av fem möjliga vulkanutbrott.

Som utvecklingskurs för den som redan har vissa kunskaper inom "la lingua" ger jag den 4 lutande torn av 5 lutande möjliga.

2006-11-28T00:45:00.000+01:00

Die Lieblings Gruppe
Den kompletta diskografin

Die Lieblings Gruppe. Vad säger det er? För er som inte har basala kunskaper i tyska kan jag berätta att det betyder "Älsklingsgruppen", och redan där kanske många varningslampor börjar lysa. Jag vet att det gjorde det för mig när jag i, låt oss säga väldigt berusat tillstånd, fick url:en till detta bands myspace-sida skriven i min solkiga bok med minnen och adresser från Kina-resan. Den som skrev det var den lika onyktre norrmannen Christian, som jag råkat stöta på under en annan blöt natt på vandrarhemmet. Vi hade börjat prata musik, och med den berusades självförtroende hade han talat om sitt band som jag "bare må höre!" Jag lovade, med den rese- och alkholpåverkades blåögdhet, att "kolla upp det" (jämför med alla gånger ni fått någons adress och "lovat" att skriva). Nåväl, jag tyckte denne Christian var en trevlig fyr så när jag kom hem till gamla Svea styrde jag min browser mot deras sida, och fick genast höra och se prov på denna norska duos oändliga kreativitet; en låt med Piff&Puff-filtret på sången och baklängesspelade gitarrer började spelas och jag såg en bild av de båda medlemmarna Asgeir och Christian inklippta framför Brandenburger Tor.
Eftersom Myspace är en jobbig sida och jag helst inte vill ha något med den att göra, och minnet av DLG började blekna... som en dröm... som en vindpust...
TILLS en dag då jag fick ett mail av Christian, som bad mig ta del av deras digra musikkollektion som fanns uppladdad på deras site
MEN eftersom jag är en som skjuter upp saken på morgondagen, glömde jag förstås även detta, och det var inte förrän i helgen, då Christian skrev till mig på Gmails chat och handgripligen bad mig ladda hem deras låtjävlar och skriva en recension om det. Och just nu när jag skriver detta kunde jag inte sova, detta på grund av min ångest över att jag inte gjort detta lilla som han nu bad mig om. Alltnog. Detta var historien om hur jag kom i kontakt med Die Lieblings Gruppe. Här följer nu mina åsikter om deras musik, skiva för skiva.

Mitten In Europa II (2006)
Ett synthintro för mig handlöst in i de två norska asienfanatikernas värld. Skivan presenteras på tyska som tillhörande tyskundervisningen för fortsättningskursen.
Ett antal illa spelade midibaserade låtar inspelade med hörlurar som mikrofoner och med in absurdum upprepade fraser på tyska med norsk brytning följer.
Jag sitter i mitt gosserum och förundras över dessa två genier och vad de lyckades skapa med så futtiga medel och sådan uppenbar brist på talang. Detta deras genombrottsskiva har, kan jag garantera, snurrat otaliga varv i musikälskares vevgrammofoner, minidiscar och kassettdäck. Nu väntar jag spänt på vad nästa skiva kan erbjuda. Extraspåret Der Kinder-Rülpser är surrealistisk lek med studiofilter värdig Tom Waits [sic] och Las Palmas [sicer]
Höjdarlåtar: "Brandenburger Tor", "Weinacht"

Svarte Får og Giraffer (2003/2004)
Denna comebackplatta liknar till viss del genombrottet, en av de stora skillnaderna att de nu sjunger på norska och engelska. En annan skillnad är att synthbackningen i vissa låtar blivit till gitarr, och studion låter även upphottad. Jag förmodar dock att det är genomgående one takes only här, eftersom skratt och andra ljud från bakgrunden inte är dolda på något sätt - och det är det som är meningen med denna skiva från detta band, pionjärer inom DIY-generationen; det ska vara rått, omixat och felspelat, för då märker man känslan och kärleken bakom verken.
Bland framträdande låtar kan nämnas eposet Matti Nykänen, om den finske backhopparen. I karaktäristisk DLG-stil sjungs om heroin och hästar också.
En annan hit är Svarte Får, något som jag skulle vilja kalla titelspåret. En talad röst orerar fritt och esoteriskt om varför fåret är klätt i svart, samtidigt som ett piano med reverb plingplongar på i bakgrunden, påminnande om det kokaininducerade pianosolot i David Bowies låt Alladin Sane.

Anal Scrapings (2004)
Musikmaskinen från Norges vidder fortsätter att mala på med dårens envishet och yxmördarens rutin. Jag kastas direkt in med en punkig låt vid namn Spanking My Whore, men de efteföljande styckena är faktiskt oväntat lugna, om än texterna är antingen asiatiska (Chikchik) eller otroligt berusad fusktyska (Svai Fulle Menn).
Guns n' Roses Sweet Child Of Mine har fått sig en rejäl Lieblifiering. Musiken är densamma, fast texten är på framstönad tyska, och innehåller enbart ord som lämpar sig perfekt på internet, men inte i något moraliskt styrt medium. Eftersom jag är ett omoraliskt styrt medium tänkte jag citera lite av lyriken, men eftersom sången är så dålig kan jag inte uppfatta alla ord. Dock kan jag nämna att ordet "Lederhosen" är överrepresenterat.
Generellt sagt kan man säga att detta album följer sina föregångares stil, med vissa delar utvecklade. Textmässigt har inget hänt, det handlar fortfarande om horor, sex, Tyskland och ensamma människor.
Hits: "Stikker På Kino Når Jeg Er Ensom", "Jolene" (förstås tyskifierad)

Live in Garage (2005)
Samma grej återigen, fast mer akkegura (eller akustisk gitarr som det heter). Något mer kärleksfulla låttitlar kan dock skönjas här, som t.ex "Do you want me", "Do you love me" och "Hooker in disguise".
Produktionen är fortfarande på en mycket låg nivå, precis som de vill ha det. Lo-fi-rock när den är som bäst helt enkelt. Det sägs att bandet hade ett flertal internationella besökare på denna hemliga livekonsert, och jag grämer mig stort över att ha missat den, eftersom AssGear lär ha visat sina trick med pingisbollar på scen, något som orsakade publikens totala tystnad under hela skivan.
Jag baserar denna kunskap på absolut ingenting.
På finns en video till låten Kjerlighet & Død, mycket konstnärligt gjord och med ett viktigt budskap.

My Dog Is Gone (2006)
Okej, jag har väl aldrig påstått att jag är något geni när det gäller musik [sic] men det här är ta mig fan ett mästerverk. Sex års tid har gjort att Christian alias Michalsen alias Key master Mich och Asgeir alias Beat master A alias AssGear har mognat in i sina roller bakom instrumenten och mixerborden. Man riktigt känner att den dåliga kvaliteten och de totalt undermåliga artistprestationerna är skapade med avsikt och att det är precis så det ska vara. Vi får något som ibland liknar ett Turbonegro med neddragna instrument, och ibland hör man inspirationer från Plastic Pig HeadZ (fd Funky NaziZ), Onkel Kånkel och andra gör-det-lite-obscena-själv-grupper. På tal om Turbonegro, jag har hört att DLG är möjliga som förband till dem på framtida turnéer.
Mästerverk: "Bjørn Urinere", "Multe"

Sleeping With Your Daughters (2006)
Detta är DLGs coverplatta, där Iggy & The Stooges och Turbonegro trängs med Nick Cave och Roky Eriksson. Här har die Gruppe verkligen fått rumstrera fritt och välja sina absoluta favoriter och gjort oförglömliga tolkningar. Jag gillar särskilt Devil's Haircut, samt den något bortkomna sången på Gimme Danger, som även finns på youtube, .
Detta album knyter ihop Die Lieblings Gruppe-säcken, för denna gång, och bandet utkommer strax med en cd-box med hela sin diskografi. Om ni har möjlighet, försök få tag på den, de kommer att ta slut med samma hastighet som fisksoppan på ett lesbiskt party.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag hoppas att Asgeir och Christian fortsätter med sina strålande solokarriärer i Malmö och Bodø, och att de håller flaggan högt för alla osmiskade horor, svarta får och kråkor där ute!

Betyg: trettiosex bananstubbar från Konsum av femtiotvå möjliga.

Christian gör det han kan bäst

Asgeir och Christian framför Brandenburger Tor

2006-11-07T20:44:00.000+01:00

The Grudge 2 (Regi: Takashi Shimizu)
- japansk skräck i amerikansk tappning

I söndags blev jag strandad i Vaasa efter att färjan till Umeå blivit försenad med sisådär 17 timmar och ingen sagt det till de som skulle åka, så helt plötsligt hade vi en extra dag i staden. Bland andra saker åt vi pizzabuffé, hittade på låttexter och gick på bio.
Vi bestämde oss för att vi skulle se den amerikanska versionen av den japanska skräckfilmen Ju-On 2, alltså The Grudge 2. Jag hade tidigare sett Ju-On och blivit rejält uppskrämd. Kunde denna film matcha mina förväntningar?
Svaret blir ja och nej.
För det första blev jag överraskad över att undertexterna var på både finska och svenska (jag kom senare på att det hade sina naturliga orsaker). Sedan blev jag lite konfunderad över att introsekvensen var en kopia på den första japanska filmens början; en man som brutalt mördar sin fru, sin son och dennes katt, allt genom ett blodrött filter.
Filmen handlar om Hatet dessa mord utlöser, och hur det fortfar att påverka alla som kommer i närheten av huset. Den mördade kvinnans vålnad, en numera klassisk japansk skräckkliché helt i vitt med svart hår över de svarta ögonen och nacken groteskt bruten åt sidan, förföljer de som vågar sig in i spökhuset. Den förra filmens huvudperson Karen (Sarah Michelle Gellar) försökte bränna ner huset för att förbannelsen skulle brytas, men det hjälpte inte och hennes, och mänsklighetens, enda hopp är hennes syster Aubrey, spelad av Amber Tamblyn.
I en parallell historia luras en amerikansk kvinnlig student vid Tokyos universitet in i huset av några klasskamrater, och alla tre börjar efteråt förföljas av både den mördade kvinnan och hennes son, en otäckt vitsminkad liten pojke som utstöter kattläten.
Likheterna mellan The Grudge 2 och originalet var många, det var ibland rena déjà vu-känslan, på gott och ont - den första filmen var bitvis helt genial, men att stjäla flera låt mig kalla det "känsloingivelser" rakt av känns meningslöst. Man kan ju å andra sidan fråga sig vilken mening det finns att göra en remake över huvud taget (min teori är att folket i Hollywood inte litar på att den amerikanska publiken förstår de ofta komplicerade och symboliska japanska filmerna.)
Vad är det som är bra med den här filmen då? Inte är det skådespelarna, i alla fall. Jag ryser ännu när jag tänker på hur träigt protagonisten Aubrey och hennes medhjälpare, journalisten Eason (Edison Chen) levererar sina repliker - det förstör ibland scenen, då segar filmen fast och jag gäspar i min stol. När jag ser skräck vill jag gärna vara på helspänn för att de där jag-visste-att-jag-skulle-bli-rädd-och-därför-blev-jag-skiträdd-händelserna ska infinna sig. Några sådana bjöds jag på, men långt färre än i den helläskiga japanska versionen.
Fördelarna är faktiskt, och detta skäms jag lite över att medge, att plotten faktiskt förklaras på ett väldigt pedagogiskt sätt, tvärtemot Ju-Ons japanska "don't ask don't tell"-mentalitet. Ja, jag är en slö och korkad västerlänning som väntar mig att slippa tänka själv. Trots att denna film är uttalad är det en ovanligt välskriven och komplex historia som rullas upp framför mina ögon, och trots att jag inte alls var lika uppskrämd går jag ändå ut ur biografen med en känsla av att jag sett en riktigt bra film, och när min reskamrat Chris påstår att han sett en vitklädd flicka försvinna bakom ett träd blir jag, karaktäristiskt, pratsam och påtvingat logisk för att slippa känna den där otäcka men ändå härliga känslan som infinner sig en liten stund efter man blivit riktigt rädd.

Betyg: fyra brutna nackar av sex möjliga.

2006-08-19T13:43:00.000+02:00

Den Tyska Milen
- ett fabulöst fylleslag i idrottens namn

Information
Den Tyska Milen är en tävling instiftad av Sven (härefter benämnd Generalen) år 2004 i Arvidsjaur. Själva grundidén är att på ett helt nytt sätt blanda alkohol och idrott, nämligen genom att löpa 10 km och dricka sex starköl. Taktikerna är många; vissa kör stenhårt på att vinna och springer iväg tidigt och försöker dricka så fort som möjligt så att alkoholen inte hinner slå förrän de är i mål (dessa brukar komma i mål på ca 2 timmar) , andra går lugnt och beskedligt arm i arm och klockar in sig på 3-4 timmar.
Fula kläder är också uppskattat.
Att kräkas räknas som att riva; kräks du har du bara möjlighet att vinna om alla andra också kastar upp en gång.

Allt brukar dock ordna sig vid målgången.

Förberedelser
Inför denna tredje årliga Tyska Mil var peppen och förväntningarna nästan olidliga.
Eftersom undertecknad (härefter kallad Journalisten) tagit på sig det stora ansvaret att Göra En Massa Grejer inför tävlingen, så hade han fjärilar i magen och säd i brallan flera dagar innan; hur många kommer? Blir det våldsamt? Hur ska jag klara mig?
Generalen och Johan G (härmed benämnd Nudisten) hade provsprungit och stakat ut banan i förväg, så att det verkligen blev en mil, och Journalisten hade samlat ihop alla deltagares favoritfestlåtar och spelat in dem på ett blandband som skulle spelas på Ledarstereon, en liten boombox som den som leder tävlingen enligt reglerna måste bära. Tanken var att den skulle fungera som hare, och att alla skulle försöka hålla jämna steg med ledaren.
Ingen visste egentligen hur många deltagare som skulle dyka upp, men dagen innan tävlingen var 16 klara och 11 osäkra kort.

Starten
När väl starten skulle ske, den 18/8 klockan 18 på Rymmarstadion i Arvidsjaur, bet Journalisten på naglarna av den anledning att han fem minuter i sex fortfarande var hemma eftersom middagen inte blev äten nog tidigt, och han hade lovat att hålla i starten i väntan på Generalen som skulle vara sen. Journalisten hoppade in i sin broders bil bärandes Ledarstereon, ryggsäck innehållande extrabatterier, öl och blandbandet samt en kasse med sina löparkläder. Han hade bestämt sig för att komma som fireman chic, och bar orangea galonbyxor med hängslen, nätbrynja och sydväst.

När han steg ut ur bilen möttes han av ett jubel från ett tjugotal flagranta fyllelöpare, och såg Generalen, klädd i jeansjacka, polisonger och den underbara It's Good To Be The King-truckerkepsen, stråla mot honom. Sedan såg han sig om lite och märkte överraskat sin gode vän Josef, Kommunisten, i sin fina Doktor Kosmos-tröja, samt Ternert och Kågström, som Journalisten absolut inte räknat med.
Vid mållinjen förklarades banan av funktionärerna Nudisten och Generalen. Först skulle enkilometerslingan löpas och den som var först tillbaka vid mållinjen skulle grabba Ledarstereon. Sedan fullföljdes ännu en tradition, som bestod i att alla flippade på ölets öppningsringar så att ett ljud som påminde om sköldpaddan som gäckar seriehunden Pluto uppstod. Efter detta var det dags för den vältränade startern Tommy att blåsa i sin pipa, och alla for iväg, förutom Generalen och Hakkas ende representant, Hakkas, som ställde sig på mållinjen för att inmundiga sin första öl, en väl genomtalad strategi.
Nudisten, Kommunisten och Lidman (Satan) tog täten, och även Journalisten och Blottaren hängde med bra.

Löpningen
Banan skulle i år vara exakt en mil (tidigare år har den varit fem respektive 7,5 km) och funktionärerna hade verkligen tänkt till: först runt 1035-metersspåret fram till mållinjen, där Ledarstereon fångas av den snabbaste löparen, och sedan runt fyrakommafemkilometern två gånger.
Satan, Kommunisten och Nudisten var som sagt snabbt iväg, och det var Satan som ledde efter första varvet. Just då hade Generalen precis hunnit börja "löpa". Journalisten och Blottaren löpte på rätt bra och utökade avståndet till de bakomvarande, ändå till efter första uppförsbacken då Blottaren joinade den vandrande majoriteten och Journalisten fick springa själv. Det var väl inte det han tänkt sig precis, men han hade gett sig jävulen på att få en hyfsad placering detta år.
Efter några kilometer hörde han sitt namn ropas, och ännu några hundra meter fram hamnade han i bakhåll! Det visade sig vara Kommunisten som gömt sig i buskarna och varit sällskapssjuk. Han hade spillt ut en tredjedels öl och trodde sig vara diskad, så han hade avvikit från täten och försökt bada i en nästan vattenlös tjärn. Journalisten blev glad över sällskapet, och resten av vägen sprang och gick de jäms med varandra och blev minst sagt djupa bitvis.
Just innan första femkilometerrundan skulle ända såg våra hjältar de ledande tu, enbart 500 meter framför. Trots att Journalisten ville lägga vantarna på Ledarstereon stannade de för en rök- och vätskepaus vid mållinjen, och fortsatte sedan i samma takt utan att bli upphunna av de Vandrande.
När det bara var femhundra meter kvar av hela loppet insåg Journalisten, nu något berusad, att han kanske hade en chans att knipa tredjeplatsen! Så bra hade ingen tippat honom, inte ens han själv, så han drack hastigt sin sista öl som tog slut på mållinjen, och ramlade fantastiskt lycklig in i mål, medan Kommunisten hade en öl kvar som han, något surmulet, fick dricka upp och slutade på en sjundeplats.

Mål!
Ett relativt lugn mötte Journalisten och Kommunisten när de ramlade in till mål; förutom Nudisten och Lidman var där enbart Slinkan i sin bil samt några flickor på cykel (en av dem var en av de "fala damerna på glid" som nämndes i PDOL-recensionen) som skrattade gott åt de tävlandes kläder och berusningsgrad.
Journalisten lade sig strålande glad på marken och njöt av segermusiken som spelades på Ledarstereon, och han passade även på att dansa lite inför de gapskrattande cykelfruntimren, en show han gärna bjöd på.
Efter en stund började fler och fler tävlande troppa in, och festandet tilltog. Själva klimax nåddes då Generalen rutchade in på en elfteplats (troligen, eftersom ingen riktigt minns.) Det var även då själva blottandet tog fart. Deltagaren Blottaren hade redan innan bestämt sig för att ta av sina kalsonger efter halva racet och enbart ha på sig en morgonrock, och Nudisten gjorde det han gjort sig känd för hela sommaren. Det sistnämnda påstås av honom själv inte vara hans fel, "det var ju nån annan som drog ner byxorna på mig!", men han gjorde inget för att skyla sig inför de knappt myndiga bruttorna på hoj.
Just vid denna tidpunkt, efter att alla deltagare druckit sex stark, finns det spridda historier om vad som egentligen hände, men enligt alla som Journalisten intervjuat var det Jävligt Kul. Ett trick som de flesta fick smaka på, och några har sviter av än, är det Tok och Jewwy utförde, och som ni säkert känner till: en av dem ställde sig på alla fyra bakom offret medan den andre knuffade offret över sin medhjälpare. Slapstick.
Hakkas berättade senare att han lagt sig ner på rygg med byxorna vid knäna och "låtit den välja sida", så att säga. Lidman hade på morgonen 21 filmklipp på sin mobilkamera, och han säger

"Det är BARA kuk. I runda slängar en halvtimma håriga rövar och pojksnopp."

Alla väntar spänt på att få se, särskilt (gissar undertecknad) de fagra flickorna på cykel.
Även värt att nämna är all allsång som måste inträffa vid ett sådant tillfälle, och vår husgud Andrew W.K. var förstås populärast. Även Robin (Emokillen) visade sig kunna nästan alla texter. Många uttryck av manlig kärlek visades också, men det får stå för männen.
Kenny (Nörden) och Viola (Emotjejen) kom sist.

Efterfest
Deltargarna började så smått åka från Rymmarstadion, de flesta på väg till Stalo Krog för en uppfriskande bira efter den jobbiga löpningen.
Generalen, Journalisten, Hakkas, Nörden, Emokillen och Emotjejen beslutade att vandra till krogen tillsammans, men först skulle de till Hakkas bil och lämna lite av hans saker. På vägen dit insåg följet att Nörden aldrig nånsin druckit så där mycket öl nån gång, så alla bävade för vad som skulle hända. Det enda som egentligen skedde var dock att han fnittrade jättemycket och hade väldigt svårt att stå på benen (något som de andra naturligtvis drog komisk fördel av genom att medelst små knuffar fälla honom ned i diket.)
Väl framme på parkeringen klättrade Hakkas upp på sin bil och lekte Titanic, men lugnade sig och bjöd på öl, som dracks upp under glada tillrop på väg till krogen Stalo.
Där möttes de flesta av de tävlande och skrattade och log, och Generalen beställde en White Russian utan White och Russian, men ångrade sig och beställde istället sex ettor White Russian som han glatt bjöd till sina närmaste.
Kvällen pumpade på, och mot 1-tiden ringde Generalens telefon från Hakkas nummer, men det var inte han utan en okänd flicka som hittat Hakkas i sin trappuppgång och fått instruktioner att ringa Generalen, för han var den ende Hakkas kände i Arvidsjaur. Det blev en smått penibel situation men allt ordnade sig.
Metalbröderna Dubbeldäckarn och Addo försökte skapa en fest någonstans med intentionen att få en engelsk dam i säng, men det enda de lyckades med var att klättra upp för en vägg och in på en balkong där de trodde att de engelska besökarna bodde. Istället möttes de dock av Isabella, en italienska som inte riktigt tyckte att inbrott mitt i natten av onyktra människor med mantel var särskilt skoj. Needless to say blev det inget för Dubbeldäckarn.

Slutgiltig kommentar
Mycket mer än allt nämnt ovan hände, men eftersom jag inte kan minnas allt, och inte har pratat med alla, kan jag inte fylla i alla luckor. Jag hoppas få kommentarer som kan hjälpa mig att minnas just den där ollningen, omkullspringningen och just det där gapskrattet.

Kära vänner, jag kan inte säga nog hur mycket denna underbara fest betyder för mig, och det faktum att folk kom så långväga ifrån som Hakkas, Umeå och till och med Stockholm gör det ännu mer fantastiskt. Hoppas att vi ses nästa år, och hoppas att alla ni som inte var med blir inspirerade att starta upp Tyska Milar hemma hos er.

En slutgiltig(ish) målgångslista finns på den Tyska Milens lunarsida. Deltagarkommentarer hittas här nedan i "comments".

Må Generalen vara med er!

/Journalisten

2006-08-14T17:10:00.000+02:00

Carola - Fredag Stora scenen 20:15

Jag har tidigare hävdat att Carola är en av världens bästa artister men efter fredagens konsert måste jag nog ta tillbaka allt jag någonsin sagt. Carola är Världens. Bästa. Artist. Punkt. Det finns ingen som ens kommer nästan i närheten. Förstår-sig-på:aren kastar givetsvis koskit på mig och undrar hur jag kan försvara alla dumheter som super-milfen sagt i pressen och att hon dessutom är en sinnessjuk religös fanatiker.

Jag svarar:

1. Alla dumheter som hon någonsin sagt kommer oavkortat från Runar. (Sjukhusköerna skall även enligt uppgift vara hans fel).
2.Är det någon som fortfarande tror på pressen?
3.Vem fan bryr sig?

Så. Nu när vi har rett ut alla betänkligheter, så låt mig ta det från början.

Fredagen började, som de flesta festivaldagar gör, med några bärsor till frukost. Efter att ihärdigt ha väntat ut dagen kom så den efterlängtade kvällen då helgens, för min del, enda konserter skulle beskådas. När vi så ansåg att klockan slagit lagom gick jag, Simon och Fredrik till festivalområdet (Simon och Fredrik lyckades jag emellertid tappa bort innan vi ens hade hunnit gå den cirka 250 meter långa sträckan till fetivalområdet). Så gick jag in, fick ett färgglatt armband och humöret var allmänt på topp. Sen insåg jag att de (festivalarrangörerna alltså, inte invandrarna förf anm.) hade utfört en ordentligt misslyckad skönhetsoperation på fetivalormådet. Ingenting var som det brukar. Jag kände mig vilsen och lite ledsen men det fanns ingen tid att förlora på att stå gnälla. Carola skulle snart börja spela och jag ville inte missa en sekund. Jag gick fram till två vakter som helt oprovocerat ville se mitt leg (ein, zwei, drei nazi polizei). Jag svarade med min vänligaste stämma att jag inte hade nått på mig och att det enda jag ville veta var hur jag kunde hitta till Carola. Den ena av dem pekade i riktning mot Stora Scenen (som i år placerats ut på en plats där det rymdes ungefär hälften av den publik som brukar rymmas framför Stora Scenen. Scenen själv var dessutom ungefär hälften så stor som den brukar) och jag pinnade raskt vidare.
När jag kom fram var det redan väldigt mycket folk framför scenen. Lyckligtvis var de flesta tre huvuden kortare än jag och dessutom inte lika bevandrade genom livsfarliga hårdrockspubliker som jag är. Jag lyckades alltså med lika många delar våld som tränat konsertöga ta mig relativt långt fram. Om det inte vore för en överbeskyddande moder skulle jag ha kunnat krama kravallstänglset hela konserten.

Så drog det igång.

Jag hade sett Carola 2 gånger tidigare så jag visste att jag skulle få se en sjuhelsikes show och jag blev naturligtvis inte besviken. Bruden bestitter en rutin och en röst som inte är av denna gudsförgätna värld. Dessutom verkar det som att hon blir snyggare och snyggare för varje vecka.
Carola rockar så mycket att jag inte kan bry mig mindre om att alla hennes nya låtar som hon spelade är fullproppade med kristet bullshit. Jag står och ler hela konserten igenom även fast jag är helt obekant med hennes nya låtar.
Enligt rykten skulle Carola även framföra Eurovisionsschalgervinnarlåten (puh) Hard Rock Hallelujah vilket hade varit sjukt fett. Det visade det sig amellertid att ryktet bara var halvsant; vi fick en liten referens som intro till Främling.
Så kommer tillslut en av världens bästa låtar. Låten jag längtar efter varje gång jag hör henne. Fångad av en Stormvind. Jag får gåshud varje gång. Det slår aldrig fel. Stephan Berg är en geni.

Det enda som stör mig på riktigt med konserten är att hon spelar något för tidigt på kvällen på en alldeles, alldeles för liten scen. En stor fet känga till arrangörerna för detta!

Bäst: Fångad av en Stormvind (Som vanligt)
Sämst: Kristendomen (We get it! Enough allready!)

Betyg: 4 krukor & 1 stage dive av 5 & 2 möjliga

2006-08-01T18:26:00.000+02:00

Piteå Dansar Och Ler 2006 (del Simon)

(Ett enhälligt beslut inom Recensionen-redaktionen sade igår vid klockan 22.15 att Simon skulle skriva om PDOLs hiphopklump samt en annan händelse, och Dubbeldäckarn skulle berätta om sin Thåström samt ännu en annan händelse. Dessa händelser definierades i alla händelser inte, så det blir spännande att se vilka de blir.)

Swing Fly, Petter, Looptroop
Fredag, Babylonscenen, kl 21.00

Ibland måste man ta mig fan ändra sig. Det står klart efter 1½ timme hård beatpumpning.
Min första intention var att bara se Looptroop och sedan sticka till Thåström, men när det är Swing Fly som startar med ett fyramannaband + DJ beslutar jag mig för att stanna och lyssna. Det beslutet visade sig vara mer än korrekt. Först efter ett par låtar känner jag igen snubben, det-är-ju-han-som-var-med-på-Teddybears-låten-Hey-Boy! Nyfiket låter jag min kropp dunsa med i beatet. När han sedan presenterar sitt band tittar jag och min kompis på varandra och gapar och säger "NÄÄ?! WOW!" eftersom det på gitarr är ingen mindre än Tomas Rusiak! Just precis, han som tidigare i år kom upp från sin källare redo att återigen rappa ihjäl lilla landet melanom. Och inte nog med det, vem spelar bas om inte Christian Falk! Funky Falcon! Imperiet! Mitt leende vet inga gränser!

Det är precis så här lång en hiphopkonsert ska vara, ungefär 30 minuter så man inte tröttnar på rösten eller beatsen. Efter en kort paus och artistbyte kommer först den nattsvarte turntableekvilibristen DJ Sleepy, och sedan äntrar Petter scenen och river av ett antal gamla och nya hits och jag, kors i taket, stordiggar! Jag har jämt tyckt att han varit en okreddig rappare med keffa rhymes (helt ärligt, när började jag använda sån här lingo?) fast nu när han står på scen och agerar kung över festivalen finns det i nuläget ingen som kunde göra mig så pepp på sommaren och livet och det. Och mitt i spelningen presenterar Petter den första gästartisten, och ingen mindre än kungahusskändaren och kåkfararen Ken Ring kommer ut och river av en ganska pajig låt som heter "Kutta Dom", men bara själva grejen att se denne legend uten penger känns riktigt riktigt härligt. Ännu gladare blir jag då Eye'n'I löper in och backar på Så Klart, och någon för mig okänd toastande whitebreadsnubbe sjunger en låt om att kvinnor ska hållas kort, eller något liknande.

Trots att jag blivit småförälskad i Sveriges näst meste rapartist (efter Organism såklart) är hans set en aning för långt, och jag börjar snegla oroligt på mobilklockan och konstaterar att jag inte hinner se mer än några låtar av LTR - fast de har jag ju sett ett antal gånger tidigare så jag mår inte allt för illa. Det jag hinner höra håller samma kvalitet som tidigare, och jag är mest fascinerad över deras jiggy klädstil, Promoes fett ofräscha men ändå helrätta dreadsfeja samt Embees anspråkslösa DJ:ande.

Åkej, betygssättning.
Swing Fly får tre pannband av fem; det är mest bandet och den glada attityden som räddar ett ganska fattigt låtutbud.

Petter tar hem fem fiskarhattar av sex möjliga; det skulle varit full pott om han skippat några låtar.

DVSG crew kan jag inte ge något betyg på grund av för få sedda låtar.

Till själva konceptet med alla hiphopakter på en och samma gång ger jag sju pickups av nio möjliga; det samlar ju alla intresserade på samma ställe och man får ett brett utbud, men samtidigt blir det lite för långt att se alla band.

Ett möte med Parra Pigg Fucker (GVE)
Piteå Havsbad, mitt på lördagen

Jo så här var det. Jag och mina vapendragare Granberg och Danne D begav oss på en liten utflykt till misärcampingen som går under namnet Hafsbadet efter att vi nyktrat till nog för att köra. Väl där kände vi oss smått vilsna, fast med den bakomliggande tanken att hitta någon vi kände. Efter en snabb promenad på området konstaterade vi att folk säkerligen inte mådde jättebra riktigt överallt, men att de haft jävligt roligt kvällen innan. Då vi just tänkt åka därifrån hörde vi en hes röst på laid back Tornedalsmål säga "tjenare, det är ju ni!" och mitt i husvagnssmeten såg vi ingen annan än ultrapunkaren Parra, en ärrad och tatuerad festivalräv som trots sin ringa ålder (hrrm hrrm 22) varit med om det mesta och även varit med om tillverkningen av en liten tarantella. Han såg relativt välmående ut där han höll hov med ett ölglas 50/50 fyllt med Red Bull och vodka. Fryntligt berättade han om sina vapendragares öden och varför de inte kunde bevista årets upplaga av Super och Spyr (någon kände sig fattig och någon behövde vila efter ett nedkissad och -spytt Trästock) men Bergman var iallafall med. Parras groggvirke var slut och han bjöd oss att följa till campingens affär för att inhandla nytt. På vägen räknade han upp de otaliga virken han förstört genom idogt drinkblandande, och vi vanliga dödliga sa "OOH!" och "AAH!" åt hans upptåg.
Jag fick i uppdrag att utföra köpet av ett fyrpack taurin- och guaranaspäckad njutning eftersom vår hjälte inte kunde gå in i butiken med sitt grogglas. Efter köpet gick vi till stranden, där vi hört att vackra damer i åtsittande bikinis kunde ha sina visten, men väl där fann vi enbart en bilälskande krullhårig hjälte från A-jaur som gav bort Porn Star-knappar till höger och vänster. Vi slog oss ner och fick oss ännu några välbehövliga Parra-anekdoter till mans.

Vår rendez-vous med den gode Gällivaretoken fick ett något abrupt slut då vi kollektivt insåg att sprit + red bull + Parra = okontrollerbar juggernaut och begav oss "bortåt vägen", helt enkelt tänkte på refrängen (GILLA LÄGET GILLALALALA LÄGET) och hade för avsikt att åka tillbaka till den svettiga, skitiga och testosteronmättade stadscampingen, där ett evigt tonårsbrölande "BIRA BIRA BIRA BÄRS BÄRS BÄRS" ekade mellan de slokande tälten, samt en sprittande förfestkänsla började lägga sig över våra alkoholkrävande sinnen och kroppar.
Innan vi kom dit mötte vi dock två fala damer på glid som vi gentilt erbjöd skjuts till staden, och hörde oss för om skvaller båd hit och dit. De fick även förmånen att lyssna på Danne D:s senaste blygsamma alster.

2006-07-26T23:43:00.001+02:00

Liten uppdatering: Min vapendragare Danne "Dubbeldäckarn" D. har anslutit sig till mitt stall av virila små pojkar med håriga handflator och torr humor. Välkommen!

2006-02-07T18:24:00.000+01:00

Danmark vs. Islam
2005-06, världen håller andan
Producent: Jyllands-Posten, otaliga imamer

Mediehysterin för dagen, och orden på allas läppar, är förstås DEN DANSKA TIDNINGENS KARIKATYRER AV PROFETEN MOHAMMED.
Om jag fick en krona för varje gång jag hört ordet "karikatyr" på radio de senaste dagarna skulle jag ha en massa kronor.
Å ena sidan; Danmark, frispråkighetens försvarare och kända muslimbashers.
Å andra sidan; Arabvärlden, som ihärdigt försvarar sin rätt att inte bli förnedrade på grund av sin religion.

Okej, the stage is set, the pieces are moving. Nu undrar ni varför jag, som tidigare bara recenserat kulturella händelser har hoppat till världspolitiken, men svaret är enkelt; jag gör det för att det är min blogg och jag gör som jag vill.

Jag tror att Jyllands-Postens kulturredaktör visste precis vad han gjorde när bilderna på Mohammed publicerades. Något annat skulle förvåna mig. Nå, av detta kan vi sluta oss till att det är en öppen provokation. Men behöver muslimer nödvändigtvis bli så förbannade så att de bränner ner ambassader? "Religiösa idioter!" skallar ropen från norr till söder. Visst, om någon skulle rita nidbilder av Jesus skulle jag, och många med mig, bara bedöma hur roliga vi tyckte bilderna var och agera efter detta; antingen med ett skratt eller en trött blick. För visst är vi ganska sekulariserade i Sverige? Det jag vill mena är att muslimerna inte är det.
Och ja, man använder sig själv som referenspunkt; det egna jaget är det enda en människa riktigt vet något om. Men behöver man vara så trångsynt så att man resonerar "om de gör något som jag inte skulle göra, gör de fel"?
Visst, man SKA inte ta till våld. Jag försvarar inte hetsiga folkmassor som bränner upp svenska ambassader (jag är helt mot våld), men jag kan förstå de som gör något sådant. Eller inte riktigt förstå, eftersom jag inte är så fanatiskt hängiven något. Det som hjälper är inte att säga "de där korkade muslimerna" eller "jävla kristna idioter", eftersom det är fel väg att gå. Personer som häver ur sig sådana kommentarer kan inte lärt sig något av hela världshistorien, för att inte säga vad som hände för blott 70 år sedan inte alltför långt härifrån. Perspektiv, people!

Å andra sidan, fanatikerna som bränner ner ambassader och manar till heligt krig mot Danmark är inte representativa för arabvärlden. Tyvärr har människor i allmänhet en tendens att generalisera , och även så i detta fallet. En hjälpsam faktor i denna växande islamofobi är medierna som hela tiden pumpar ut bilder på galna muslimska folkmassor som kastar stenar och brandbomber, människor som spränger sig själv och andra i luften och skrikande män i turban. Jyllands-Postens oövertänkta (eller kanske väldigt övertänkta) drag att publicera nidbilder av Mohammed är det yttersta beviset för denna generaliserande trend som medier i allmänhet gillar att slänga sig med; det är lättare att skriva en story om den innehåller enkla och välkända karaktärer.

Nå, vad är då min slutsats i min analys av denna storm i ett vattenglas som hittat en löpeld och pustar på den så att hela världen snart står i brand?
Jo, det är för det första att karikatyrerna aldrig borde publicerats, och för det andra kan jag bara skicka en stråle hopp till tanken att de extremistiska muslimerna ska förstå att det är dumt att slåss.

Som konflikt räknad förtjänar Karikatyrkriget tre turbanbomber av fem möjliga, på grund av den konstiga starten och den våldsamma upptrappningen.
Som mediahändelse ger jag sju kroksablar av nio, på grund av mediernas starka inblandning.

2005-12-14T08:23:00.000+01:00

Sandbackaskolans Luciatåg, Arvidsjaurs kyrka.

Jag ska vara ärlig: jag gillar inte kyrkan. Obekväma bänkar, helt sjukt dålig musik och tråkigt snack. Jag må låta barnslig men jag tycker prästen säger "BLAH BLAH BLAH BLAH. ARMEN" hela tiden. Jag har helt enkelt långtråkigt och mår lite dåligt, kanske på grund av min ateistiska uppfostran.
Något som däremot jämt brukar vara vackert att lyssna på är Sandbackaskolans Luciatåg. Jag har själv tillhört det, och kan de flesta av sångerna, men i år är det några nya låtar, lite nytt arrangemang och flera solister. Det avvikande är intressant.

Det vanliga låtvalet; exempelvis "Julen är här", "Betlehems stjärna" och den obligatoriska Luciasången, går förbi ganska spårlöst men jag är fortfarande mycket imponerad av sångarnas otroliga talang. Om jag inte visste att detta bara är vanliga gymnasieelever skulle jag lätt tro att de var professionellt skolade i flera år. Det är så här det brukar låta i SVTs officiella Luciafirande.

Nu till mina "hallelujah moments", om jag får travestera Tomita och samtidigt ge en föraning om things to come. Det är nämligen så att årskullarna 89-87 verkar ha fått en stor del av den samlade sångtalangen i kommunen. Det börjar med en stjärnklar version av "Oh, come all ye faithful" framförd av 18-åriga Linda Andersson. En spröd och klingande röst som inte lämnar någon oberörd.
"Happy X-mas (War is over)" sjungs av unga Kaisa Palo, en fyllig sopran med känsla i rösten. Hon blir backad av alten Hanna Grahn, och tillsammans skapar de några underbara harmonier i refrängen.
Under båda dessa sånger har jag nästan konstant gåshud, men det kraftigaste utbrottet av denna brahetsmätare kommer när Peter Andersson, en ung man i min bekantskapskrets, med känsla och darr på rösten verkligen gör Leonard Cohens "Hallelujah" rättvisa. Andersson har en mycket speciell (och med det menar jag BRA) röst som jag råder honom att träna och göra ännu bättre.
Slutligen en duett mellan 15-åriga Malin Granström och tredjeklassaren Erik (eftersom jag inte vet hans efternamn kallar jag honom för Gärdestad). Det är en, för mig, okänd låt vars kontenta är att stjärnorna lyser för alla. För att vara femton år har Granström en mycket mogen alt och skulle utan vidare gå vidare i Idol (fast jag hoppas att hon vet bättre än att vara med på förnedrings-tv). Erik kallar jag Gärdestad eftersom hans milda stämma i denna sång påminner om den unge Teds fromhet i sånger som "Ramanagaram" och "Come give me love". Och än en gång, detta innebär inget negativt, för de som till äventyrs skulle tro något sådant.

För första gången på många år känner jag positivt för att vara i kyrkan, och detta mest på grund av ovan nämnda solister, men en hedersomnämning förtjänar verkligen Viola Edström, vars höga sopran tar toner som jag knappt kan uppfatta, känns det som. Jag undrar vad dessa unga människor gjort för att få sådana änglalika röster! Har de, likt Robert Johnson, sålt sina själar till djävulen? Jag kommer inte att få veta det, men hur som helst, stor eloge och en kraftig applådåska till er, mina kära elever!

(Fotnot: Simon, recensionens huvudskribent, praktiserar på Sandbackaskolan)

2005-11-28T04:25:00.000+01:00

Laleh, Pansalen, Efyran i Skellefteå

Tack, Laleh! Jag menar det, från djupet av mitt, och alla andra, bottenfrusna svenska torra hjärtan.
Tack för att du ger oss värme i mörkret som är vår tillvaro. Missförstå mig inte; jag gillar liksom vintern och kylan och snön och mörkret, men jag talar om mörkret som är den svenska ångesten. Vi gillar ångest. Fy fan, det är skönt att veta att nu kan det bara bli bättre. Och bättre blir det, sanna mina ord. Om Laleh får leva och ha hälsan (och det ska jag se till) kommer vårt land bli en bättre plats att leva på, mark my words.

Det börjar med att Lalehs musiker kommer ut på scenen, och strax efter kommer hon själv i all glädjesprudlande prakt springande, och börjar med Invisible, i en version som kunde få en gråsten att skaffa ben och börja dansa som om ingen tittade. "Hej, ikväll ska vi alla bli vänner, och ni ba 'men vi är ju redan vänner'", är det första Laleh säger. Hon avslutar sällan sina meningar, eller så börjar hon med en annan mitt i dem, fast det gör mig bara ännu mer förälskad i henne. När Storebror spelas, och hon lägger till ett nästan maniskt "OCH GLAAAAD" efter "social" i refrängen, vill jag studsa upp i taket av oförställd glädje.

Det är dock inte bara glada låtar som Laleh sjunger, det vet alla som hört henne och känner till de ibland mycket mörka texterna, men hennes närvaro och energi på scen och hennes fantastiska leende tinar upp de frostiga kultursvultna västerbottningarna. Vid några låtar får man vila upp sig, som t.ex. Der Yek Goshe, den persiskspråkiga låten på hennes skiva, och Salvation. Hade inte Laleh haft den utstrålning hon har, hade det säkert blivit ganska tråkigt, men nu njuter man bara av hennes röst och de fantastiska ljud den kan producera, samt storbandskänslan fastän hon bara har med sig en kontrabasist och en trummis. "Less is more" är en floskel som funkar här.

Efter extranumret kommer musikerna tillbaka in på scen och byter instrument och spelar galen improviserad musik som man bara MÅSTE dansa till. Fantastiskt!

Vad mer kan jag säga? Jo, Laleh är lite galen, trots allt. Jo. Men det är en underbar galenskap som jag gärna ser mycket mer av. Snälla Laleh, kom tillbaka! Bli min!

Inget negativt, tror jag, förutom att jag inte vågade mer än att ta ett par bilder på den vackra kvinnan som jag nu ska göra allt för att få.

2005-11-11T18:52:00.000+01:00

Idiot Savant - Vita Män
Medborgarhuset, Arvidsjaur.

Fyra män i kostym på scen, en av dem är grundare till Cirkus Cirkör. Först kommer de in en och en och ställer sig i olika spotlights och gör lite smågrejer. Sen belyses alla och de dansar lite småtöntigt. Sen säger en av dem: "vad kan det här bli då? tänker ni nu." Sen börjar gruppen förklara lite grann vad det ska handla om, samtidigt som de oavbrutet spänner stora gummiband över sina ansikten och genererar skrattretande, men i ljuset ganska obehagliga, ansiktsuttryck. En av dem spänner upp sin mun så han inte kontrollera sin salivproduktion. En av de andra torkar av dennes dregel på sin kavaj.

Sen fortsätter föreställningen och jag inser att detta är något nytt. Nycirkus, kallas det ibland, och jag är inte sen att hålla med. En man slukar ett lysrör, hela gruppen hoppar omkring runt en fyrkantig kudde på hjul, och allt går med rasande fart och är så välkoreograferat så jag sitter och gapar halva tiden.

Det som är denna föreställnings storhet är kontrasterna; de enkla formerna och hjälpmedlena blir till magi i de skickliga aktörernas händer. Simpla geometriska former, ljus och mörker och musik; allt knådas, vänds och uppfinns på nytt av Idiot Savant.

Jag måste säga att dessa människor är de mest skickliga jag någonsin sett. Skickliga på vad? Jamen, det de gör! Jonglering, dans, koordination, fingerfärdighet; var och en av dem är som Joe Labero (utan den otäcka frisyren) samtidigt som Birgit Cullenberg och Henri Bronett skulle bli stolta. Jag snackar om fyra män som utan tvekan kan vara med på de finaste cirkusar i hela världen, dansa på de stora scenerna och trolla bort The Pendragons.

Min enda tanke under föreställningen (förutom "jag hatar barn") är "åh helvete så kulturell jag är!" Detta på grund av att jag tror att jag fattar en del av grejerna de gör. Som t.ex. när alla fyra jonglerar samtidigt och ibland tappar alla sina bollar samtidigt. Till sist tappar de sina bollar och den blir till en boll som en av dem verkar sörja. Sedan tar han på bollen ett koppel och går iväg med den som vore den en hund. Då måste jag säga att jag var riktigt bortkollrad.

På tal om "jag hatar barn", varför kan inte föräldrar hyscha sina barn när de går på teater? Det är ju jättemysigt med barn, jo, de är söta och säger roliga saker. Men när de säger saker hela tiden och verkligen är JÄTTEJOBBIGA, och inte slutar fastän man gör som Seinfeld säger och tittar tre gånger (ni måste se det avsnittet för att fatta, det är skitkul.) Om några föräldrar mot förmodan skulle läsa det här, säg åt era telningar att hålla käften.
(Fotnot: när jag nämnde detta för min mor sa hon att jag var likadan som barn, fast det kan ju inte stämma!)

Betyg: Vita Män är det bästa jag sett på Medan på år och dar!

2005-11-10T19:53:00.000+01:00

"Kvinnlig humor", författarseminarium med Cecilia Torudd.
Medborgarhuset, Arvidsjaur.

Cecilia, det du gör är bra. Det måste jag bara säga innan jag kommer med det negativa.
Ensamma Mamman är en roliga serie och det andra du gjort som jag läst har varit roligt, bitskt och tänkvärt. Du har faktiskt varit med mig barndomen, nu när jag tänker efter. Dina illustrationer i KP var många gånger så träffande, jag får en känsla av att Cecilia Torudd, hon vet vad hon snackar om.

Och det gör hon väl. En och en halv timme tar detta föredrag som handlar om varför Ensamma Mamman, varför serier och humor över huvud taget. Jag håller med dig stort, Cecilia, och blir glad över dina små fyndigheter och bitande ironier.

Det jag inte gillar är följande:
i lokalen sitter Medelålders Kvinnor I Hög Kulturposition. Jag ser flera lärare och andra som jobbar på skola, kulturansvariga på kommunen och praktiskt taget ingen kvinna från underklassen, vad jag känner till. Kvinnor ja. Varför är inte män sugna på ett sånt här seminarium? Förutom jag är det två andra snubbar, en mycket kulturell man som jag diskuterar Fellini med i pausen samt en karl jag inte känner igen.
Det är just det som är problematiken, Cecilia! Du frågar dig varför män och kvinnor inte skrattar åt samma saker, och jag vill ställa mig upp och skrika att EN ANNAN VÄRLD ÄR MÖJLIG och JAG BRYR MIG INTE OM VILKET KÖN PERSONEN HAR BARA DEN SKRATTAR!
Men jag gör ju förstås inte det. Nån måtta får det vara!

Jag tror att kvinnor skrattar åt olika saker än män.
Nej, det tar jag tillbaka. Jag formulerar om det:
jag vet att de flesta kvinnor jag träffat inte skrattar åt samma saker som jag och mina manliga vänner skrattar åt. Fast det beror ju på tillfälle och sällskap förstås, som t.ex. de internskämtsliknande situationerna i bilen på väg från Sweden Rock Festival, då vi killar kan skratta livet ur oss åt saker som "Yngwie Malmsteen 3 - Yngwie åker till månen. Och spelar gitarr jättefort, didulodidulodidulio" medan tjejerna i baksätet bara sitter med gapande munnar och tittar med mord i blick ömsom på varandra, ömsom på oss. Efteråt har jag fått förklarat för mig att det inte är vår humor de blir arga på utan sättet de känner sig förolämpade då vi skämtar med dem. Då skäms jag lite men har ändå kvar nån sorts heder så jag försvarar ändå halvhjärtat våra övertramp med nån sorts "den som sig i leken ger, leken tåla skall"-mentalitet som faller pladask.

Frågan "finns det manlig och kvinnlig humor?" är meningslös, och syftar bara till att öka avstånden mellan män och kvinnor.

Så var det en annan sak Cecilia nämnde i förbifarten: pågatöserna beundras av tösapågarna.
Jag hade velat fråga dig, Cecilia, om hur en tösapåg skulle kunna snärja en pågatös, eftersom det verkar vara mitt problem här i livet.
Jag får väl köra på Davids strategi: att vara så odräglig som möjligt. Det har funkat för mig förr.

Nåja, Cecilia, du är bra. Ni medelålders kvinnor som känner att ni måste skratta (främst Lollo och Anki utan att nämna för många namn), ni är inte bra. Det är nåt fel med er. Men nu ska jag fylla i viktiga papper och har inte tid med svammel som bloggar.

2005-10-13T04:30:00.000+02:00

Hellevator (Gusha no Bindume) 2004
Regissör: Hiroki Yamagushi

Jag åkte närmare 30 mil till Umeå för deras internationella filmfestival.
Jag sov över hos några vänner.
Detta är inte alls historien om hur jag sov.
Detta är historien om filmen jag slutligen fick se ensam på lördagkvällen.

"Japan". Det var min tanke när jag läst beskrivningen av Hellevator. Utspelas i en hiss.
Hmm. Liknar aníme. Ahaa.
Jag hade inte direkt några förväntningar när jag gick och såg den, och om jag hade det så var de neutrala till negativa.

Ett stort antal japaner infann sig bland biopubliken, och detta visade sig inte vara så konstigt eftersom självaste regissören Yamagushi var på besök på Idunteatern. Han förklarade på sitt japanska vis att han gjort denna film under sin gymnasieperiod, då han var 22 år gammal. For the record: jag fyller 22 i januari nästa år.

Med detta i bakhuvudet börjar nu den egentliga Recensionen:

Det är en film om japaner som blir galna i en hiss.

Det börjar bra, tänker jag. Inledningen är en polis som intervjuar någon om en brand någonstans som inte specifieras, och han säger att det var på grund av en kastad cigarett.
Sen förflyttas vi till en flicka (rätt söt) klädd i skoluniform, på väg genom vad som verkar vara ett slumområde. Hon heter Luchino och är på väg till skolan.
Redan nu förstår jag att Yamagushi inte är någon ordinär regissör (eller så är det jag som inte är van vid kameraåkningarna och klippen i japanska filmer).
Det suggereras att Luchino kan läsa tankar, detta genom att någon vid namn Doc meddelar henne telepatiskt att släcka hennes cigarett eftersom det är olagligt och någon vakt kan få syn på det. Lite för sent; en man i polisliknande uniform har märkt Luchino och ett tumult utbryter. Flickan tappar sin cigg på golvet och flyr in i hissen som ska ta henne till skolan.
Där börjar det övernaturliga.
Det är inte så mycket händelserna utan det magnifika kameraarbetet och den maffiga klippningen som får mig att gapa; jag är hänförd.
Jag småler då en skvadron helt vanliga kostymnissar i identiska trenchcoats och frisyrer snabbspolat marcherar in från Affärsstaden.
Just ja, en inskjuten förklarande paragraf kanske vore på sin plats: det verkar som staden som Luchino bor i är en futuristisk jättebyggnad med flera hundra våningar, och där varje våning är en egen stadsdel.
Det roliga börjar när två straffångar från Staden för Fängelser kliver in i hissen. En är en lång fastkedjad man som talar japanska baklänges och den andre är en kortvuxen snubbe med galen blick och fasansfulla dåd bakom sig. (Detta får Luchino reda på när han kastar sig mot henne och hon får en vision om en mycket våldsam våldtäkt som just denne man utfört). Som straff för sina gärningar ska fångarna transporteras till Våning Noll, en våning som inte finns.

Det är väl en ganska utförlig grund att börja på. Sen vill jag inte avslöja alltför mycket utan jag tycker att ni ska se denna konstnärliga och vackra film som gör mig otroligt sugen på att åka till Japan.

Den får väl ca nittiofem sushirullar av hundratio möjliga. Eller nåt sånt.
Och förresten, den gjordes med jävligt liten budget och det kan man aldrig nånsin tro när man ser den. Mycket professionellt.

2005-09-21T20:49:00.000+02:00

Egentligen borde jag inte tycka om den här filmen.
Jag menar, jag föddes det år den utspelas, så det finns inget där för mig att hämta. Det kan man tycka i alla fall.
Tur att trender återkommer då.
Eftersom mycket av musiken som spelas i Ulf Malmros senaste film har jag själv lyssnat på under min lugnt rebelliska tonårsperiod, och jag kände mig ofta som filmens Abra där jag växte upp i ett litet inskränkt samhälle. Vissa skillnader finns dock; musiken som 1984 var upprorisk känns 1998 smått föråldrad, men det hindrade inte mig från att omfamna den hjärtligt och bära mammas Ebba-lps nära hjärtat. För övrigt känner jag igen alla filmens raggare och fjortisar.
Så på det sättet har inte tiderna förändrats nämnvärt, förutom att på den tiden kunde man inte skriva av sig om världens orättvisor i en blogg.
Men, nog om mig och hur synd det var om mig, tillbaka till filmen.
Ulf Malmros, tillsammans med ett gäng väldigt kompetenta unga skådespelare, lyckas med gamla beprövade knep göra mig som biobesökare både leende och spänd. Fastän jag har på känn att det kommer bli ett lyckligt slut, kan jag inte hjälpa att pulsen ökar då pojkbekymmer, gräl och äckliga klubbägare hotar att göra sagan kort för det kämpande tjejbandet Tjenare Kungen.

Filmen börjar 1982 med att punktjejen Abra och hennes milt punkiga kompisar spelar en låt i en källare i ett hus på landet. Vi får snart bilden klar av exakt hur bonnig hålan som Abra bor i. Det är tydligt att hon inte alls passar in, och en våldsam demonstration över raggares hat mot punkare följer.
Spola fram två år. Abra är fortfarande punkare, raggarna är fortfarande korkade och ett synthband spelar på Folkets Hus. Med som råddare är en tjej med morotsrött hår vid namn Millan. Abra och Millan möts i och med en kastad flaska, och Abra följer med bandet till Göteborg med lögner i bakfickan. Snart har de båda tjejerna bildat ett band, och Abra fått jobb som korvpackare. Nu börjar vägen mot berömmelse.

För första gången på mycket länge sitter jag inte och skruvar mig i de icke-195cm-anpassade biostolarna, utan njuter helt och fullt av filmen som har en helt perfekt längd och innehåller alla de där ingredienserna för att jag ska gå ut sprittande ur salongen med ett stort leende på läpparna. Inte minst på grund av att jag har en förkärlek för förälskade unga människor på film, något som inte saknas här. Filmen fullkomligt vimlar av sköna referenser till 80-talets fantastiska kläder, färger, förpackningar, frisyrer och musik. Fastän jag var blott fem år då 80-talet slutade känner jag fortfarande igen väldigt mycket.

Men det jag blev mest tagen av är Josefin Neldén som spelar Abra. Inte bara är hon en fantastisk skådis, hon får även mitt stackars pojkhjärta att klappa med sina söta fräknar och vackra leende. Jag sitter i biosalongen och önskar att det är jag som hon tåflirtar med men så tur kan man väl inte ha. Äh för fan, nu måste jag skärpa mig.

Se Tjenare Kungen, du blir glad!

4/5